Den rike mannen och Lasarus                              

       ”Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade:
”Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara, vad förborgat har varit från världens begynnelse.”
Matt.13:35
”Det var en rik man, som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och prakt. Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av sår, och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt, att hundarna kommo och slickade hans sår. …………”
Luk.16:19-31
 
Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus, är en mycket märklig berättelse, som har gett upphov till olika tolkningar och läror. En tolkning säjer att det är en liknelse, en annan att det är en verklighetsskildring. Det är en liknelse, men en liknelse som uppenbarar en andlig och historisk verklighet. Denna liknelse är nog en av de mest förkunnade och omskrivna av alla Jesu liknelser, men, ... ... det är samtidigt en av de mest missförstådda av alla liknelser.
Käre läsare, du kanske tycker att liknelsen om den rike mannen och Lasarus har du hört förkunnas om så många gånger, så det kan väl inte finnas något mer i denna liknelse som du inte redan kan utantill? ….. Om du är andligt hungrande, ….. följ med och se!
 
Låt oss göra det tydligt redan från början att denna liknelse handlar inte om himmel eller helvete, läran om den sk. ”dubbla utgången”. (en lära som f.ö. är en mycket vilsefarande lära, lindrigt sagt)

Den allmänna tron inom kristenheten är, i stora drag, att den rike mannen och Lasarus symboliserar två sorters människor. Den rike mannen symboliserar en syndare, en ond, en orättfärdig människa, medan Lasarus symboliserar motsatsen. Denna lära förkunnar sedan följderna för syndaren respektive den rättfärdiga människan, som dessa två är en symbol för.
Syndarens liv i överflöd, hans död och därefter följderna av hans liv, ett oåterkalleligt evigt lidande.
Den rättfärdiges liv i fattigdom, hans död och därefter en evig salighet i Abrahams närhet. Och dem emellan ett oöverkomligt svalg som skiljer dem åt för evigt.
Är detta vad Jesus uppenbarade i denna liknelse, eller är det mänskliga tolkningar av liknelsen? Jag tror att det är en mycket, mycket förenklad bild av något mycket, mycket större som Jesus här uppenbarar i liknelseform.
 
Är du andligt tillfreds med de traditionella lärorna om denna liknelse, så är det här inte vår avsikt att ta det ifrån dej, ej heller att försöka övertyga dej om något annat. Må ”var och en vara fullt viss i sitt sinne.”
Men, … om du har en andlig hunger efter att se och förstå mer av undren i Guds vägar, så ber vi tillsammans; …. Herre, öppna våra ögon till att skåda undren i dina vägar med ditt folk, …. ty det är Guds egendomsfolk liknelsen handlar om.
 
Om vi vill förstå något av liknelsens budskap, så måste vi först vara villiga att överge alla våra bokstavliga/traditionsbundna tolkningar.
Här vill vi se något av den andliga och historiska verklighet som Jesus har fördolt  i denna enkla liknelse. Liknelsen ryms i 13 verser, lika många som Israels barns stammar, men i dessa få verser uppenbarar Jesus alla Israels barns stammars andliga och naturliga historia under en period av mer än 2700 år. Så oerhört mycket har Herren förborgat i denna enkla liknelse. 
 
Liknelsen har sin början minst ca. 720 år före Kristus och från och med att
Jesus uttalade denna liknelse, är det en förutsägelse, som har gått i uppfyllelse och som pågår ända intill Jesu återkomst.
Det är stort att se Herrens gärningar, långt mycket större att få se Herrens vägar, Herrens plan.

”Herren lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar.” Ps.103:7.
Liknelsen handlar om Guds vägar med sitt eget folk. Den handlar även om Abraham, om Mose och om den rike mannens fem bröder. 
Vem är liknelsens huvudperson och vad är liknelsens huvudbudskap?
 
Liknelsens djupare budskap handlar inte om två personer och deras öden, före och efter deras död, dessa två personer är endast symboler för något mycket större.
Liknelsen handlar om två folk och om två förbund och om dessa folks öden, före och efter två stora historiska händelser, som förebildas av den fattiges död resp. den rikes död.
Liknelsens huvudperson är inte omnämnd, men det är Jesus själv och liknelsens huvudbudskap är dessa två folks förhållande till Jesus, och kanske främst, deras förhållande till historiens största vändpunkt, Jesu kors.

”Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske med allt vad på jorden och i himmelen är.” Kol.1:19-20
 
Liknelsen handlar inte om vilka folk som helst. Hedningarna är inte alls berörda av liknelsens historia och förutsägelser. Om vi förstår varför och till vilket folk Jesus kom, så förstår vi snart vem den rike mannen är.

”Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.” Joh.1:11
Jesu lidande var inte i första hand orsakat av hedningarna, utan av sina närmaste, hans eget folk. Ser du att det är såsom profeten hade förutsagt?

