Uppenbarelseboken 11:1-2

”Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt: Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som tillbedja därinne. Men lämna åsido templets yttre förgård och mät den icke; ty den är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå månader förtrampa den heliga staden.” 11:1-2

    Det Johannes fick se var en uppenbarelse från Jesus och detsamma gäller oss som hungrar efter Guds levande Ord, det måste uppenbaras för oss genom den Helige Ande. Vi kan läsa/höra Ordet tusentals gånger, men om inte den Helige Ande öppnar våra sinnen så ser vi ändå ingenting. Då är det så lät att vi anammar en lära som är sprungen från mänsklig tolkning som ger oss  sten, istället för det levande bröd, som Jesus vill ge de andligt hungrande. Jmf. Matt.7:9.

  Om vi skall kunna få se något av budskapet i Ordet i Upp.11:1-2, så måste vi förstå att budskapet är gömt under bokstaven, gömt för de visa och kloka, men uppenbarat för de enfaldiga, för dem som av hjärtat hungrar efter andlig mat och verklighet. Budskapet här är inte det som syns på ytan, inte det vi läser in med vårt förstånd, ty;

”Det är Anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De ord som jag har talat till eder, äro ande och äro liv.” Joh.6:63.
 
   När Jesus gick ut ur templet bad hans lärjungar honom att ge akt på helgedomens byggnader, ty de imponerade på dem. Men Jesu svar var nog inte vad lärjungarna hade tänkt sig, det var nog snarare en chock för dem;

”Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” Matt.24:1-2.

  Käre läsare, när vi här skriver om Uppenbarelseboken 11:1-2, så är det nog inte vad du har tänkt dej, ty vi vill här inte ”ge akt på” varken det tempel som lärjungarna gav akt på, ej heller på det tempel som församlingen nu ge akt på och förkunnar om, en lära som du säkert känner till, den så kallade futuristiska läran som förkunnar att detta handlar om Judendomen och ett nytt tempel i Jerusalem och att hedningar skall förtrampa Jerusalem under 3,5 år och att detta skall uppfyllas i framtiden, (future betyder framtida), i den allra sista tiden. För att ingen skall sväva i tvivel om vad denna lära är och var den kommer ifrån, säjer vi här direkt att den kommer från Jesu fiender och att den har åstadkommit det den var avsedd till; att, ”förvilla många.”

  Denna lära är så impregnerad inom samfunden, att endast den Helige Ande kan bryta igenom och uppenbara Sanningen för dem som älskar Sanningen framför samfundens traditionsläror.

”Så skulle vi icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag.” Ef.4:14.
Om vi icke längre är barn i Kristus och icke längre lyssnar till de många falska profeter som Jesus har varnat för att de skulle komma, då kan fortsättningen av Paulus ord gälla för oss;

”Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen och i alla stycken i kärlek växa upp till honom som är huvudet, Kristus.” Ef.4:15.
 
  Jesu svar till lärjungarna var slutgiltigt; ”Här skall icke lämnas sten på sten;…”, m.a.o., Jesus satte punkt för tempel byggda med händer. Detta visste Stefanus när han höll kristendomens starkaste predikan, till ett folk som värderade sitt stentempel högre än Guds levande tempel.
"Dock, den Högste bor icke i hus, som äro gjorda med händer, ty det är, såsom profeten säger: Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?" Apg.7:48-49.
 
  Jesus visste, det som lärjungarna inte visste, att tiden för tempel, byggda av döda stenar, snart var ute, att dess dagar var räknade. Jesus såg i Anden, det som lärjungarna inte såg, ett nytt, andligt tempel, byggt av levande stenar, det är det templet som skall mätas, det är det templet, som är kärnan i budskapet i Upp.11:1-2.

  
  Ordet handlar alltså inte om Judendomen, vare sig det gamla templet eller om något kommande nytt tempel i Jerusalem, det handlar ej om några hedningar som skall förtrampa den heliga staden, (som efter år 70, ej längre är en helig stad) och slutligen, det handlar ej om Jerusalem. Ordet handlar om var Guds nya, levande tempel, är nu, .... det bygges och är inom Kristendomen.

  Templet, Guds byggande och mätande av det, är nu Guds hemliga och osynliga verk, ett verk som skall uppenbaras och som skall bestå vid Jesu tillkommelses dag.
Den yttre förgårdens kristendom är nu människors synliga byggande av sina tempel, (församlingar), ett verk som det skall bli uppenbart att det inte kan bestå vid Jesu tillkommelses dag.


”Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa.” Mal.3:2.

”…. hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva.” 1Kor.3:13.
 
