Jesu två vittnen, del 4
”Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst. Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, och de skola icke tillstädja, att kropparna läggas i någon grav.” Upp.11:8-9.
En vanlig tolkning av detta ord är att det, i tidens slutskede, bokstavligen, skall ligga två döda människor, (vittnen), på gatan i ett andligt dekadent Jerusalem och att människor från hela världen, genom TV, skall kunna se dem ligga där i tre och en halv dagar.
Guds folk har så lätt att fastna i ”bokstavens” budskap, (fundamentalism) och därmed gå miste om Himmelrikets, (Andens), budskap, ”... som är likt en skatt, som har blivit gömd i en åker.” Matt.13:44.
Om du har läst de föregående breven om Jesu två vittnen, så tror jag att du förstår att budskapet, även här, är inte det som bokstaven beskriver, inte det som syns på ytan, utan att det är gömt under bokstaven, ”…för att de som icke se skola varda (andligt) seende och för att de som se (det andliga ledarskapet) skola varda (andligt) blinda.” Joh.9:39.
”Om detta tala vi ock, icke med sådana ord, som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord, som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor. Men en själisk människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.” 1Kor.2:13-14.
”Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.” Matt.11:25.
Vilka är det som är genuint enfaldiga? Det är små barn.
”Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.” Luk.18:17.
Må vi därför ödmjuka oss och nalkas honom, Jesus, Ordet, såsom ett barn.
I ljuset av Jesu liv och gärning kan vi förstå lite av det djupa och allvarliga budskapet i Upp.11:8-9. Jesus var/är Guds Ord och sedan han hade blivit döpt av Johannes i Jordan, kom den Helige Ande över honom och därefter var Jesus smord till att begynna det verk som Fadern hade kallat honom till. Nu var Jesus Faderns vittnen, Anden och Ordet, mitt ibland Guds folk på samma sätt som Jesus nu har sina vittnen, mitt ibland Guds folk. Dock, …….
”Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.” Joh.1:11.
Där är vi nu åter. Vår tids Sodom-kristendom tål inte Jesu två vittnen, lika lite som Sodoms invånare tålde Herrens två sändebud, (änglar), 1Mos.19:9, och lika lite som den heliga staden, Jerusalem, inte tålde Faderns två vittnen som var i hans älskade Son, Jesus.
”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.” Matt.23:37.
Under de 3,5 åren som Jesus verkade, låg, bildligt talat, Anden och Ordet dött på gatan i Jerusalem och trampades under fötterna av i första hand det andliga ledarskapet. Så är det även nu, Anden och Ordet ligger dött på gatan, inte i Jerusalem, inte på någon gata, utan ligger dött på det som ”gatan” symboliserar. En gata i vår tid förklarar inte betydelsen, men en gata i Jerusalem, på Jesu tid, ger oss en bild. Gatan var helt enkelt en plats där människor möttes och samspråkade om tidens händelser och det var där som folket talade om denne främling från Galileen.
”Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga sade: Han är en rättfärdig man, men andra sade: Nej, han förvillar folket. Dock talade ingen öppet om honom av fruktan för judarna.” Joh.7:12-13.
”Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden, …”.
För att förstå den andliga betydelsen av dessa symboliska ord, tror jag att det blir lättast om vi först kan se vad ”den stora staden” är, därefter, när vi ser det, kan vi därav förstå betydelsen av vad gatan är och till sist, när vi ser vad gatan är, kan vi även förstå betydelsen av att ”deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan.”
”Den stora staden” är ingen fysisk stad, det är en andlig stad, (i ordets negativa betydelse). I Daniels bok ser vi den bokstavliga förebilden;
”Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på taket av det kungliga palatset i Babel, hov han upp sin röst och sade: Se, detta är det stora Babel, som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära.” Dan.4:26-27.
Nebukadnessars stora Babel är förebilden, men det var inte begynnelsen till den stora staden, begynnelsen var när människan ville vandra sin egen väg.
”Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt. Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i Sinears land och bosatte sig där. Och de sade till varandra: Kom, låt oss slå tegel och bränna det. Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk begagnade de jordbeck. Och de sade: Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.” 1Mos.11:1-4
När den vilsegångna människan inte har sina namn skrivna i himmelen, då, i sitt sinnes fåfänglighet, vill hon göra sig ett namn på jorden. När hon har övergivit sin Skapare, då vandrar hon österut, (Österlandets väsende, stjärntyderi, Jes.2:6), då finner hon låglandet och bosätter sig där. Där såddes fröet till ”den stora staden” och vi må vara vissa om vem som sådde det. Det var vilddjuret som steg upp ur avgrunden i människans hjärta.
