Uppenbarelseboken 13, del 5                                        

”Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild så att vilddjurets bild till och med kunde tala.”

   Bildstoden i Dan.3:1, som förebildar denna bild, det är i kontrasten till den som vi kan förstå bilden med ande och som till och med kunde tala. Bildstoden var en staty, det var en ”härold” som talade för den. Men denna bild är en ”levande” bild (den avfallna församlingen) och har ande, som vi har sagt tidigare, ”ett annat slags ande” och kan därför tala, men ett annat tal än Jesu röst, … ett tal såsom en drake. 

”… och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bild.”

  Det första vilddjuret, ”… fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem;” (döda dem). Det andra vilddjurets makt är inte att föra fysiskt krig mot de heliga, utan andligt krig.
Jag kan ha fel, men jag tror att, ”och kunde låta döda” här betyder: låta exkommunicera, bemöta dem som inte tillber vilddjurets bild såsom funnes de icke, förklara dem andligt döda.

”Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.”

  Förståelsen måste bli att det försöker ”förmå alla” att låta giva sig ett märke, men att det aldrig kommer att lyckas, eftersom Herren Gud alltid har ”låtit bliva kvar”, Rom.11:4, åt sig ett folk som inte har böjt knä inför denna världens makter.

  ”Och det förmår alla,” … som vi har sagt tidigare, så är djurets specifika mål Kristi församling, inte världen, ty den är redan så som djuret vill ha den. Därför tror jag inte att, ”förmår alla”, syftar på hela världen, utan på ”alla” som bekänner sig till den kristna tron.
Såsom vi har sagt ovan, att vilddjurets tecken inte är naturliga tecken, utan ”andliga” sådana, och såsom djurets bild inte är någon naturlig bild, utan en ”andlig” sådan, så måste vi även förstå att det här inte handlar om något naturligt märke, utan om ett ”andligt” märke.
Lärorna om att märket, ”… på högra handen eller på pannan”, är ett naturligt, riktigt märke, är mycket djupt rotade i den evangeliska församlingen, därför, när vi här säger att det inte handlar om ett naturligt märke, utan om ett andligt märke, så kommer det bli svårt för många att ta emot. Och det blir än mer svårt när vi säger att ”märket” är inget som skall komma i framtiden, utan det är etablerat sedan mycket länge.

  Märket ”på pannan” symboliserar att ha märket i sitt sinne. Vad som är i människans sinne är fördolt, men det uppenbaras genom hennes gärningar och hennes tal. Märket ”på pannan” är ett passivt bärande av märket, medan märket på ”högra handen” är ett aktivt bärande av märket, ty högra handen är symbol för arbete och handlingar. Vad är det för arbete och handlingar märket på högra handen symboliserar? Det står i Upp.13:14; ”… det förmår genom sitt tal jordens inbyggare, (den människostyrda församlingen) att göra en bild åt vilddjuret, …”. ”… att göra en bild”, handlar om ett arbete, om ett bygge som är en förfalskning av det sanna bygget, uppbyggnaden av Kristi kropp, Ef.4:12. Såsom den Helige Ande har gjort de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp, ….. så förmår djuret sina aktiva tjänare, (märket på högra handen), att bygga en antikropp till Kristi kropp, att bygga en degenererad församling.

  Det än större mysteriet i detta är att dem som så är djurets ”högra hand” i detta verk ser det inte själva, utan tror att de tjänar i Kristi församling, ty de har, som det står i vers 14, redan blivit förvillade genom djurets tecken. Så skall Jesu ord uppfyllas en dag;
”Många skola på den dagen säga till mig: Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag betyga för dem: Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.” Matt.7:22-23.  
Allvarliga ord riktade till många, många, som tjänar inom den avfallna församlingen, som nu har blivit del av det religiösa Babylon.   

 Jag förstår mer än väl att detta är ett hårt tal för många att ta emot och att det förkastas av de flesta, men det beror, å ena sidan, till största delen på att man inte ser/förstår hur utstuderat vilddjurets listiga anslag är, och å andra sidan på, att Gud har sänt "villfarelsens makt" över dem som har, ”funnit behag i orättfärdigheten”, 2Tess.2:12, det är, funnit behag i villfarelserna som "djuret" har införlivat i församlingarna.