”Och om man då frågar honom: Vad är det för sår du har på din kropp?, så skall han svara: Dem har jag fått därhemma, hos mina närmaste.” Sak.13:6.
Den engelska KJV:s  övers. är starkare;

”And one shall say unto him, What are these wounds in thine hands? Then he shall answer, Those whith which I was wounded in the house of my friends.”
Ser du även att det är som aposteln har sagt?
”Är det då icke de rika, som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna? Jak.2:6.
Kan du nu se vem den rike mannen är? Det var judarna som förtryckte Jesus under de 3,5 åren som Jesus verkade och det var dem som till slut drog Jesus inför Pontius Pilatus domstol. Vi ser det i bl.a. Joh.5:16;
”Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten.” Och i Joh.11:53; ”Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.” Och så fullföljde de sitt beslut;
”Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus. Där begynte de anklaga honom ….. ” Luk.23:1-2.
Av Jesu svar till Pilatus, förstår vi vem som begick den största synden;

”Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.” Joh.19:11
Den rike mannen är det folk som Jesus stod ansikte mot ansikte med när han framställde liknelsen, det är hans eget folk, Jesu sår har han fått; ”…. därhemma, hos mina närmaste.” ”I was wounded in the house of my friends.”
Det rika folket behövde inte Guds gåva, Jesus. Därför sade Jesus till dem;

”Men gån I åstad och lären eder, vad de orden betyda: `Jag har behag till barmhärtighet och icke till offer´. Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.” Matt.9:13.  
Jesus kom inte för att kalla den självrättfärdige rike mannen, Jesus kom för att kalla syndare, den fattige mannen.
Syndaren i liknelsen, var inte den rike mannen, som vi har lärt oss, det var den fattige mannen. Den rike mannen behövde ingen Frälsare, de var ju Abrahams barn och det var gott nog för dem. Men de insåg inte att de var endast Abrahams barn efter köttet, de saknade det viktigaste, Abrahams tro!
 

”…. hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.” Luk.1:53. 
Detta ord ur Marias lovsång har gått i bokstavlig uppfyllelse, ”…. hungriga har han mättat ….”, det är den fattige mannen, ”…. och rika har han skickat bort med tomma händer”. Den rike mannen blev bortskickad och hade tomma händer efter sin död, (som vi vill se längre fram, när och hur han dog).
 
När Jesus framförde denna liknelse för folkets andliga ledare, så visste de vem Jesus syftade på med den rike mannen. Den rike mannen var dem själva och det folk som de var andliga ledare för. När Jesus i liknelsen, i v. 25, säger om den rike mannen;

”Men Abraham svarade: Min son, kom ihåg, att du, medan du levde, fick ut ditt goda … ” , så var det inget nytt för de andliga ledarna, de visste att udden var riktad mot dem, ty Jesus hade tidigare riktat anklagande ord mot dem, ord som förberedde dem för vad Jesus senare skulle säja om dem, om den rike mannen i liknelsen. Jesu ord till den rike mannen/folket;
”Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad! Ve eder som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder som nu len, ty I skolen sörja och gråta!” Luk.6:24-25.  
Det var den rike, Juda folk, som skulle få lida detta. Abraham svarade den rike mannen;

”Min son, kom ihåg, att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här hugnad, under det att du pinas.”
Jesu verop över det ohörsamma folket var heller inget nytt för dem. De visste om det sedan lång tid tillbaka genom profetens ord; ”Ve eder som läggen hus till hus och fogen åker till åker, … ” Jes.5:8
Vi känner även igen den rike mannen såsom Juda folk, genom den bön den rike mannen ställde till Abraham;
”Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus, där jag har fem bröder, …” v. 27-28. Att den rike mannen var en son av Abraham framgår när han här kallar honom ”fader” och framgår av v. 25, där Abraham kallar honom sin son. Och folket hade själva sagt till Jesus; ”Vår fader är ju Abraham.” . Den rike mannen, Juda, sade även att han hade fem bröder. Dessa fem bröder var; Ruben, Simeon. Levi, Isaskar och Sebulon. De hade alla samma moder som Juda, nämligen Lea.
 
(För att kunna förstå liknelsens budskap, måste vi först förstå att Juda är inte detsamma som Israel, vilket den allmänna läran felaktigt sammanblandar.
Juda folk är Israeler, men Israels folk är inte Judar och kan så heller aldrig bli.
För dej som inte förstår skillnaden mellan Juda hus och Israels hus, men önskar att förstå det, läs brevet, ”Ditt folk Israels härlighet.” Läs det med ett öppet andligt sinne, så vill Herren låta dej skåda undren i hans vägar med sitt egendomsfolk.)
 