Det var Nebukadnessars stora Babel som höll Guds folk i bokstavlig fångenskap;
”Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. I pilträden, som där voro, hängde vi upp våra harpor. Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: Sjungen för oss en av Sions sånger.” Ps.137:1-3.
Det är det stora Babels andliga motsvarighet i vår tid, beskrivet av Jesus i Uppenbarelseboken kap. 17, 18 och 19, som inte bara håller Guds folk i andlig fångenskap, utan av hennes andliga otukts vin har jordens inbyggare, (yttre förgårdens kristenhet, Upp.11:2), druckit sig druckna, så att de tror att det är Kristi församling de är medlemmar/verksamma i, medan de i verkligheten bor i den stora staden och är verksamma på dess gata, förebildat i Salomos ordspråk;
”Än var hon på gatan, än var hon på torgen, vid vart gathörn stod hon på lur.” Ords.7:12.
Jag förstår mycket väl att för många kristna är detta alltför starka ord som de inte tål att höra, men vår tids institutionaliserade kristenhet är icke desto mindre den andliga uppfyllelsen av Salomos ord om den mänskliga skökan och är icke desto mindre uppfyllelsen av Jesu ord till församlingarna om;
”Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och styggelserna på jorden.” Upp.17:5.
Jesu ord till Paulus, där på Damaskusvägen, gäller nog mången kristen idag;
”Det är dig svårt att spjärna mot udden.” Apg.26:14, emot udden av Guds Ord, ty Guds Ord är skarpare än något tveeggat svärd så att det åtskiljer det själiska från det andliga, åtskiljer den yttre förgårdens kristenhet, som är en kropp med skökan, från templets kristna, som är en ande med Jesus.
Om vi fortsätter att tala om Sion som Guds folk tänkte på, där i fångenskapen i Babel. Sion var, i det Gamla Förbundet, inte endast namnet på ”den store konungens stad”, det var även namnet på Guds folk;
”Sägen till dottern Sion: Se, din frälsning kommer.”
I det Nya Förbundet har varken berget Sion eller staden Jerusalem någon andlig betydelse, (som vi har sagt i tidigare brev), de är nu endast förebilder. Sion är nu ett folk, det är alla dem som Gud från begynnelsen har utvalt till frälsning i Jesus Kristus. De är, till skillnad från ”den stora staden,” på lågslätten och dess andliga mörker, Herrens lilla stad, (”du lilla hjord”, Luk.12:32), som lyser på berget.
”I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg.” Matt.5:14.
I det Gamla Förbundet var en stad en stad. Babel var den stora staden, Jerusalem var den heliga staden. Dessa städer är endast naturliga förebilder till Uppenbarelsebokens två städer, skökans, ”den stora staden” och Lammets hustru, ”den heliga staden, ett nytt Jerusalem”, som inte är städer av sten, utan det är människor som är dessa två städer. ”Jordens inbyggare” i Upp.11:10, de är medborgare i ”den stora staden.” Jesu två vittnen, dem som Jesus benämner ”du lilla hjord”, har sitt ”medborgarskap i himmelen”, Fil.3:20 m.fl.
Det var samma Babel som introducerade dirigerad/organiserad tillbedjan, Dan.3:4-5, en form av tillbedjan som ännu råder i ”den stora staden”, som vi nu talar om, fastän i en förfinad form, så förfinad att alla, utom dem som har Jesu två vittnen inom sig, inte märker något.
En av de sju änglarna uppenbarade för Johannes vilken ”den stora staden” är, som vi nu talar om i 11:8.
”Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” 17:5
”Och kvinnan, som du har sett, är den stora staden, som har konungsligt välde över jordens konungar.” 17:18
Vi har blivit svårt vilseledda om vi tror/hävdar att ”den stora staden” endast syftar på staden Rom och sedan är det inget mer. Ja, vilddjuret Rom, i Upp.13:1, är skyldig till många, många, miljoner heligas blod, under de 1260 åren, (de s.k. mörka århundradena) som det förde krig mot de heliga och övervann dem, 13:7. Detta vilddjurs bestialiska krig mot de heliga var uppfyllelsen av Daniels syn i Dan.7:7.