  Till skillnad från Ordet i Luk.21:24, som har en bokstavlig betydelse;
”… och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, …”, som handlar om det folk, Juda hus, och den stad, Jerusalem, som inte tog emot Jesus, så har Ordet om hedningarna i Upp.11:2, en andlig betydelse, dolt under Ordets bokstav, som handlar om det folk, (kristenheten) som har tagit emot Jesus, i tre olika grader. 
  Från år 70 och till år 1917, var Jerusalem förtrampat av hedniska nationer. Den 11 dec. 1917 intogs Jerusalem av brittiska trupper och kom därefter att lyda under brittiskt mandat. (För dej som ännu inte kan se annat än judafolket som varande Guds egendomsfolk och att alla andra folk är hedningar, upplyser vi här att judarna är endast 1/12 av Guds egendomsfolk och dessutom en liten tolftedel. Storbritannien är inte en hednisk nation, utan är en av de två brodersnationerna, Efraim och Manasse, 1Mos.48:19, och där USA är den andra brodersnationen.)

 
  Var i Guds Ord finner vi den andliga förebilden till, ”en mätstång”?  Inte i det Gamla Testamentet, Hes.40:3, som endast var en naturlig förebild,  utan i det förbund som gäller för Guds folk nu, det Nya Förbundet i Jesu blod. Jag tror att vi finner den i början av Uppenbarelseboken, i sändebreven till de sju församlingarna. Det var en mätning, en värdering, en bedömning, av deras andliga tillstånd. De sju församlingarna representerar sju olika epoker i den kristna historien. Om Smyrna, i den första kristna tiden, säger Jesus; ”Jag känner din bedrövelse och din fattigdom – dock, du är rik!” Om Laodicea, i den sista, (nuvarande) kristna tiden, säger församlingen själv; ”Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet;” Profetiskt ord, skrivet för tvåtusen år sedan, kunde inte ha varit mer träffsäkert.
Såsom de sju sändebreven bedömde/mätte de sju församlingarna, så tror jag att Ordet i Upp.11:1-2 handlar om och är en bedömning/mätning av kristenheten i stort, nu i slutet av den tid som även kallas församlingens tidsålder.

  Om vi kan överge de villfarelser om ett nytt tempel i Jerusalem, som Guds folk har blivit svårt bedragna med, då förstår vi snart vad Guds Ord talar om här, ett tempel som ej är byggt med händer, det Nya Förbundets tempel, Jesu sanna församling, som är ett levande Guds tempel, ett tempel byggt av levande stenar, som är det enda tempel som Gud accepterar och står bakom.

”Veten I icke, att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?”
Det är detta tempel Ordet här talar om och som nu mätes, bedöms och värderas, inte för att se hur många medlemmar det har, ty Gud ser aldrig till mängden, utan mätes för att se hur långt det har vuxit, för att se hur lika det har blivit Guds original-tempel, Jesus. Såsom Jesus i allt blev lik sina bröder, Hebr.2:17, så väntar han nu på att de i allt skall bliva honom lika.
”Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han än gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är.” 1Joh.3:2.

  Nu, i slutet av församlingens tid, bedöms detta Guds hemliga verk, uppbyggandet av ett levande tempel, för att, såsom det blev sagt Mose att följa mönsterbilden, Hebr.8:5, i det Gamla Förbundet, så mäter, bedömer, Gud nu, att det levande templet i det Nya Förbundet, i allt följer mönsterbilden, som är Jesus.
  Ordet är en symbolisk bild av kristenheten i stort, där de tre platserna; templet, förgården och den heliga staden, tillsammans förebildar tre andliga stadier inom kristenheten. Mätstången förebildar en andlig mätning, bedömning, granskning eller värdering. Som vi har sagt ovan, att i begynnelsen av församlingens tid, ser vi en sådan bedömning av var och en av de sju församlingarna. Här, i Upp.11:1-2, ser vi en motsvarande mätning/bedömning av templet i det Nya Förbundet och en beskrivning av kristenheten i stort, i slutet av församlingens tid.
Mätningen gäller endast en plats av de tre, förgården och den heliga staden bedöms inte, det har en djup andlig betydelse. Vi förstår mer av det när vi förstår vad de tre platserna symboliserar. Såsom templet var den minsta och innersta platsen av de tre, så förebildar det den minsta och innersta delen av kristenheten. Så är templet i det Nya Förbundet det innersta, i Anden, i de människor som är del i templet nu. Det är dem om vilka Jesus sade;
”… men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava.” Joh.4:23.
  Som vi sagt i ett tidigare brev, så förebildas det av Marta och Maria, Luk.10:38-42. Templet är dem, som likt Marta och Maria, älskar Jesus mycket. Det är de troende som i ande och sanning säger; ”Jag behöver dig Jesus.”, Det är dem, som likt Petrus säger;

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tro och förstå, att du är Guds Helige.” Joh.6:68-69.