Om den rike mannen är Juda folk, vilket folk är då den fattige mannen?
Det är inte lika uppenbart. Det är fördolt, så fördolt att när vi här skriver vem den fattige mannen är, så kan du ändå inte se det, så fördolt, att när Guds Ord nämner dessa två folk vid namn, så kan du ändå inte se det! Vad beror det på?
Det beror på att de kristna traditionslärorna om att Juda folk ensamt representerar Guds egendomsfolk, har förblindat vår andliga förståelse över Guds verkliga Israel! …. Därför må vi be Herren om att öppna våra sinnen till att se vidden av liknelsens budskap. 
 
Om vi förstår att Bibeln, Guds Ord, i första hand är en förbundsbok, så har vi kommit en god bit på väg.
I detta sammanhang är det först Guds eviga förbund med Abraham, sedan de två förbunden; det Gamla förbundet som Gud slöt med hela Israel, (de 12 stammarna), i öknen, efter befrielsen från Egypten och det Nya förbundet som Jesus slöt med Israels hus och med Juda hus genom sin offerdöd på korset.

Den rike mannen är det Gamla förbundets folk. Som folk, så håller Juda folk fast vid det Gamla förbundet, ännu 2000 år efter att det har upphört. Det finns inte längre i Guds värld, ty aposteln säger;
”…. Så tager han bort det förra (det Gamla Förbundet) för att sätta det andra (det Nya Förbundet) i stället.” Hebr.10:9
 
Den fattige mannen är det Nya förbundets folk. Så återstår nu att se vilket folk den fattige mannen är och att se; vilka är de två stora historiska händelser som i liknelsen är den fattiges död och den rikes död? Och efter deras död, vad är svalget som skiljer dem åt symbol för. Och även att se vad den rikes och den fattiges tillvaro efter deras död, efter dessa stora händelser innebär. Vi vill se det längre fram.
Först nu, vem är den fattige mannen, han som;
” …. åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla ifrån den rike mannens bord.” Liknelsen handlar först och främst om en andlig verklighet. Så den fattiges hunger var;
”…. icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord.” Amos 8:11.
Han är den som stämmer in på Ordet;
” …. hungriga har han mättat med sitt goda, ….” och även,
”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.” Matt.5:6.
Den fattige mannen blev mättad med Herrens goda, förebildat i liknelsens;

”…. den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte.”
Den fattige mannen är, som vi sade ovan, det Nya förbundets folk.
 
Vad är kännetecknande för det Nya förbundets folk? Det är raka motsatsen mot det Gamla förbundets folk. Den rike mannen, Juda folk, både såg och hörde Jesus, såg hans gärningar, hörde Guds levande ord, … men, men, men, … trodde icke!!! Kännetecknet på den fattige mannen har Jesus sagt med orden;

”Saliga äro de som icke se och dock tro.” Joh.20:29 och har Petrus sagt med orden;
”Honom älsken I utan att hava sett honom; och fastän I ännu icke sen honom, tron I dock på honom och fröjden eder över honom med outsäglig och härlig glädje, ….” 1Petr.1:8

Här, käre läsare, i dessa ord av Jesus och av Petrus finner du ledtråden till vilket folk i världen, som den fattige mannen förebildar, är en symbol för.
Ytterligare ett kännetecken på vem den fattige mannen är, är att han i liknelsen kallas för Lasarus. Vad var den största händelsen i Lasarus liv? Det var när han hade dött och Jesus kom till gravkammaren i berget och ropade med hög röst;

”Lasarus, kom ut.” Den döde Lasarus hörde Jesu röst, men den levande rike mannen hörde icke Jesu röst. Så fullbordades på dem Esaias profetia, den som säger:
”Med hörande öron skolen i höra och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se och dock alls intet förnimma.” Matt.13:14
 

”Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvalt just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom? Jak.2:5
Vilket är det riket? Är det att komma till himmelen en gång efter döden?
Nej, det är Guds rike, som har tagit sin ringa begynnelse här på jorden;

”Ty se, Guds rike är invärtes i eder.”  
Först talar Jesus till den rike mannen;

”Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder ….”
Och sedan talar Jesus om den fattige mannen, (som inte var närvarande)
” …. och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” Matt.21:43.
 