”Det stora Babylon”, ”den stora skökan”, strider inte med blodiga vapen, som vilddjuret i 13:1, nej, hon, ”den stora staden”, som vi nu talar om, strider med samma ”vapen” som skökan i Salomos ord, hon strider med ”hala läppar,” inte bokstavligt, utan andligt hala läppar. Hon är en andlig förförerska av så stora proportioner att hon har slagit, (vilselett), mångdubbelt fler av de heliga än vilddjuret i 13:1 och detta har hon gjort, och gör ännu, utan att den stora majoriteten av Guds folk inser vad som sker. Hon är en så kolossal andlig förförerska att hela den organiserade protestantiska kristenheten bokstavligen tror att de är del av Kristi församling, medan de i verkligheten är den stora skökans förförande avbilder av Kristi församling. (bild, se Upp.13:14).
Hon är en så oerhörd andlig förförerska att näst intill hela den evangeliska kristenheten bokstavligen tror att hennes läror är Guds sanna ord, såsom läran om Daniels 70:e årsvecka, läran om församlingens uppryckelse till himmelen, läran om ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och antikrist sittande i detta tempel, läran om Israel, m.fl. m.fl.
När konung Salomo, i Ords. kap. 7, beskrev en skökas list, då var det inte endast en mänsklig sköka från den tiden han beskrev, det var, framför allt, en profetisk förebild till den stora skökan, ”hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.”
”Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal. Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar och förvilla dig ej in på hennes stigar. Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt. Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.” 24-27.
I Uppenbarelseboken kap. 17, 18 och början av kap. 19 beskriver Jesus den andliga uppfyllelsen av Salomos ord, en verklighet som nu råder mitt i kristenheten.
”Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.” Matt.12:42.
Kära läsare, kan du se allvaret i Jesu sista kallelse till sitt folk, att draga ut ifrån ”hennes hus”, ut ifrån den stora skökans stora katolska hus och ut ifrån hennes döttrars oräkneliga protestantiska hus? Att den stora skökans stora hus är den katolska kyrkan, det är det många av Guds barn som vet, MEN, …… att ALLA, hos den världsliga myndigheten registrerade protestantiska församlingar, vare sig samfundsanslutna eller s.k. fria församlingar, är hennes många, många, skökodöttrar, det är det endast en minoritet av Guds folk som vet, ty den stora majoriteten är så förförda av henne att de tror att de är hemma i Guds hus, medan de i verkligheten är ”i hennes hus” och har blivit så hemmastadda där att de inte hör Jesu allvarliga och sista kallelse till sitt folk att draga ut ifrån henne.
Salomos ord var; ”Så hören nu mig, I barn, och given akt på min muns tal. Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar och förvilla dig ej in på hennes stigar.”
Guds folk är nu på ”hennes vägar” och är nu förvillade ”in på hennes stigar,” därför, kära broder och syster i Herren, hör nu på honom vars ord är förmer än Salomos ord, hör på honom, Jesus, som har frälst dig från köttgrytorna i Egypten, det är, frälst dig från syndakroppen och synden i världen, hör på honom, Jesus, ty han som har frälst dig från Egyptens makt, (köttets makt), över dig, han vill nu frälsa dig från Babylons andliga makt, (den stora skökans förförelsemakt över dig), han vill nu, i tidernas ände, frälsa dig från den andliga fångenskapen och den andliga delaktigheten i ”.... hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp i himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.”
Skökans förförelsemakt har bedragit församlingen till att tro att Guds högsta prioritet är att frälsa så många syndare som möjligt, innan det är för evigt för sent, medan Guds prioritet, nu i slutet av denna tiden, är att frälsa sitt folk ifrån Babylon, profeterat av Jesaja mer än 700 år före Kristus;
”Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem; lös banden från din hals, du fångna dotter Sion.” Jes.52:2.
Denna profetia har två uppfyllelser, först den bokstavliga befrielsen från Babylonien, i det Gamla Förbundet, som började omkr. 538 f. Kristus och nu, i det Nya Förbundet, den andliga befrielsen som har pågått länge, som pågår nu, när Jesu får, som hör hans röst, och drager ut ifrån skökans många, många, döttrar och som pågår till den dagen kommer då domen faller över henne och dem som är kvar får del av hennes plågor, Upp.18:4.
