Jesu två vittnen, del 2
”Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre.” Upp. 11:4.
Kära läsare, blir du förvirrad när du lyssnar till traditionens läror som förkunnar att Jesu två vittnen är Mose och Elia eller två andra av det Gamla Förbundets profeter? Om inte så borde du bli det, ty varken Mose eller Elia eller någon annan av profeterna symboliseras av olivträdet och ljusstaken. Uppenbarelseboken är inte skriven för att vi skall förstå den med vårt förstånd, utan för att den skall uppenbaras för oss genom den Helige Ande, till vår ande. Ditt förstånd säjer dej att två olivträd plus två ljusstakar blir fyra, medan Guds Ord säger att det blir två, (vittnen).
Jesu lärjungar frågade honom; ”Varför talar du till dem i liknelser?” Jesu svar;
”Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet.”
Matt.13:10-11.
Såsom Jesus dolde himmelrikets hemligheter i liknelser, så är även mycket av det andliga budskapet i Uppenbarelseboken dolt, av samma orsak som då. För de få, som stod Jesus närmast, var det givet, men för den stora mängden var det inte givet. Så är det också nu. För dem som står närmast Jesus, (förebildat av tempelförsamlingen, Upp.11:1), är det givet, men för den stora mängden kristna, (den yttre förgårdens församling,ar), Upp.11:2), är det inte givet att förstå Uppenbarelsebokens dolda andliga budskap och de har ej heller någon andlig hunger/längtan att vilja förstå, utöver samfundens människoläror.
I Joh.16:25 står det att Jesus talade till lärjungarna i förtäckta ord och i vers 29 står det att Jesus talade öppet till dem. Uppenbarelseboken är skriven till, riktad till, Guds folk och i Upp.3:14-22 talar Jesus öppet om tillståndet i den lokala församlingen i Laodicea, en församling som förebildar tillståndet i den yttre världsvida församlingen nu, i den sista tiden.
I Upp.11:1-13 däremot, talar Jesus i förtäckta ord om samma kristenhet. Om inte den Helige Ande öppnar våra sinnen, så förstår vi inte budskapets allvar, utan blir prisgivna åt mänskliga tolkningar. Jag vill åter säja att jag inte gör anspråk på att förstå budskapets hela vidd, ej heller betydelsen av alla detaljer i det. Må vi bedja om nåd att inte söka kunskap för kunskapens skull, utan först och främst att vi må få nåd att höra Jesu röst och förstå Jesu allvarliga budskap till sitt folk, nu i den allra sista tiden.
”Dessa vittnen äro de två olivträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre.”
Med naturligt räknesätt förstår vi inte detta, ty Gud är Ande och hans räknesätt är andligt. När vi säger att ett plus ett blir två, då säger Gud att ett plus ett blir ett. ”De tu skola bli ett kött” (en kropp). Så är det ock i Kristus; ”… så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus.” På samma sätt vill vi se att, ”de två olivträd och de två ljusstakar” är inte fyra utan två vittnen.
Först, vad är de två olivträden symbol för? Vi sade i del 1 att Jesu två vittnen är inte två människor, utan Jesu två vittnen är Anden och Ordet i många människor, (i dem som symboliseras som tempelförsamlingen).
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.”
Så är också den jord som människan är, (1Mos.3:19) öde och tom och mörker var/är över djupet av hennes hjärta, intill den dag som profeten Joel förutsade;
”Och det skall ske därefter, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, edra gamla män skola hava drömmar, edra ynglingar skola se syner; också över dem som äro tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.” Joel 2:28-29.
På pingstdagen uppfylldes denna profetia och Guds Ande utgöts, (svävade) nu åter över det som var öde och tomt och mörkt, ”allt kött”, människan född av kött och blod, men ej född på nytt av Guds Ande.
Det ena olivträdet, (dess olja), symboliserar Guds Ande, Matt.25:4, Hebr.1:9, och det andra olivträdet symboliserar det ”kött” som på pingstdagen tog emot Anden, dvs. Guds egendomsfolk, Jer.11:16, Rom.11:17.
Det ena olivträdets olja, (Guds Ande) utgöts på pingstdagen över det andra olivträdet, (Guds folk) som talade, (vittnade) vad Anden gav dem att tala. Guds Ande ”svävade” nu inte endast ”över allt kött”, Guds Ande tog sin boning i allt kött som trodde Ordet som förkunnades för dem. Av de två olivträden blev det ETT VITTNE. Så uppfylldes, på pingstdagen, Guds hemliga visdom i det andliga; De tu (två) skola varda ETT. Guds Ande, symboliserat av det första olivträdet och Guds folk, symboliserat av det andra olivträdet, blev ETT Jesu vittne.