Om vi nu förstår varför och till vilka Jesus kom först, så kan vi även förstå, inte bara vem den rike mannen är, Juda folk, (hans eget, som inte tog emot honom) utan även det fördolda, dem som Jesus måste draga till sig, den fattige mannen. Vem är han?
Det folket är inte världens allmänna hedningar och det är inte församlingen, som vi felaktigt har blivit undervisade i våra kyrkor och samfund. Det folket är Israel, Israel är ett lika verkligt folk på jorden som någonsin Juda folk är. Israel är dem som Jesus syftade på när han sade;

”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, ….” Joh.10:16.
Israel, (de förlorade fåren av Israels hus) var ett andligt dött folk alltsedan de; 
”…. övergåvo Herrens, sin Guds, alla bud …..” 2Kon.17:16,  och blev fördrivna bort från Guds ansikte, från Guds förbund med dem, vers. 18, ca. år 720 före Kristus, (de blev, i andligt avseende, jämställda med hedningarna, läs mer om detta i brevet; ”Paulus, hedningarnas apostel?”), och, lägg märke till vad Jesus säger om detta andligt döda folk, (förebildat genom Lasarus död och återuppväckande) ”…. och de (Israel) skola lyssna till min röst.” Det betyder att de skulle återuppväckas till att bli den Levande Gudens folk på jorden, men nu vara tjänare i, ”…. ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.” 2Kor.3:6
Hur förstår vi detta? Vi finner svaret i Jer.31:31;

”Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; …” .
Här ser vi två folk; Israels hus, den fattige mannen och Juda hus den rike mannen.
Jesus kom för att fullborda detta stora löfte till dessa två folk.

”Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för eder.” Luk.22:20.
Men, …. det hände något, ….  den rike mannen tog inte emot Jesu dyra blod, som var utgjutet även för honom, han ansåg sig redan vara rättfärdig och Jesus hade inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.
Den rike mannens egna ord skulle komma att gå i bokstavlig uppfyllelse över honom själv, över Juda folk;
”Och allt folket svarade och sade: Hans blod komme över oss och över våra barn.” Och så har det blivit, allt sedan den rike mannen dog.
Att Jesu ankomst gällde i första hand Guds egendomsfolk förstår vi av Jesu ord i Matt.10:5-6;

”Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade: Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.”
Det är; …. utan gån hellre till den förlorade fattige mannen!
(I de samaritiska städerna bodde varken Judar eller Israeler, där bodde andra folk som konungen i Assyrien hade låtit komma dit, efter att Israel hade blivit bortfört i fångenskap till Assyrien, 2Kon.17:24)
Över det första folket ljuder Jesu verop;
”Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!” Luk.6:24.
Till det andra folket säger Jesus de välsignade orden;
”Saliga ären I som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.” vers 20.
 
Fastän det inte står så i texten, så är den allmänna tron att den rike mannen symboliserar en syndare och att den fattige symboliserar en rättfärdig man.
Om Abram står det;
”Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.” 1Mos.13:2. Så av det förstår vi att det är ingen synd att vara rik. Men eftersom den rike mannen, efter sin död, kom till,
”… detta pinorum.” , så förstår vi att synd är med i bilden.

Och varför tror vi att den fattige mannen var rättfärdig. Fattigdom är i sig inget som gör någon människa rättfärdig. Men eftersom den fattige mannen efter sin död av änglarna blev förd till Abrahams sköte och, ”… nu åter får han här hugnad, …” (välsignelse), så förstår vi att rättfärdighet är med i bilden.
 
Vilken synd är det som den riken mannen får lida för och vilken rättfärdighet är det som den fattige mannen blev välsignad genom? Den rike mannens synd, var otro,
”… i fråga om synd, ty de tro icke på mig;” Joh.16:9. Jesus sade till judarna; ”Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.” Joh.10:26
Den fattige mannens rättfärdighet, var tro; 
” Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” Rom.4:5.
Liknelsen handlar om två personer, som symboliserar två folk, men den handlar även om två förbund, det Gamla och det Nya Förbundet.
Jesus är Vägen, den enda vägen till Fadern. Men den rike mannen förnekade den vägen;

”Ja, I förnekade honom, den helige och rättfärdige, …. Och livets furste dräpten I, ….” Apg.3:13-15. ”Vägen” till Fadern hade den rike mannen själv förkastat, nu var det endast ett ”stort svalg” mellan honom och välsignelsen på andra sidan, välsignelsen i det Nya förbundet genom Jesu offerdöd.

Grundtextens betydelse för svalg eller klyfta, är även ”avgrund” eller ”tomrum.” Vad är det ”stora svalget” mellan den rike och den fattige, avgrunden eller tomrummet, mellan Juda folk och Israels folk?
Det fanns ingen förbindelse, bro eller övergång, mellan den rikes och den fattiges tillvaro. Det finns ej heller någon förbindelse, inte så mycket ens som den tunnaste tråd, mellan de två förbunden, det Gamla och det Nya Förbundet. Det är en andlig avgrund mellan dessa två förbund.
Om det Gamla Förbundet säjer aposteln, när han beskriver det som har försvunnit;

”Ty omöjligt är, att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder.” Hebr.10:4.  
Om det Nya Förbundet säjer profeten, när han förutsäger det som skulle komma;

”Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” Jer.31:34, och säjer Johannes döparen; ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd.” Joh.1:29, och säjer aposteln; ”Honom som älskar oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod.” Upp.1:5.
 