Det tragiska är att skökan har så vilselett Guds folk till att tro att om du är en kristen MÅSTE, MÅSTE, du vara med i en församling. Med dessa ord talar hon inte bara rakt emot Jesu ord; ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk…..”, utan när domen faller över henne, drar hon med sej många, många av Guds folk som inte har hörsammat Jesu kallelse och varning i Upp.18:4.
Skökans förförelsemakt är så stark, att du inte tror på vad vi här säger, (förutom om den Helige Ande inte redan har öppnat dina ögon). Du tror att du är fri, men om du ännu har din andliga hemvist i någon församling, vare sig en friförsamling eller samfundsbunden församling, … då är du andligen förförd genom hennes ”läppars halhet”, såsom ynglingen blev bokstavligen förförd, så förförd att du inte vet om det. Dock, om du hör och följer Jesu röst, blir du verkligen fri;
”Om nu Sonen gör eder fria, så bliven I verkligen fria.” Joh.8:36.
Det är två folk som utgör varsin stad. Ett jordiskt folk och ett himmelskt folk. Förstå att det jordiska folket, (”jordens inbyggare” i vers 10, den stora stadens invånare ), inte handlar om världens barn, utan handlar om den del av kristenheten som har funnit sig tillrätta i Sodom-kristendomens stora stad, såsom Lot hade funnit sig tillrätta i Sodom och var nödbedd att dra ut därifrån.
Ett himmelskt folk, (kristenhetens tempelfolk i del 1), är det folk som inte har funnit sig tillrätta i den stora staden, med kristet förtecken, utan som likt Abraham, väntar på,
”.... staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud.”
”Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum.” 21:2.
Nu åter till den andligt mörka ”gatan i den stora staden”, som är centrum för händelsen med Jesu två vittnen och som beskriver den sista tidens kristendom som ett Sodom som behandlar Jesu två vittnen på samma köttsliga sätt som Sodoms invånare behandlade Herrens två sändebud, (Anden och Ordet).
Genom att se på det nya Jerusalems gata, så ser vi i jämförelsen vilket obeskrivligt mörker som råder över den stora stadens, (den organiserade kristenhetens), gata.
”Och han visade mig en ström med levande vatten, klar som kristall. Den gick ut från Guds och Lammets tron och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt var månad; och trädens löv tjänade till läkedom för folken. Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå där inne, och hans tjänare skola tjäna honom och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på deras pannor. Och ingen natt skall vara mer; och de behöva ej någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skola regera i evigheternas evigheter.” 22:1-5.
Förkunnelsen i kristenheten, (på den stora stadens gata), är varken levande eller klart vatten. Den ger inte den andligt törstande samaritiska kvinnan, (hedningarna), (Joh.4:6-15), levande vatten, så att hon ej mer behöver ösa ur världens usla brunnar och dess vatten är inte klart som kristall ty människolärorna har grumlat det så att världens barn vämjes att dricka det. På sidorna om den grumliga strömmen på gatan i den stora staden står inga livsträd, där står många kunskapens träd på gott och ont, inkluderande de många falska profeter som Jesus har varnat för, Matt.24:11. Dessa träd tjänar inte till läkedom för folkens själsliga sår, utan i stället förvärrar de dem, ty där förkunnas inte det underbart välsignade och läkande budskapet att ingen förbannelse skall vara mer, utan där förkunnas att förbannelsen skall bestå i all evighet över de ofrälsta. Där förkunnas inte att den natt som nu är över folken inte skall vara mer, utan där förkunnas att det mörker som nu råder över folken, skall bestå för evigt över de otroende.
O vilket mörker som råder över den stora stadens gata, (kristenhetens mötesplatser). Staden som skulle vara högt uppe på berget och vara ett ljus för världen nere på Sodom-slätten, den staden, kristenhetens stora stad, har nu fallit så lågt att Jesus benämner den Sodom och Egypten. Sodom står för ett köttsligt sinne, ty det var med köttsligt sinne som Sodoms invånare tog emot Herrens två sändebud. Egypten står för förtryck, ty Egypten förtryckte Guds folk och ville inte släppa dem.
I Upp.18:4 säger rösten (Jesus) från himmelen;
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.”
Ordet handlar här inte om världens synder och dess kommande dom, utan den ”stora staden” är den stora falska kristenheten, ty, ”.... domen skall begynna, och det på Guds hus.”