Så vill vi även se att såsom de två olivträden är ETT vittne så är även de två ljusstakarna ETT vittne. Den första ljusstaken symboliserar Guds Ord,
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Ps.119:105, och av Upp.1:12, 13 och 20 förstår vi att ljusstaken även symboliserar Kristi församling. Såsom Guds Ande i Guds folk är ETT vittne, så är Guds Ord i Kristi sanna församling (templet i Upp.11:1) ETT vittne, ty det är de som håller Jesu bud, (Jesu ord), Joh.14:15, utan att kompromissa med världen, som den yttre förgårdens församlingar gör.
Det folk, Israel, som på pingstdagen blev ett med, uppfyllda med Anden till att bli Jesu vittnen, är samma folk som i det Gamla Förbundet var Herrens vittnen;
”Men I ären mina vittnen, säger Herren, I ären min tjänare, den som jag har utvalt, …” Jes.43:10., men nu i ett nytt förbund, ty Jeremia hade profeterat;
”Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus.” 31:31.
Uppenbarelseboken 11:5-6.
Jesu vittnen är två, men likväl många, Ordet och Anden, i de många som utgöra Kristi kropp, Rom.12:5. Därför må vi lämna bakom oss alla bokstavliga läror/tolkningar om Jesu två vittnen och be om nåd att få, i Anden, förstå Ordets andliga budskap/innebörd.
Om Jesu två vittnen hade varit, så som allmänt förkunnas, Moses och Elias, eller två andra av det Gamla Testamentets profeter, då skulle betydelsen av Upp.11:5-6 även kunnat vara bokstavlig, såsom Moses och Elias gärningar var bokstavliga.
Då skulle, på vittnenas ord, såsom på Elias ord, (2Kon.1:10) eld gå ut ur deras mun och förtära deras ovänner som ville göra dem skada och de skulle bli dödade på det sättet. Då skulle, på vittnenas ord, såsom på Elias ord, (1Kon.17:1) himmelen tillslutas, så att intet regn faller under den tid de profetera. Då skulle de, såsom Moses, (2Mos.7:17) ha makt över vattnet, att förvandla det till blod och att slå jorden med alla slags plågor, så ofta de vilja. Men, …. som vi har sett i del 1, så är Jesu två vittnen inte Moses och Elias, ej heller några andra två av det Gamla Förbundets tjänare, utan här är vad som är förmer än det Gamla Förbundets bokstav, här är;
”…. ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.” 2Kor.3:6.
Därför kan vi inte förstå uppfyllelsen av Ordet i Upp.11:5-6 på ett bokstavligt, själiskt, vis,
”… ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.” 1Kor.2:14. I det Gamla Förbundet var det naturlig eld som dödade Herrens fiender. Det var naturligt regn och dagg som, på Elias ord, uteblev under 3,5 år och det var Nilflodens vatten som blev förvandlat till blod när Moses slog på det med sin stav och det var genom Arons stav som Egypten slogs med verkliga plågor tills Farao släppte Herrens folk.
”Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och förtär deras ovänner; ja, om någon vill göra dem skada, så skall han bliva dödad på det sättet.” v.5.
Vilka är det som vill göra Jesu vittnen skada? Det är ”andliga” ulvar. Jesu ord;
”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar.” Matt.10:16. och Paulus ord;
”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden.” Apg.20:29.
Vilka är dessa ulvar? Det är samma som det vilddjur som skall stiga upp ur avgrunden i Upp.11:7, strida emot, övervinna och döda Jesu två vittnen. Vi vill förstå mer om vad vilddjuret är, var det kommer ifrån och hur det verkar, i nästa brev. Intill dess, bed om nåd att kunna ta emot och förstå den allvarliga, andliga verklighet, som vilddjuret representerar.
Upp.11:5 talar inte om verklig eld, utan andlig eld.
Den bokstavliga förebilden till detta är när konung Ahasja sände sitt manskap för att gripa Elia, 2Kon. kap.1. p.g.a. att Elia var Herrens profet/språkrör/vittne och talade det som konungen inte ville höra. Om vi ser förebilden och sammanhanget så förstår vi snart den andliga betydelsen i vår tid. Sammanhanget var att Ahasja och Elia var motpoler i Guds rike. Ahasja var den avfällige ledaren för Guds folk, Elia var Herrens vittne som talade emot/avslöjade Guds folks avfällighet. Kan du se parallellen? Kan du se den andliga motsvarigheten i vår tid? Den yttre förgårdens avfälliga församling och dess motpol, Jesu två vittnen, Anden och Ordet, i templets kristna, som, likt Elia, är trogna sin Gud i en tid av stort avfall från tron.
