Den sista Reformationen                                 

     Reformation betyder; ”att återge något dess ursprungliga form eller betydelse.”      

Den första reformationen hade sin begynnelse under 1300-talet, med John Wyclif, som har kallats ”reformationens  morgonstjärna”, och den pågick långt in på 1500-talet, där 1517 anses vara en milstolpe med Martin Luthers 95 teser, uppspikade på en  kyrkport i den tyska staden Wittenberg. Reformationen var ingenting som bara råkade hända, den var Guds verk. Den var förutsagd genom profeten Hosea, ca 700 år före Kristus och den var given av Gud till de förlorade fåren av Israels hus, som efter Jesu försoningsverk på korset, begynte att bli återfunna. Hoseas profetia lyder; 

”Ja, i sin nöd skola de söka mig: Kommen, låtom oss vända om till Herren. Ty han har sargat oss, han skall ock hela oss. Han har slagit oss, han skall och förbinda oss. Han skall om två dagar åter göra oss helbrägda; ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi få leva inför honom." Hos. 6:1-2.

”Ty han har sargat oss, ….”. Det syftar på när Herren förkastade hela Israels hus med början ca. år 732 och slutgiltigt, år 720 före Kristus, beskrivet i 2 Kon. 17:1-23.
 
Reformationen var en frigörelseprocess från den katolska kyrkan och dess antikristliga välde. Historiker har beräknat att under de mörka århundradena, 50 – 60 miljoner kristna fick ge sina liv, (förutsagt i Upp. 13:7) pga. sin trohet mot Jesus Kristus och sin vägran att ta vilddjurets märke och underordna sig denna onda makt. (vilddjurets märke är inget kommande märke, det har funnits lika länge som vilddjuret)

De mörka århundradena då vilddjuret, (påvedömet), förde krig mot de heliga är förutsagt av Johannes i Upp. 13:5. Uppenbarelseboken är framställd i andligt symbolspråk, så är även ”fyrtiotvå månader”, i vers 5, ett symboliskt tal. 42 månader är 1260 dagar och var dag symboliserar ett år. Denna fruktansvärda tid under vilken vilddjuret förde krig mot de heliga pågick med andra ord under 1260 år.
(Vilddjurets märke i Upp. 13:16, handlar inte om ett yttre synligt märke, det är ett symboliskt märke som betecknar vad människans sinne är märkt med, vilkens ande eller sinne människan har, i detta fallet vilddjurets ande/sinne)
Den onda makten som förde krig mot de heliga och övervann dem är även förutsagt genom profeten Daniel, Dan.2:33;
”….. dess fötter delvis av järn och delvis av lera.”
Och i Dan.2:40 beskrivs denna makts onda gärningar;
”Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.”

Så blev miljoner och åter miljoner kristna ”krossade” under fötterna av denna förskräckliga makt, som var det romerska riket, först i form av den hedniska romarmakten, därefter, när denna fallit, av den religiösa romarmakten under påvedömet.
Detta är den fruktansvärt mörka tid fram till och under den tid som reformationen pågick.
Såsom den rättfärdige Abels blod ropade till Herren från jorden, 1Mos.4:10, så ropar nu alla dessa martyrers blod till Herren;
”Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?” Upp.6:10
Dessa rop skall Herren snart bönhöra, det skall ske när Daniels profetia går i uppfyllelse;
”…. en sten blev lösriven, dock icke genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna som voro av järn och lera och krossade dem. ………så att man icke mer kunde finna något spår därav.”
Dan.2:34-35.
Innan denna onda makt, som bildstoden symboliserar, blir krossad, så skulle den bli; ”.... likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt.” Upp.13:3. Jag kan ha fel, men jag tror att detta dödssår fick ”vilddjuret” av Andens svärd, genom reformatorernas mun;
”Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd ……..” Hebr.4:12.