Kan du nu se avgrunden mellan den rike och den fattige, mellan Juda folk och Israels folk? Juda folk håller fast vid det Gamla Förbundet, som ej kan borttaga synd, och som dessutom är avskaffat genom Jesu offerdöd. Detta hade Gabriel uppenbarat för Daniel långt innan det skedde;  

”…. genom honom (Jesus) slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; ….” Dan.9:27 och detsamma sade aposteln när det hade skett;
”Sedan han först har sagt: Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag – och dock frambäras de efter lagen – säger han vidare: ”Se, jag kommer för att göra din vilja.” Så tager han bort det förra (det Gamla Förbundet) för att sätta det andra (det Nya Förbundet) i stället. Hebr.10:8-9
Den rike mannen (Juda folk) lever ensamma kvar i det Gamla Förbundet, (som nu är övergivet av Gud) trots att Mose hade sagt till dem att lyssna till den profet (Jesus) som Gud skulle låta uppstå åt dem och trots den allvarliga varningen om de inte lyssnade till Jesu röst, Apg.3:22-23, medan den fattige mannen, (Israel) har genom tron på Jesus kommit in i det utlovade Nya Förbundet;

”Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem; och vidare: Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd.” Hebr.10:16-18
 
Tänk på att liknelsen är framställd med ett starkt symbolspråk. Svalget mellan den rike och den fattige, mellan Juda stam och Israels stammar, är symbol på en totalt oöverkomlig skillnad. Det Gamla Förbundet benämner Paulus med orden; ”…. dödens ämbete ….”,  medan det Nya Förbundet är; ”…. Andens ämbete ….”;

”.... ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.” 2Kor.3:6-8  
 
Liknelsen huvudbudskap är den rike mannens respektive den fattige mannens förhållande till Jesu kors, ty Jesu kors är avslutningen, strecket över, allt som hör till ”fördömelsens ämbete”, det Gamla Förbundet, och Jesu kors är begynnelsen till ”rättfärdighetens ämbete”, till det Nya Förbundet i Jesu blod. Jesu kors är öppnandet av vägen till Fadern för var och en som tror.
Kom ihåg Jesu slutgiltiga ord på korset; ”Det är fullbordat”!, … det Gamla Förbundet, och allt som hörde till det, var nu fullbordat och avslutat för all framtid.

”Se, jag vill göra något nytt, Redan nu visar det sig; märken I det icke? Ja, jag skall göra en väg i öknen och strömmar i ödemarken, … ” Jes. 43:19. Jesus är vägen i den öken som världen är och den Helige Ande är strömmar i den ödemark som världen är.
 
Den fattige är den med stora behov, den rike är den som intet behöver.

”Bönfallande är den fattiges tal, men den rike svarar med hårda ord.” Ords.18:23.
Den fattige ropar bönfallande;
”Jesus, Mästare, förbarma dig över mig, …” medan den rike talar hårda ord; ”Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom.”
 
Om vi vill förstå mer av Jesu budskap i denna liknelse, så måste vi se den i ett mycket, mycket större sammanhang än det här ger för handen. Det närliggande, mindre sammanhanget var, …. kan du se scenen framför dej?  …. Jesus står där, bakom och vid sidan om honom står troligen lärjungarna,
framför honom står fariséerna och Jesus talar direkt till dem;

”Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de drevo då gäck med honom. Men han sade till dem: I hören till dem som göra sig rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan, ty det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud. Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin.” Luk.16:14-16.
Dessa ord talade Jesus till fariséerna strax innan han kungjorde liknelsen. Det var inga berömmande ord han sade till dem, det var avslöjande ord; Ni gör er rättfärdiga inför människorna, men inför Gud räcker det inte med att spela rättfärdig, ty Gud känner edra hjärtan.
Där står nu Jesus och talar dessa ord inför ett gensträvigt och gäckande folk. Det var ingen undervisning, det var en domsförkunnelse över dem han talade till och över det folk som de var andliga representanter för.
 Men, … liknelsen var inte bara en domsförkunnelse över Jerusalem och Juda folk, det var även en förutsägelse om välsignelse över ett annat folk, de tio förlorade stammarna av Israels hus.
Det är det nära och lilla sammanhanget.
 