”Om någon vill göra dem skada, så går eld ut ur deras mun och förtär deras ovänner; ….”. Jesus 3,5 år långa tjänande bland sitt folk är förebilden till detta ord. Ordet talar inte om fysisk skada och fysisk eld, utan om andlig skada och andlig eld. Såsom Jesus blev anklagad för en det ena och än det andra av den tidens ”andliga” etablissemang, så blir dem som är trogna Anden och Ordet, anklagade/beskyllda av vår tids ”andliga” elit i den yttre förgården. Det var ingen Elia-eld från himmelen som tystade Jesu ovänner, det var det levande Ordet som tystade dem. Jesus stoppade till munnen på sina ovänner, Matt.22:34.
”Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” Hebr.4:12.
”Därför säger Herren, härskarornas Gud: Eftersom I fören ett sådant tal, se, därför skall jag göra mina ord i din mun till en eld och detta folk till ved, och elden skall (andligt) förtära dem.” Jer.5:14.
Så skall Jesu vittnens ovänner bli tystade på det sättet.
Upp.11:6 talar inte om naturligt regn, utan om andligt regn;
Förebilden till detta är när Elia sade till den avfällige konung Ahab;
”Så sant Herren, Israels Gud, lever, han vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag säger det.” 1Kon.17:1.
Regn symboliserar andlig väckelse och andlig växt. Det talas och bedes, ofta och mycket, om väckelse i vår tid, men det talas och bedes förgäves, ty Jesu vittnen, Anden och Ordet, säger att det inte kommer bli någon mer väckelse under den tid de profetera. Det är ända fram till Jesu återkomst. Så när du hör det förkunnas, att det skall bli väckelse, nu i den sista tiden, då förkunnas det av dem som Jesus förutsade;
”Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.” Matt.24:11, ....... och tror du på dem, ....... då är du bland de många som nu blir förvillade.
Det talas om väckelser på den ena orten efter den andra, i det ena landet efter det andra, men, ….. det är inte himlasända väckelser, det är, ”en annan Jesus”, det är, ”en annan ande” och ”ett annat evangelium”, det är ”villfarelsens makts” väckelser.
”Så låtom oss lära känna Herren, ja, låtom oss fara efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens, och han skall komma över oss likt ett regn, lik ett vårregn, som vattnar jorden.” Hos.6:3.
Denna profetia uppfylldes med början på pingstdagen och har sedan, under århundradena, följts av många sanna himlaväckelser. Den tiden är förbi nu, det blir ingen mer sann väckelse innan Jesus kommer åter, ty nu strider, övervinner och dödar vilddjuret Jesu två vittnen.
I vers 6 står det, ”… de hava ock makt över vattnet, att förvandla det till blod, …”.
Vi skall inte blanda ihop detta ord med Upp.16:3-4, där det är Guds vredesskålar som utgjutes i havet, i strömmarna och vattenkällorna och de förvandlades till blod. Medan budskapet i Upp.11:6 handlar om kristenhetens, (templets yttre förgårds, 11:2) andliga förfall, så handlar Upp.16:3-4, (i bildspråk), om jordens naturliga förfall. Läs miljöförstöring m.m.
I Upp.11:6 är det Jesu vittnens verk, men i Upp.16:3-4 är det änglars verk, (bildligt, ty miljöförstöringen är människors verk).
Upp.11: 6 talar ej om naturligt vatten som förvandlas till blod, så att folket ej kan dricka det. Det talar om vatten som symbol för Anden.
”På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; ….” Joh.7:37-39.
”Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över dina barn och min välsignelse över dina telningar, …” Jes.44:3.
Förebilden till detta känner du säkert till; på Mose ord sträckte Aron ut sin stav över Egyptens vatten och det förvandlades till blod så att egyptierna ej kunde dricka det. Nu är det inte Farao som håller Guds folk i fysisk fångenskap, nu är det Babylon som håller Guds folk i andlig fångenskap;
”Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” Upp.17:5.
Herren hade givit Mose makt att förvandla vattnet till blod, så att folket ej kunde dricka det.