  Den kristna församlingen i vår tid lever i en illusion som säjer dem att de stora villfarelserna kommer i framtiden och när de väl kommer så kommer de att vara så uppenbara/tydliga att de blir lätt att avslöja. Sanningen är den rakt motsatta! Vilddjurets stora villfarelser är redan inplanterat i församlingen och emottaget som vore de från Gud. Bland de största av dem är ekumeniken, den karismatiska ”väckelsen” och den ”kristna” sionismen, som troligen är den mest vilseledande av dem. Utöver dessa rörelser så har djuret inplanterat i församlingen läror som är en förvrängning av Guds Ord, men som förkunnas som Guds ord.  Det vill leda för långt att här gå in på detta, men i flera andra av breven tar vi upp exempel på förvrängningar av Guds Ord. Här vill vi endast ge ett exempel på en sådan lära, en av de allra mörkaste, läran om evig förtappelse och pina för de icke troende. Med den läran är församlingen skyldig inför himmelens och jordens Herre, Jesus Kristus, ty den förkunnar otro emot Guds Ords löfte om alltings upprättelse, Apg.3:21. Och för den lärans skull gör sig församlingen skyldig inför Gud till att Hans Namn varder smädat bland de otroende, jmf. med Rom.2:24.

Och ovanpå detta har världens ande gjort sitt intåg i församlingarna, omvänt förebildat genom Belsassars gästabud i Dan. kap. 5, där det andliga skamlöst blandades med det världsliga. Det borde vara en varningsklocka för Guds folk, ty i vår tid är det en accepterad blandning i många, många församlingar. Vi ska inte förvånas över Jesu ord över detta;
”Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” Upp.3:16.
Vi ska istället förvåna oss över att Guds folk vill, nu som då, ha det så;
”Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd; och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden på detta kommer?” Jer.5:31.
Det kommer en ände på detta, ty domen skall begynna, och det på Guds hus. 1Petr.4:17.

”… så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.”

  Människor sätter det naturliga först, och församlingen tolkar Guds ord på ett naturligt/bokstavligt sätt, därför är den allmänna läran att detta ord handlar om naturlig kommers, att köpa eller sälja, mat, kläder, .....  osv.
Men Gud sätter det andliga först. När Guds Ord säger;
”Varför given I ut penningar för det som ej är bröd ….” Jes.55:2, då talar Herren inte om att ”köpa” lekamligt bröd, utan andligt bröd. Det framgår tydligt i samma vers;
”Hören på mig, så skolen I få äta det gott är….”
Ordet i Upp.3:18 visar oss att ”köpa” handlar om andliga ting och inte naturliga.
Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, …. att du köper vita kläder, …. att du köper ögonsalva ….”
Ordet handlar m.a.o. om att det inte går att dela Guds Ord mellan dem som har märket och dem som inte har märket. 
Församlingen i Laodicea, Upp.3:14-22, är en förebild till den sista, (nuvarande) tidens församling.
Upp.3:17; ”Du säger ju: ´Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet´; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”
”…. och behöver intet”, där sätter Jesus fingret på den ömma punkten. Den sista tidens kristna församling behöver inte: andlig mjölk, andligt bröd, andligt stadig mat, … ty den är mätt. Detta är en varningsklocka, ty med en församling som intet behöver går det heller inte att köpa och sälja med, m.a.o. dela ”brödet” (Ordet) från himmelen med.

”Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad! Ve eder som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder som nu len, ty I skolen sörja och gråta!” Luk.6:24-25. 
Därför kallar Jesus på det fåtal i församlingen som inte, ”är rika”, och på dem som inte säger; ”jag behöver intet”, Jesus kallar på dem som, ”… äro fattiga i anden”, på dem som;
”… hungra och törsta”. På deras hjärtedörr klappar Jesus och vill dela livets bröd med dem,
"Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig." Upp.3:20. 
Jämför med Luk.24:28-32.

”Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundra sextiosex.”