”Guds och Lammets tron” finns inte där inne, det är människor som administrerar den stora staden och det är människor som regisserar på dess gata.
Jesus är inte intresserad av någon jordisk stad, utan av ett folk som är uppkallat efter hans namn, Apg.15:17. Därför är allt fokuserande på Jerusalem, (Israel), och dess folk en av den stora skökans allra största förförelser, förförelser som kommer genom de många falska profeterna som Jesus varnade för att de skulle komma, Matt.24:11.
Var förvissad om att när Jesus sade ”många”, då är det många, då är det minst 850 falska profeter på en sann profet, såsom det var på Elias tid. Och var än mer förvissad om att förvillelsen nu är så stark, att den om möjligt är, ”skall förvilla jämväl de utvalda, läs Matt.24:24.
I det Nya Förbundet är det Guds folk som är Guds stad. Jesus säger det så tydligt att det inte kan missförstås;
”I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg?” Matt.5:14.
Den yttre förgårdens kristenhet har ingen del i staden på berget, ty den har vandrat ner och bort från berget, ner till slättlandets Sodom-nivå, och blivit såsom Sodom, ett folk som inte tål besök av Jesu två vittnen, utan vill dra ned dem till deras egen köttsliga nivå. Så har även den sodomitiska kristenheten slagits med andlig blindhet så att den inte längre ser vem den verklige Jesus är, utan; ”…. förgäves söker finna porten", (1Mos.19:11), dörren, porten, som Jesus är, Joh.10:7-9.
Läs 1Mos.19:1-14 och be Jesus om öppnade ögon till att se att Sodoms orenhet och dess ödeläggelse var inte endast en lokal, historisk, händelse, utan att,
”.... det blev nedtecknat till lärdom och varning för oss som har tidernas ände inpå oss.”
Och be Jesus om öppnade öron till att höra Andens och Ordets enträgna maning till Guds barn, att draga ut ifrån den Sodom-kristendom som nu råder, att draga ut utan att se sig tillbaka, att draga ut innan Guds dom faller över den.
Kära Guds barn, pröva och rannsaka dig själv om du är en Lot-kristen, som har funnit sig tillrätta i kristenhetens lågland eller om du är en Abrahams-kristen som bor på Guds berg, högt ovanför Sodom.
”Och medan de förde dem ut, sade den ene: ”Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka och dröj ingenstädes på slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.” 1Mos.19:17.
Här talar Ordet om en avfallen kristenhet, som inte har sitt medborgarskap i himmelen, utan är ett andligt Sodom-folk som inte tål denne ”främling”, (Anden och Ordet), som ”ständigt upphäver sig till domare.”
Om vi nu förstår att Ordet inte handlar om någon stad, i vår bemärkelse, utan om Guds folk, ty det var Guds folk som lät döda Jesus, (Guds två vittnen), då kan vi även förstå att det inte handlar om någon gata i ordets egentliga betydelse, utan om en mötesplats för Guds folk. Det handlar alltså inte om en speciell gata, utan om alla mötesplatser för Guds folk inom kristenheten. Det är en ”gata” som,”.... människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag” vistas på och på denna, den stora stadens gata, ligger Jesu två vittnen, inte bokstavligt, utan bildligt talat, döda i 3,5 år.
Den andliga innebörden ser vi i Jesu liv och gärning;
”Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.” Joh.5:43.
Faderns två vittnen i Jesus, togs inte emot av den tidens andliga ledarskap. Jesu budskap blev, andligen talat, liggande dött, (verkningslöst), på gatan under de 3,5 åren som Jesus verkade Faderns gärningar.
Den andliga betydelsen idag är att den stora stadens, (kristenhetens) andliga hierarki tar inte emot Jesu två vittnens budskap, utan mottager, (upphöjer/befrämjar), de förkunnare som kommer i sitt eget namn, (det är förkunnare som inte är insatta av Herren, utan har tagit sig den rollen själva. Den stora majoriteten). Därför gäller Jesu ord då, även nu;
”Ve eder, I skriftlärde och fariseer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.” Matt.23:13.
Den andliga betydelsen av att Jesu två vittnen nu ligger döda på gatan i den stora stadens kristenhet är densamma, nu som då. Jesu två vittnen kommer i Jesu namn, men blir inte mottagna. Men andra kommer i sitt eget namn och blir mottagna.