Och så har Jesus givit sina två vittnen makt, inte att bokstavligt förvandla vatten till blod, utan makt att förvandla det som vatten här symboliserar, anden i skökornas församlingar, så att den ej kan drickas av dem som törstar efter det levande vattnet som Jesus ger till dem som tror på honom.
Den ande som är i den moderna församlingen, är inte samma ande som Jesus talade om när han sade;
”Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; …”
Vi har sagt det i tidigare brev, men därför att det är så allvarligt, säger vi det åter och åter, att med den karismatiska ”väckelsens” ande och dess intåg i kristenheten, med början på 1960-talet, begynte vattnet förvandlas till blod, begynte anden i den kristna församlingen ersättas av en annan ande, den stora skökans förförelseande, blod;
”Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg henne.” Upp.17:6.
Det är mycket svårt att med ord tydliggöra detta, ty denna förvandling har inte kommit över en natt, utan har smugit sig in i församlingarna under så många år att Guds folk har vaggats till sömns, så att de tror att anden i församlingarna är levande vatten, medan det i verkligheten är; skökans ande, symboliserat som blod.
Jag förstår, mer än väl, att frågan ställs och ja, den är berättigad ur vår jordiska synvinkel; "Varför skulle Jesu två vittnen göra detta?" Det är en mycket stor fråga, som leder för långt att gå in på i detta brev, men låt oss förstå att det handlar om den sista tiden, skördetiden, som är nu, det handlar om det samma som i Matt.13:30. Vi har bara inte förstått "husbondens", Jesus, metod att utföra detta verk.
”Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med mig och sade: Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten, hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.” Upp.17:1-2.
Som vi sagt tidigare, är Uppenbarelseboken skriven till Guds folk i den sista tiden, därför är ”jordens konungar” här, inte världens konungar, utan Jesus säger i Upp.1:6 vilka de är, att han har; ”… gjort oss till ett konungadöme, …”.
Guds folk, Vakna! Vakna! ty det är detta konungadöme, (i den yttre förgården), som andligen, nu i den sista tiden, har bedrivit otukt med den stora skökan och det är den ”yttre förgårdens” församlingar, (”jordens inbyggare”) som har druckit sig druckna av hennes otukts vin.
Det är mycket få, som kan ta emot det vi säger nu: Är du frälst och medlem i en församling, då är du även, på ett eller annat sätt, delaktig i denna andliga otukt och du är även andligen drucken av hennes otukts vin. Du kan inte se och förstå detta förrän du, i anden, har hört Jesu röst, (ord), och av hjärtat lytt det;
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.”
Ty så länge du är kvar under den stora skökans ”paraplyorganisation”, (all organisations-
kristendom) är du andligen berusad av hennes otukts vin.
I detta sammanhang vill vi här avsluta med Jesu ord till församlingen i Tyatira. Jag tror att Jesu ord inte endast gällde den församlingen, utan att det även är en profetia över den sista tidens församling, alltså vår tids;
”Och skriv till Tyatiras församlings ängel: Så säger Guds Son, han som har ögon såsom eldslågor, han vilkens fötter likna glänsande malm: Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro, och jag vet, huru du har tjänat och varit ståndaktig och huru dina sista gärningar äro flera än dina första. Men jag har det emot dig, att du är så efterlåten mot kvinnan Jesabel – hon som säger sig vara en profetissa och uppträder såsom lärare och förleder mina tjänare till att bedriva otukt och till att äta kött från avgudaoffer. Jag har givit henne tid till bättring, men hon vill icke göra bättring och upphöra med sin otukt."
Upp.2:18-21.
Kära läsare, kan du se sambandet till ordet om Jesu två vittnen, att de har makt att slå jorden, (slå den jordiska yttre förgårdens kristenhet), ty det är den som nu uppfyller Jesu profetia om dem som bedriver otukt med Jesabel, det är dem som nu bedriver andlig otukt med henne som Jesabel förebildar, … den stora skökan i Upp.17:1-6, det är dem som nu, i ekumenikens namn, trampar Guds verk i Reformationen, under sina fötter.
”Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer!” Matt.18:7.
Ve de ”andliga” ledare, inom kristenheten, som bedriver otukt med skökan och hennes otaliga döttrar, ty därigenom förför de många av de små som tror på Jesus.
Jesu två vittnens makt att slå den otrogna kristenheten med alla slags plågor, är förebildat i detta Jesu ord;
”Se, jag vill lägga henne ned på sjuksängen; och över dem som med henne begå äktenskapsbrott vill jag sända stor vedermöda, såframt de icke bättra sig och upphöra med att göra hennes gärningar.” Upp.2:22
"Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna."
*************