Det större sammanhanget går tillbaka ända till Mose och det Gamla förbundets instiftande;

”Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: ”Se, detta är förbundets blod, det förbunds som Herren har slutit med eder, i enlighet med alla dessa ord.” 2Mos.24:8
Men Herren hade även sagt genom profeten;

”Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; …….. " Jer.31:31-33.
Lägger du märke till skillnaden mellan 2Mos. kap.24 och Jer.31:31?
Den stora skillnaden är att det är ett nytt förbund, men det är även en annan stor skillnad. I 2Mos. kap. 24 sluter Herren ett förbund med Israel. I Jer.31:31 förutsäger Herren ett nytt förbund. Där står det inte; ”ett nytt förbund med Israel,” där står det;
”… ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus;”
Vad betyder det? När Jeremia uttalade denna profetia, så hade det inträffat som står i 1Kon. kap. 12, de tio stammarnas avfall från Davids hus. Endast Juda stam och Benjamins stam förblev under Davids hus. Nu var Guds folk inte längre ett folk, de var två folk, i Guds Ord benämnt Israels hus och Juda hus. Det större sammanhanget är två förbund och två folk, där båda folken är Abrahams säd. I liknelsen är den rike mannen, Juda hus och den fattige mannen är Israels hus.
Detta är det större sammanhanget och det är endast i det som vi kan se och förstå Guds vägar, uppenbarat i denna liknelse om den rike mannen och den fattige mannen.
Den fattige mannen led av andlig hunger, ty han (Israels fårahus) hade förlorat allt, sitt land, sitt förbund med sin Gud och Skapare. De kunde inte längre säja;

”Herren är min Herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.” Ps. 23.
Allt detta hade den fattige mannen (Israels hus) förlorat, när de blev bortdrivna från Guds ansikte.
Vilken oerhörd och obeskrivlig förlust, och som följd därav både lekamlig och andlig fattigdom hade drabbat Israels hus, pga. sin synd och avfall från Herren sin Gud.
 
Vari bestod den rike mannens rikedom? Han var kvar i Guds förbund (det Gamla Förbundet) med sitt egendomsfolk, Juda hus allena var kvar i Guds förbund.
De kunde säja; ”Herren är min Herde, mig skall intet fattas, ….”
 Och i det förbundet var deras andliga rikedom, en rikedom som de, likt den hemmavarande sonen, i Luk.15:29, ej värdesatte, en andlig rikedom som den fattige mannen insåg värdet i och hungrade efter att få komma tillbaka till. Liknelsen är de omvända rollernas förutsägelse, det är en förutsägelse av Jesu ord;
”Så skola de sista bliva de första och de första bliva de sista.” Matt.20:16
Den fattige, Israels hus, var den siste, var längst bort ifrån fadershuset, den rike, Juda hus, var den förste, var hemma i fadershuset och var kvar i Guds förbund med sitt folk.
Men det skulle bli helt omvända roller;

”Så hände sig, att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven.” Nu var det den rike som fick lida medan den fattige fick ärva välsignelse.
Om vi börjar med den rike, som vi nu förstår är Juda folk. Förut var det den fattige som hade förlorat allt, förlorat allt vad det innebar av välsignelse att vara hemma hos Fadern, vara i förbund med hela himmelens och jordens Herre. Nu var det den rike som var totalt skild ifrån all denna välsignelse. Han var på fel sida om det oöverkomliga svalget. Det var efter den rikes död som detta lidande begynte. Den rike mannens död var ingen vanlig död, hans död var en fruktansvärd händelse, en händelse som Jesus förutsade att den skulle komma, det var den händelse som Jesus grät (Luk.19:41) över många år innan den skedde, Jerusalems ödeläggelse, som inträffade år 70. Detta var den rike mannens (Juda nations) död.  
Alla som vet något om judafolkets historia, allt sedan år 70 och intill vår tid, vet att det är en historia om den lidande juden. ”Detta pinorum” i Luk.16:28, är judafolkets lidande, alltsedan den rikes död år 70 och genom århundradena sedan dess, och förintelsen under 2:a världskriget var nog kulmen på detta lidande.
Den rike mannens död var alltså en historisk händelse, det var inte bara Jerusalem och templets ödeläggelse, det var även;
”Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder ….” . Guds rike blev taget ifrån den rike mannen och givet åt den fattige mannen.
Den rike hade ägt allt hemma hos Fadern, vad hade han kvar? Inget!  Det var ett folks/en nations ödeläggelse.
”Den rike dog och blev begraven”, år 70, efter år 70 var inte längre Juda folk en nation, nationen dog med Jerusalems förstörelse, det var den rike mannens död och därefter begynte hans lidande, begynte, ”…. detta pinorum”.
 
När dog den fattige mannen? Såsom det är fördolt vem den fattige mannen är, så är det även fördolt när han dog. Eftersom den rike mannens död inträffade när Juda folk upphörde att vara en nation år 70, så är det lätt att tro att den fattiges död var när Israels hus upphörde att vara en nation.
Det var ca. år 720 före Kristus som Israel upphörde att vara en nation under Guds förbund. Var detta den fattiges mannens död i liknelsen? Nej, det var det nog inte. Hur skall vi då förstå när han dog, om det inte var när Israel blev förskjutet, bort från Guds ansikte och upphörde att vara en nation?