Det var Guds Ord i reformatorernas mun som befriade Guds folk, (Israels 10 ”förlorade” stammar) ifrån det onda fjärde riket, som var romarriket under påvedömet, (som även är detsamma som det fjärde vilddjuret i Dan.7:7). Den reformationen har varit till välsignelse för Guds folk i århundraden, men ju längre bort ifrån reformationen och dess välsignelse Guds folk har kommit, desto mer har den välsignelsen avtagit, i takt med avfallet inom den protestantiska kristenheten, till att i vår tid vara så gott som endast en historisk händelse att fira 500-års jubileum inför. Många andliga ledare inom den protestantiska kristenheten idag, aktar sej inte längre värdiga den befrielse ifrån mörkrets välde, som flera av reformatorerna med sina liv fick betala priset för.

I den första reformationen var det Andens svärd, som åtskiljde liv ifrån död, sant ifrån falskt, rent ifrån orent, ljus ifrån mörker. Det åtskiljandet håller idag på att raderas ut genom ekumenikens villfarelse, där många protestantiska ledare vänder sina blickar mot Rom och allt fler konverterar (återgår) till den ”kyrka” som många av reformatorerna fick sona med sina liv för att de uttalade Guds Ord emot denna skökokyrka som Guds Ord nämner vid namn med orden;
”Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” Upp.17:5.
Detta är inget annat än förakt för Guds nådesgärningar genom reformationen, det är att se sej tillbaka till det som Gud en gång har dömt och befriat sitt folk ifrån. Det är även  en skamlig ringaktning av alla de miljoner kristna som blev martyrer under denna falska kyrkas välde. 

Över de andliga ledare inom protestantismen som idag så vilseleder Guds folk, ljuder Jesu ord;
”Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer.” Matt.18:7.
Den första reformationen har nu mist sin kraft och välsignelse pga. det andliga avfallet inom den protestantiska kristenheten. Så för de Kristustroende själar idag, som likt Esra i det Gamla förbundet, (Esra 9:3) lider av det andliga avfallet inom kristenheten, återstår det ännu en sista reformation innan Jesu återkomst. Den första reformationen var de troendes befrielse ifrån, ”den stora skökan,” Upp.17:1, den sista reformationen är de troendes befrielse ifrån hennes andliga döttrar, Upp.17:5, som är all organisationskristendom inom protestantismen.
Den befrielsen sker när den enskilde troende hör Herrens kallelse i Upp.18:4 och lyder den;
”Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.”

Den första reformationen kunde ske därför att Gud, genom den Helige Ande, talade sitt levande Ord in i Jesustroende människors hjärtan.
Den sista reformationen sker på samma sätt och den pågår här och nu, men i det tysta. (Förebildad redan i 1 Kon. 6:7)
Den sista reformationen är också den ett åtskiljande; liv ifrån död, det sanna ifrån det falska, det rena ifrån det orena, ljus ifrån mörker. Den sista tysta reformationen är när den enskilde troende hör Jesu kallelse, tror på den och lyder den.
När Jesus var på jorden i människogestalt, så uttalade han mycket tydliga varningsord till dem som trodde på honom, att när de fick se styggelsen som åstadkommer förödelse, Matt. 24:15-16, så skulle de fly bort till bergen, för att rädda sina liv undan den dom som Herren skulle sända över det avfallna Jerusalem, en dom som gick i uppfyllelse år 70.
På samma vis är det idag, Jesus har uttalat mycket tydliga varningsord till sitt folk, att draga ut ifrån det religiösa system som vi i vårt andliga oförstånd kallar ”församlingen”, men som i verkligheten är  ”andliga” döttrar till; ....  ”Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” Upp. 17:5.    
Jesus hade förutsagt Jerusalems ödeläggelse och han hade tydligt varnat dem som trodde på honom, att de skulle fly för att inte få del av domen över Jerusalem.
Så har Jesus även förutsagt domen över det religiösa Babylon i vår tid och tydligt varnat sitt folk med orden;
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” Upp. 18:4.
Den sista reformationen pågår nu och den är när den enskilde troende lyssnar till Jesu röst och följer hans kallelse att lida smälek med honom utanför lägret, Hebr. 13:13, det är utanför all organisations – kristendom. Idag är det åter, som det var i slutet av lagens tidsålder, Jesus var utanför den etablerade församlingen och den sanna församlingen bestod av den lilla hjord som lyssnade till hans röst.

”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Upp. 3:20