  Vad är vilddjurets tal? Eftersom min ”kunskap är ett styckverk” så gör jag inte anspråk på att här förklara det, utan skriver här vad jag tror att det är.
”Här gäller det att vara vis; …”, är en felaktig och därmed missvisande översättning. King James och Helge Åkeson`s översättningar (m.fl.) är riktiga;”Here is wisdom.” och,”Här är visdomen.” Texten talar m.a.o. inte om någon ev. visdom hos den som läser, utan den talar om att det är visdom fördolt i Ordet. 
 Jag tror att vi har fastnat i uttrycket, ”en människas tal”, vi har tolkat det bokstavligt och tror därmed att det handlar om en enda specifik människa. Vi har glömt att Guds Ord måste förstås på ett andligt vis och inte på ett bokstavligt vis, 1Kor.2:14.

  Vi har spanat efter en människa, både historiskt och in i framtiden, som talet 666 kan stämma in på, men vi har nog spanat förgäves, ty det handlar inte om en, utan om många.
Såsom Kristus är, ”en enda kropp”, ”fastän många”, Rom.12:5, … så handlar talet 666 om en människokropp som utgöres av många, många människor, ty det är genom många människor som vilddjuret manifesterar/verkar sina onda gärningar. Talet 666 syftar alltså inte på en specifik människa, utan betecknar en sorts människor vars sinnen har blivit fulltaligt av talet 6.

  Siffertal i Guds Ord har, om inte alltid, men ofta, en djupare andlig mening. Så betecknar talet 6 det ofullkomliga, det som är av jorden och jordiskt, det köttsliga sinnet, som är;
”… fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.” Rom.8:7.
  Talet 6 symboliserar den jordiska människan, ty hon blev skapad på den sjätte dagen i Guds stora skapelsevecka, en vecka som troligen varade i sex tusen år, 2Petr.3:8. Så är det även givet människan en ”arbetsvecka” om sex tusen år och vi är nu i den sista "dagen" i den ”veckan”.
På den sjätte dagens afton såg Gud på allt som han hade gjort under sin sex tusen år långa arbets/skapelsevecka; ”…. och se, det var mycket gott.” Vi är nu på den sjätte dagens afton av människans sex tusen år långa ”arbetsvecka” och ingen kan säga om resultatet; ”… och se, det var mycket gott.” Det som Gud hade gjort, mycket gott, det har den 666 märkta människan under sex tusen år fördärvat så att det nu åter är ”... mörker över djupet” (1Mos.1:2), över  hela jorden. ”Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, ….”

  Det kommer snart en domens dag då människan skall göra räkenskap för sitt förvaltarskap, (att råda över jorden) 1Mos.1:28, under de givna sex ”arbetsdagarna”, (tidsåldrarna).

”Folken vredgades, men din vredes dag har nu kommit och den tid, då de döda skola få sin dom och då du skall löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som frukta ditt namn, både små och stora, och då du skall fördärva dem som fördärva jorden.” Upp.11:18.

”Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.” Upp.19:2.
Talet 6 har nu uppfyllt sina synders mått, fullheten är 666.
(jmf. 1Tess.2:16, "Så uppfylla de alltjämt sina synders mått.") 

”Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen.” 1Kor.15:47. Den första människan, Adam, var skapad av Gud, men den första människan som var född av kött och blod, (i den adamitiska skapelsen) var Kain och i Kain ser vi samma ande som i vilddjuret, vi ser begynnelsen av det trefaldiga talet 6. Kain var en människa, men vilddjuret verkar genom många människor, genom Kains många efterföljare.

  Vi sade ovan att siffertal i Guds Ord ofta har en andlig mening. Såsom talet 6 står för det som är av jorden och jordiskt, så står talet 7 ofta för det fullkomliga, det som är från himmelen och himmelskt, Andens sinne. Andligt sätt är talet 7 inte en fortsättning av talet 6, utan en motsättning;
”… köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet; de två ligga ju i strid med varandra” Gal.5:17.
Talet 6 står för strid mot talet 7, det jordiskas strid mot det himmelska, först vilddjurets strid mot Kristi sanna församling, såsom i Upp. kap. 13 och sist, vilddjuret och dess lydkonungars strid mot Kristus, såsom i Upp.19:19-21. 