Kristenheten är full av ”andliga” entreprenörer som far land och rike runt och gör sig ett namn.
När Anden och Ordet inte tas emot i Guds folks hjärtan, då faller det ned och blir liggande dött ”på gatan”, inte dött i sig självt, men dött för församlingen.
Som vi har sagt i det förra brevet, så kan Jesu två vittnen, Anden och Ordet, inte dö, utan den andliga betydelsen är att de har blivit andligen utkörda, utfrysta ur församlingen och därmed dödade, (tystade), pga. att Guds Ord, genom Anden, är för starkt och avslöjande för den sista tidens församling på samma vis som Guds Ord genom Anden var för starkt och avslöjande för församlingen på Jesu tid.
Så andligen är det inte Jesu två vittnen som är döda, utan det är vår tids församling,
”… som har namnet om sig att du lever, men du är död.”
Denna andliga utfrysning, av Jesu två vittnen, är förebildat genom händelsen i Nasaret, Luk.4:16-30, där Jesus blev driven ut ur synagogan pga. att han var Guds två vittnen; Ordet som genom Anden var skarpare än något tveeggat svärd, ord som uppenbarade sanningen om Guds folk, sanningen som de inte tålde höra. På samma vis är det nu, församlingen tål inte sanningen, vi är nu i den tid som Paulus förutsade skulle komma;
”… en tid, då de skola vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler.” 2Tim.4:4.
I detta sammanhang vill jag varna för den kanske allra största av dessa fabler, en fabel som har lett många, många bort från sanningens väg. Det är den moderna församlingens läror om Israel. Jag är medveten om att det är ytterst få som kan ta emot denna varning, ty denna lära är så utbredd och är så accepterad och sitter så djupt, att det är få som ens vågar gå mot strömmen och ifrågasätta den. Den är helt obiblisk, men den är så uträknat illfundig att många, många kristna har okritiskt tagit emot den och därmed fallit för, ”… villfarelsens listiga anslag.” Ef.4:14.
Det är nu såsom Jesaja profeterade, ………………
”Vi vilja själva föda oss och själva kläda oss; låt oss allenast få bära ditt namn och tag så bort vår smälek.” 4:1, ……………, därför driver de ut Jesu två vittnen, dem som Jesus har sänt mitt in ibland ulvar, ulvar mitt ibland Guds folk.
Du kommer aldrig att få se ”deras döda kroppar liggande på gatan” i Jerusalem, såsom någon t.o.m. har gjort en bild på. ”Deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden, …” Detta drastiska ord beskriver den andliga situationen i kristenheten, nu i slutet av församlingens tid. Att kasta ut något på gatan för att bli trampat under fötterna på dem som går där fram, det betyder att detta något inte har något värde för dem som har kastat ut det. Den kristna församlingen har, vare sig du tror det eller inte, andligen drivit ut Jesu två vittnen, Anden och Ordet, på gatan, ty den tål inte Anden och Ordet, lika lite som församlingen i Nasaret tålde Jesu ord. Församlingen vill nu själv föda sig med sina egna läror, läror som inte är födda av Anden och därför inte ger andlig mat till de andligt hungrande utan endast ger tomma ”.... fröskidor, som svinen åto;…”, Luk.15:16.
Kära Guds barn, de andliga gåvor, (tillgångar), som blev dig givet, när du i tro tog emot Jesus och blev hans egendom, dom har du förslösat i främmande land, (läs främmande församlingar), ty de är inte Kristi församling, utan är människors församlingar.
När, när, när, skall du, såsom den förlorade sonen, komma till besinning och stå upp och gå till Jesus, utanför alla dessa förfalskningar av den sanna församlingen, när skall du stå upp och gå till Jesus och säga;
”Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.”
(Liknelsen om den förlorade sonen, handlar inte om en förlorad syndares frälsning, som det ofta felaktigt förkunnas, utan den handlar om dig, som genom tron på Jesus, redan är född in i Guds hus och därmed är en son, men en son som har lämnat Fadershemmet, (Kristi sanna församling), och förslösat alla de andliga gåvor som gavs dig i frälsningen, dem har du förslösat tillsammans med andliga skökor, (alla församlingar som är grundade av och styrs av människor, de är den stora skökans andliga döttrar).
Liknelsen om den förlorade sonen har dock en djupare och mycket, mycket, större uppfyllelse än den enskilde troende, en uppfyllelse som det leder för långt att gå in på här.
