Jesus i Tyrus och Sidon                                                

"Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon."
Matt. 15:21-28.


  Innan Jesus begav sig till denna trakt hade han haft en av många andliga konfrontationer med sitt eget folks andliga ledare. När vi ser den mörka bakgrunden, då förstår vi mer av betydelsen som Jesu besök i denna trakt innebar. 
Varför skulle Jesus gå till denna trakt? Jesus sade ju;
”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” Och detta folk tillhörde inte Israels hus. (vilket Juda hus inte heller gjorde)
Så frågan; ”Varför var Jesus i området vid Tyrus och Sidon?”, är en mycket relevant fråga. Svaret på den frågan är mycket djupare än att Jesus o lärjungarna endast var på en tur i ett historiskt område, där Elia hade varit många hundra år tidigare. Det var ingen tillfällighet att Jesus var där, Jesus gick i förut beredda gärningar. Jesus gjorde intet av sig själv,
”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast, vad han ser Fadern göra; …..” Joh. 5:19.

Så när Jesus gick till detta område, så ingick det i Faderns plan. Vad var meningen? Såsom Herren sade till Elia att gå till Sarefat i Sidon, så sade Fadern detsamma till Jesus. Både Elias gärning och Jesu gärning i detta område, var en läxa, inte för Jesus o lärjungarna, utan en läxa för Guds eget folk, Juda hus, som inte trodde. Så Jesu gärning i detta området, blev ett vittnesbörd som talade mot Guds eget folk. När Jesus kom till sitt eget folk, så hade Gud, genom honom, dukat ett bord för sitt eget folk;

”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, …..” Ps. 23:5 och; 
”Hören på mig, så skolen I få äta det gott är och förnöja eder med feta rätter.” Jes. 55:2.
Bordet var berett för både Israels hus och Juda hus, alltså alla tolv stammar. Men, …. Juda hus trodde icke.
”Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.” Joh. 1:11. Guds eget folk ville icke höra på Jesus. Därför säger David;
”Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra; ….. ” Ps. 69:23.
Så Jesus ”drog sig undan” från detta otrosfolk som han hade konfronterats med innan, (Matt. 15:1-14) han gick till trakten av Tyrus o Sidon. Där kommer en kvinna ropande, hon ber inte om att få sitta vid bordet med feta rätter, som är dukat för Guds eget folk, men, … hon ber om att få äta av smulorna som faller ifrån den rike mannens (Juda folks) bord. Hon har samma tro som den hedniske hövitsmannen, om vilken Jesus sade;
”Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.” Matt.8:10.
Kvinnan ropade,
”Herre, Davids son, förbarma dig över mig.” Denna kvinna förnimmer utan minsta tvekan och utan något som helst tvivel att Jesus är Herre och den i Skrifterna utlovade Davids son.
Vilken kontrast mot Guds eget folk som sade,
”Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet. Jesus svarade dem: Jag har sagt eder det, men I tron mig icke.” Joh. 10:24-25. Vilken vederkvickelse för Jesus att möta en sådan tro, bland ett folk som inte hade fått några av de stora löften som Gud hade givit till sitt eget folk. Och denna kvinnans enkla och barnsliga tro, blev en läxa och ett vittnesbörd som talade emot Guds eget folks andliga ledarskap, som inte föll ned för Jesus, såsom kvinnan, utan i otro stod upp emot Jesus. Jesus visade med denna enkla gärning kontrasten mellan sitt utvalda folk, som icke trodde, och ett icke utvalt folk, som trodde.

”Ve dig , Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder, hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska. Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder.” Matt. 11:20-22. 

Jesu besök i Tyrus o Sidon hade dock en ännu långt mycket djupare innebörd än det vi har talat om ovan. Det var ett profetiskt tecken om vad som skall komma i framtiden. Jesus själv är ett tecken och alla hans gärningar är profetiska tecken. Tecknet som Jesus uppenbarade när han befriade den kananeiska kvinnans dotter från en ond ande, (befriade henne från det onda) var att det skall komma en dag, en dag då inte endast hela Israel skall bli frälst, utan,

 ” …. tider, då allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.” Apg. 3:21.
Där, i trakten av Tyrus o Sidon, uppenbarade sig Jesus för en kvinna i nöd, det var ett tecken att en dag skall Simeons profetia uppfyllas och då skall Jesus, världens ljus, uppenbaras för alla hednafolk;


”…. ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk; ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel.” Luk. 2:30-32.