  Förståelsen av talet 666 finner vi i två tal, talet 6 och talet 3. När vi har förstått en del av talet 6 betydelse så är vi på väg att förstå trefaldigandet av talet 6. Nyckeln till vår förståelse är i talet 3. Såsom talen 6 och 7 har en andlig betydelse i Guds Ord, så har även talet 3, det förekommer ofta i både Gamla och Nya Testamentet, både i negativa och i positiva sammanhang.
Vi vill här se några exempel på talet 3 i Ordet, med förhoppningen att vi skall förstå att det har en andlig betydelse.
   I 1Mos.18:1-3 ser Abraham tre män stå framför sig, men han tilltalar dem såsom en Herre. Abraham hade tidigare tvivlat, 1Mos.17:17, på Herrens löfte till honom att få en son, men här var nu tre män som vittnade om, 18:10, att löftet skulle fullbordas om ett år. Jag tror att Abraham förstod betydelsen av att det var tre män, men dock en, som kom till honom.               

   I 4Mos.22:22-35 ser vi ett exempel i negativ bemärkelse. Herrens ängel ställer sig i vägen, (varnar) Bileam tre gånger för hans olydnad, (synd) mot Herrens befallning. Efter tre varningar var måttet fullt, .... hit men inte längre.

5Mos.6:4; "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en."
Herren, vår Gud, är en, men Gud uppenbarar sig som tre; Fadern, Sonen och den Helige Ande. 

   1Sam.20:18-38. Konung Saul var ute efter Davids liv, men Jonatan ville varna David för sin faders onda planer. David låg gömd ute i marken och Jonatan skulle skjuta tre pilar som ett tecken på att nu måste David fly för sitt liv.  Jonatans tre pilar var ett tecken till David att nu fanns inget att ta miste på, måttet var nu fullt av konung Sauls onda anslag mot David.
De tre pilarna som Jonatan skulle varna David med, ... var en pil. (vers 36-37) 

 Jesus förutsade att Petrus skulle förneka honom tre gånger. Efter tre gånger var förnekelsen fulltalig, och Petrus ”…. gick ut och grät bitterligen.”
Efter uppståndelsen frågande Jesus Simon Petrus, tre gånger; ”älskar du mig, mer än dessa göra?”, ”älskar du mig?”, ”har du mig kär?” Såsom Petrus förnekade Jesus tre gånger, fick han nu bekänna sin kärlek till Jesus tre gånger. Jesus ser till våra hjärtan, därför visste Jesus att Petrus älskade honom. Varför frågade då Jesus Petrus tre gånger? Var det inte för att, efter vad som hänt, att Petrus fördömde sig själv så mycket att han inte kunde tro själv, att han älskade Jesus? 
Efter de tre frågorna och svaren kunde Petrus tro, det som Jesus redan visste, och hans upprättelse blev fullkomlig. Förvisso har talet tre en andlig betydelse, både i negativa och positiva sammanhang i Guds Ord.

  Kan vi se att 666 betecknar, i negativ bemärkelse, fullheten eller fulltaligheten av talet 6, att vilddjurets onda gärningars mått är fullt och att Gud har sagt sitt; hit men inte längre?
Min tro är att det är ingen tillfällighet att vilddjurets tal utgörs av ett trefaldigande av talet 6. Talet 6 är begynnelsen, talet 666 är det sista och slutgiltiga. Så ser vi genom hela den kristna historien samma mönster, det 6-märkta släktets  strid mot det folk som har Guds insegel på sina pannor, (det betyder; i sitt sinne), Från Kain och Abel, till Esau och Jakob, till Jakobs jordiska söner och Josef, till hans eget folk och Jesus, tills det i Upp. kap.13 kulminerar i det 666-märkta vilddjurets strid mot Kristi församling, ....  som Herren ser till, genom Jesu offer,
liksom han såg till Abels offer, 1Mos.4:4. 
                                                                                *************