Om vi nu förstår att det inte bokstavligen skall ligga två döda människokroppar på en gata i Jerusalem, låt oss be om nåd att även få förstå betydelsen av ”gatan i den stora staden.” Människors förstånd pekar enkelriktat mot Jerusalem, men efter Jesu domsord över Jerusalem så är Jerusalem inte längre någon stor stad, än mindre någon andligt stor stad.
”Alltså: Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” 2Kor.6:17.
Om vi nu kan se att den andliga betydelsen av,”… den stad, där också deras Herre blev korsfäst.”, inte syftar på staden Jerusalem, utan på att det är Guds folk som är staden, ty det var Guds folks vilja att låta korsfästa Jesus, inte Pilatus vilja.
I detta skeende ser vi att det är den korrupta religiösa makten som har välde över den världsliga makten. Det är inte EU eller FN eller USA eller WEF, (world economic forum), som styr världen. Vare sig du tror det eller inte, det är hon som sitter på vilddjuret, (Upp.17:3) som med konungslig makt regerar över världens konungar, (över världens regimer), och som med förförelsens makt har vilselett ”jordens inbyggare.”
”Och kvinnan, som du har sett, är den stora staden, (skökan), som har konungsligt välde över jordens konungar.”
Vilddjuret, som vi har talat om, finns i olika skepnader. Vilddjuret, som Johannes såg kvinnan rida på, är den världsliga makten och för att den inte kan regera som den vill, utan står under skökans makt, därför skall de hata henne och bränna upp henne i eld, Upp.17:16. Och vare sig du kan ta emot det eller inte, köpmännen på jorden är inga köpmän i ordets bemärkelse, utan är de ”många falska profeter” som far land och rike runt och ”säljer” skökans falska läror.
”Och människor av allahanda folk och stammar och tungomål och folkslag skola i tre och en halv dagar se deras döda kroppar ligga där, …..”
Betydelsen ser vi i Jesu liv och gärning, ty det som skedde med Anden och Ordet då, var en profetisk miniatyr av det som sker med Anden och Ordet nu. Då var det Guds eget folk, Juda hus, som i tre och en halv dagar, (betydelsen är 3,5 år), såg att Anden och Ordet inte blev mottaget, utan låg såsom dött på gatan i Jerusalem. Nu åter är det inte miniatyr längre, nu uppfylls profetian i full skala, människor i hela världen som ser att Anden och Ordet ligger såsom dött på gatan och inte längre verkar i församlingen, såsom de gjorde i den första kristna tiden. Då hade Ordet, levandegjort av Anden, sådan kraft att det fällde den störste syndaren och han blev liggande såsom död på gatan. Nu är det församlingen som är den störste syndaren och det är den som har fällt Jesu två vittnen, så att de ligger såsom döda på gatan. Men, … Jesu två vittnen är inte döda. Det är församlingen som har ”kastat ut dem på gatan”, som är död;
”Du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.” Upp.3:1.
Min bön och önskan är att du som älskar Jesus, finge öppnade ögon, till att se vidden av skökans makt att förföra och att Jesus inte skall behöva gråta över dig och säga till dig, det som han sade om Jerusalem;
”Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade: O, att du idag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.”
Luk.19:41-42.
”…. och de skola icke tillstädja, att kropparna läggas i någon grav.”
Vad är den andliga betydelsen av det? Det är ett mycket starkt domsord över den stora stadens kristenhet. När en människa dör, så lägges hon i en grav. Det är ett tecken på att hon har ett värde. Även en ond människa har ett värde och lägges i en grav. Även en hund eller en katt begraves ofta som ett tecken på att de har betytt något för någon. Men, … ve, ve, ve dig, du Sodom-kristenhet, ty för dig har Jesu två vittnen, Ordet levandegjort av Anden, så liten betydelse, så litet värde, att de inte ens är värdiga att ”… läggas i någon grav.”
Så hade Jesus inte heller det värdet för sitt folk, han blev inte lagd i någon grav av sitt folk. Den var Josef från Arimatea som ensam gjorde det som folket borde ha gjort.
”Nu var där en rådsherre, vid namn Josef, en god och rättfärdig man, som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav, som var uthuggen i klippan och där ännu ingen hade varit lagd.” Luk.23:50-53.
”Klippa du som brast för mig. Låt mig gömma mig i Dig."