”Så hände sig, att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte.” Du ser att han blev inte begraven, som sitt brodersfolk Juda, (Jerusalems ödeläggelse) utan blev förd till Abrahams sköte och fick omedelbart åtnjuta de välsignelser, som Gud hade lovat Abraham. Hur kan vi förstå det? Jesus har förutsagt allt detta.
 
Först om den rike mannens, Juda folks, död och begravning och orsaken till denna tragik;

”Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den och sade: O, att du idag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.”
Och så fortsätter Jesus att tala om den rike mannens, Juda folks, död och begravning, som han i liknelsen hade förutsagt.
”Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.”
Luk.19:41-44.  Det var ingen stillsam död, Jerusalems ödeläggelse, Luk.21:20-24, det var inte underligt att Jesus grät över staden.
 
Nu om den fattige mannens, Israels tio förlorade stammars, död.
När Jesus i liknelsen säger att den fattige dog, så är det därför lätt att tro att det syftar på Israels hus undergång år 720 före Kristus, ty då upphörde de att vara en nation i Guds förbund med sitt folk. I andligt avseende blev de då såsom hedningarna, utan Gud och utan hopp i världen.  
Men, …  Israels hus undergång år 720 f. Kr., ledde inte till att de kom till ”Abrahams sköte”, ledde inte till att de fick åtnjuta Abrahams välsignelser. Nej, det ledde, tvärtom, till en mycket svår tid och ett mycket stort lidande för Israel, borta från sitt land och borta från Herren sin Herde. (Israels hus, de tio stammarna, genomled sitt pinorum före Kristus, Juda hus genomlever sitt pinorum efter Kristus)
 
Vad menade då Jesus med att den fattige dog, en död som ledde till, att han, Israels hus, utan begravning, fick åtnjuta Abrahams välsignelser, välsignelser som den rike mannen inte hade någon del av? En mycket djup och underbar sanning har Jesus här uppenbarat. Evangeliets sanning! Evangeliets budskap!
Såsom den rike mannens, Juda folks, död och lidandet därefter, hade en orsak;
Synd, och den synden var; Otro! Så hade den fattige mannens, Israels folks, död och välsignelsen därefter, en orsak; Rättfärdiggörelse, genom Tro!
Vilken död var det som ledde den fattige mannen, Israels folk, till välsignelserna i ”Abrahams sköte”?
Det var historiens största händelse, det var historiens vändpunkt; …………
……………… DET VAR JESU DÖD PÅ KORSET!
Under av under, där på Jesu kors, dog även den fattige mannen, dog även dem av Israels hus barn som hade/har Abrahams tro! Det var om dem och om Jesus, som Simeon i templet profeterade, när han sade; ”…. och en härlighet, (Jesus) som skall givas åt ditt folk Israel.”
 

”Detta är ett fast ord; ty hava vi dött med honom, så skola vi ock leva med honom; …” 2Tim.2:11.
Den fattige mannen, Israel hus, dog med Jesus på korset. Därför står det att han inte blev begraven. Han är den som trodde Jesu ord;

”Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.” Joh.5:24
 
Till sist vill vi se något av den verklighet som kom att ske för de två folken efter deras resp. död i liknelsen.
Liknelsen är en förutsägelse om dom över Juda hus, en dom som gäller ända fram till den tid då;

”Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja, ock deras som hava stungit honom; ….” Upp.1:7
Den rikes död var förlorandet av allt vad han ägde i Gud. Det var inte endast templet och Jerusalem som blev ödelagt år 70, Guds rike blev taget ifrån dem.
De hade inte länge någon kontakt med Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.
Detta beskriver Jesus i liknelsen med orden;
”….. ty jag pinas svårt i dessa lågor.”
Juda folk har fått lida, både fysiskt, psykiskt och andligt, inte pga. att de är Guds egendomsfolk, utan pga. att de har själva förberett och förutsagt sin dom. De sade själva till Jesus;
”Eftersom de (dom själva) hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, ….” Matt.21:41. Men om dem sade Jesus;
”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.” Matt.23:37.
Förstå att Jesus grät över en sådan ohörsamhet som fick sådana svåra följder;

”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.”
Detta gällde inte endast templet och staden, det gällde hela Juda hus. Allt blev taget ifrån dem; templet, Jerusalem, landet , de var inte längre en nation, och det största de förlorade var att de inte längre var i något förbund med sin Herre och Gud, Guds rike blev taget ifrån dem.
 
Den rike mannen ropade och sade;
Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa  det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, …..” Den rike kände väl till Guds löfte till sitt folk;
”Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga (andlig törst) och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över dina barn och min välsignelse över dina telningar, …..” Jes.44:3. Men profeten sade om den rike; …..
”Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar?” Jes.53:1
Detta är den rike mannens pinorum, detta är Juda folks pina, alltsedan år 70 och intill den dag då de skall omvända sig och;
”…. se upp till honom som de hava stungit.” Sak.12:10, Upp.1:7
 
Liknelsen är även en förutsägelse om välsignelse över Israels hus.
Den fattige, Israel hus, var den som både lyssnade till Jesu röst (Joh.10:16) och som trodde och fick därför övergå från sin andliga död, (ingen begravning) till att bli en ny skapelse i Kristus, till att få del av de välsignelser som Gud hade utlovat till dem som är Abrahams barn, inte efter köttet, (såsom Juda folk) utan efter löftet, (såsom Israels folk, det är dem bland Israels folk som har Abrahams tro, rättfärdiggörelse genom tro, utan gärningar.)
 
Kan du se det obeskrivligt stora här? Den fattige mannens välsignelser efter sin död, är ingenting mindre än Guds välsignelser över Israels hus efter Jesu död.
Kan du se att dessa välsignelser utlovade Gud sitt folk Israel medan de ännu var i fångenskap i Egypten. Läs välsignelserna över Josef och över hans söner Efraim och Manasse, 1Mos.48:15-20, 49:22-26. Det är de folk på jorden som Simeons profetia;
”…. och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel.”, har gått i bokstavlig uppfyllesle för. Det är de folk som Jesus har blivit en härlighet för och det är de folk som, enligt Jesu ord, har burit Guds rikes frukt genom spridandet av Evangelium till jordens alla hörn. Om du undrar vilka folk de är?
Det är de protestantiskt kristna och missionerande folken på jorden, där USA och Storbritannien (Efraim och Manasse) är de två främsta, enl. Jakobs profetia. Även de skandinaviska folken tillhör Israels hus.
Jag vet att du tror att dessa folk är hedningar som har blivit omvända till Kristus, men du är missledd, det är Guds folk, Israels hus!!!
Det är det folk som har blivit välsignade utöver alla folk på jorden, så välsignade, både andligt och materiellt att Jakob beskev det med orden;

”Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan; dess grenar nå upp över muren.” 1Mos.49:22.
Det är frukt som flödar över, både andlig och naturlig frukt som flödar över till en både andligt och naturligt hungrande värld.

Käre läsare, kan du höra Jesu ord och kan du se dess uppfyllelse i världen;

”…. och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” Matt.21:43
 
När skulle välsignelserna komma över Israel?  Jakob kallade sina söner till sig och sade;

”Församlen eder, på det att jag må förkunna eder, vad som skall hända eder i kommande dagar:” 1Mos.49:1. Grundtextens ord är; ”…. vad som skall hända eder i de sista dagarna.” Välsignelserna över Israel började efter Reformationen. Kan du se vilka folk på jorden som har blivit välsignade utöver alla andra folk, både andliga och jordiska välsignelser, 1Mos.49:25, det är de folk bland vilka Jesus förkunnas som världens Frälsare, Luk.2:11, det är de folk som har blivit givet Guds rike och som har burit dess frukt, Matt.21:43, det är de folk/länder, som efter Reformationen blev de protestantiska folken/länderna, ty det är bland dem som Jesu namn är över alla andra namn och det är bland dem som Jesus har blivit en härlighet enligt Simeons profetia. Luk.2:32   

Så uppmanar jag dej som har läst detta, att om du vill se Guds stora löftens uppfyllelse, så kan du ej finna dem bland det folk som är den rike mannen, Juda hus, ty de förkunnar ej Jesus, de har ej burit Guds rikes frukt och för dem är Jesus inte namnet över alla namn och bland dem är Jesus ingen härlighet. Du kan ej heller finna Guds stora löftens uppfyllelse bland hednafolken, de är endast mottagare av ”frukten” som Gud skänker genom sitt folk Israels hus.

Den rike mannen är den som har fått litet förlåtet, medan den fattige mannen är den som har fått mycket förlåtet och därför är det bland Israels folk du finner dem som älskar Jesus mycket!
Bed din Herre och Frälsare om öppnade ögon till att se att det finns ett folk på jorden bland vilka Herrens ord har gått i bokstavlig uppfyllelse;

”Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg och öva rättfärdighet och rätt, på det att Herren må låta det komma över Abraham, som han har lovat honom.” 1Mos.18:18-19
Så har Jesu ord i liknelsen;

”Så hände sig, att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte.”,  ty den fattige, Israels hus, hade Abrahams tro och därför har det ordet fullbordats bland dem;
”I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika.”  2Kor.8:9
Så har Jesu ord gått i bokstavlig uppfyllelse; 
"Så skola de sista (Israels hus) bliva de första och de första (Juda hus) bliva de sista." Matt. 20 :16.