  Templet är dem som Jesus kallar, ”du lilla hjord,” det är dem som är bland de, ”…. få utvalda.” Det är de få, precis som på Jesu tid, som har gått ut till honom utanför lägret och bär hans smälek, det är dem vars tillbedjan inte är bunden till någon byggnad, plats eller organisation eller till någon församlings kalender, ty dom är inte bara frälsta från köttgrytorna i Egypten, (världen), 2Mos.16:3, utan även kallade ut från den organiserade tillbedjan, (förebildat i Dan.3:5), i nutidens religiösa Babel, (förgården), Ps.137:1-6.
  Förgården var mellan templet och staden. Såsom själen är mellan anden och kroppen, så förebildar det den själiska kristendomen.

  
 
 När Jesus sade till judarna att Guds rike skulle tagas ifrån dem, då var det slutet för tempel byggda med händer, slutet för Jerusalem som helig stad, slutet för Judendomen som Guds folk under hela Nådens tid. Det är inte församlingarnas ord som gäller angående judarna, (Juda hus), det är Jesu ord som gäller;
”Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” Matt.21:43 och;
”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” Matt.23:38.
  Dessa två ord av Jesus gäller under hela den nuvarande, Nådens tid. När Paulus i Rom.11:15 talar om, ”deras förkastelse”, då talar han om samma sak som Jesus.  

  Det är kristendomens folk, (de länder som, efter Reformationen, tog emot det kristna budskapet och därefter kallades kristna länder) som Upp.11:1-2 handlar om. Det är de folken på vars träd Jesus har funnit frukt, till skillnad från Juda hus, på vars träd Jesus icke fann någon frukt. Det är bland de folken, (Israels hus) som Jesus har verkat och ännu verkar och det är de folken som har blivit givet Guds rike som Ordet handlar om. (Kära läsare, om du inte förstår vilka folk på jorden som är Israels hus, så förklarar vi det tydligare i andra brev, tex., ”Ditt folk Israels härlighet”)
 
  I Evangelierna ser vi en historisk, bokstavlig, beskrivning av Guds folks, (Juda hus) förhållande till Jesus under den tid som Jesus verkade Guds gärningar bland dem. I Upp.11:1-2, ser vi en motsvarande, symbolisk andlig, beskrivning av Guds folks, (Israels hus), förhållande till Jesus, nu i vår tid.

  Bakgrundsbilden till Upp.11:1-2, är Jerusalem, dess tempel, dess förgård och dess folk, i det Gamla Förbundet.
   I Ordet tjänar de tre platserna; templet, förgården och den heliga staden endast som förebilder, de har, över huvud taget ingen, varken nuvarande eller kommande, andlig betydelse, förutom som just förebilder och till lärdom för oss som har tidernas ände inpå oss. De är nu förebilder till den andliga bild av kristenheten som Ordet handlar om, de är en symbolisk beskrivning av kristenheten i vår tid.
(för enkelhetens skull skriver vi kristenheten i stället för Israels hus, eftersom så få förstår betydelsen av Israels hus)

  Guds folk har nu, precis som på Jesu tid, svårt att lämna bakom sig/överge, det som Gud har avslutat och övergett, för att i stället vandra vidare på den väg som Jesus är, i det Nya Förbundet.
Efter Jesu fullbordade försoningsverk på korset, så är, enligt Jesu egna ord, (som är Guds Ord), det jordiska Jerusalem och dess tempel, i Guds ögon, ett avslutat kapitel och det borde det även vara för Guds folk, men, … vilket det dessvärre inte är.

”Dock, såvitt vi redan hava hunnit något framåt, så låtom oss vandra vidare på samma väg.” Fil.3:16.

  Nu handlar Ordet om något som sker här och nu, det handlar om människor, inte i Jerusalem, utan i kristenheten. Av de tre platserna; templet, förgården och den heliga staden, förebildar den heliga staden kristenheten på jorden, eftersom det är den som har blivit given Guds rike och det är i Guds rike som Jesus verkar.
  Efter Jesu ord att Guds rike skulle givas åt ett folk, som bär dess frukt, så är det inom det folket som har burit frukt, (inom kristenheten) som Jesus har verkat under den nuvarande tidsåldern.
  I Jerusalem fanns ett dött tempel som, sten för sten, skulle brytas ner, för att aldrig, aldrig, återuppbyggas igen. Men i Ordet och i Anden ser vi, grunden, hörnstenen, Jesus, till Guds nya levande tempel som, levande sten för levande sten, har under två tusen år byggts upp till en Guds boning i Anden. Det är detta tempel, (Guds hus), som nu växer i Kristus, som nu mätes, för att se hur långt det har vuxit, ”… intill Kristi fullhet.” Ef.4:13.  

”… uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Ef.2:20-21.

” Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.” Hebr.3:6.   
 
  Om vi kan lämna bakom oss alla inlärda och invanda tankar på ett fysiskt tempel och på ett fysiskt Jerusalem, som endast är kvarlevor från det Gamla Förbundet och inte längre har något andligt värde, då kan vi se att Guds verk nu, i det Nya Förbundet, handlar om människor som Gud har utvalt till att bli levande stenar i det tempel som Gud nu bygger i Kristus. Det är det templet, som nu är under uppförande, som skall mätas/mönstras, inte för att finna fel, brister eller synd, utan för att se hur långt det har vuxit ”upp till ett heligt tempel i Herren.” Ef.2:21.

 
                                       
”Men lämna å sido templets yttre förgård och mät den icke;”                                            
  Jerusalem, på Jesu tid, var en mycket religiös stad, de var så upptagna av sitt religionsutövande att de med seende ögon inte såg Livet som uppenbarades och med hörande öron inte hörde Guds Levande Ord. Vi kan inte döma dem för deras andliga blindhet och dövhet, ty såsom Jerusalem var då, så är kristenheten i stort nu.
Såsom majoriteten av Guds folk var då, så är det nu, i slutet av församlingens tid; 

”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.” Matt.15:8-9.
  Templet och dess yttre förgård har en andlig motsvarighet i kristenheten.
Den yttre förgården är den stora mängdens kristendom, det är, precis som i världen, en massformation, där mängdens tro, läror och tradition är vägledande. Den enskilde med-lemmen i denna mänskliga formation följer mängden varthelst den går. I den yttre förgården går troende i ok tillsammans med icke troende, där betar får tillsammans med getter, där växer vete tillsammans med ogräs, där beblandar sig församlingen med världen. I den yttre förgården verkar inte den Helige Ande, den Helige Ande finns där, men endast i dem som är födda av Anden och som befinner sig där. I avsaknaden av den Helige Andes ledning, så är det människor som styr och i avsaknad av den Helige Andes uppenbarande av Ordet, så är där traditionens läror som gör Guds Ord om intet. I avsaknaden av den Helige Andes överbevisning, så är där mänsklig predikokonst och suggestion i stället. Därför är där många anhängare, men få som är överbevisade och födda av Anden.  Det är från den yttre förgårdens kristendom som Jesus
kallar sitt folk att komma till honom utanför lägret och bära hans smälek, Hebr.13:13 och 2Kor.6:17 och Upp.18:4.

 
  Allra ytterst är den största skaran, som inte är delaktiga i varken templet eller förgården. De räknar sig inte som troende kristna, men accepterar kristendomens värdenormer. I Guds ögon är det tre grader inom kristenheten; varma, ljumna och kalla. Den största skaran, den som inte är del i varken förgården eller templet, den är kall. Den är därmed värderad högre än förgårdens kristenhet, som är ljum. 
  Såsom Jesus gick upp till Lövhyddohögtiden, (Joh. kap. 7), inte för att delta i den, utan för att kalla på dem som, trots all ”andlig” verksamhet, i sitt innersta törstade efter levande vatten, så deltar inte Jesus i församlingarnas, (förgårdens) ”andliga” verksamhet, men finns där, "såsom i hemlighet", för att kalla på dem som mitt i allt detta, till synes andliga, ändå i sitt innersta förblir andligt hungrande och törstande. Jesus kallelse till dem är, nu som då;
”Om någon törstar, så komme han till mig och dricke.” Underförstått, utanför organisations- kristendomen med alla dess lövhyddohögtider, (verksamheter).
 
  Kära läsare, har du en hunger och längtan efter andligt djup och andlig verklighet, så kommer du aldrig bli tillfreds i den rundgång som är i förgårdens andliga öken. Du kan vandra runt där och efter 40 år, kommer du att vara på samma andliga stadium som när du började din vandring i tron, ty där i förgårdens andliga fångenskap, sker något som ingen förstår så länge han/hon är kvar i den yttre förgården; 
"Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg henne." Upp.17:6.

  Det blir först när vi får nåd att höra Jesu röst och kallelse genom allt ”andligt” brus i förgården … och får nåd att komma till honom som är Guds tempel och, såsom Maria, bli stilla vid Jesu fötter. Det blir vid Jesu fötter som vi finner ro för våra själar och får uppleva sanningen i Marias lovsångs ord"... hungriga har han mättat med sitt goda, ..." Luk.1:53.

   Det är till de troende som ännu är kvar i, andligt fångna i, förgårdens kristendom, som Jesu sista kallelse ljuder;
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” Upp.18:4.
 
  Johannes blev uppmanad att inte mäta den yttre förgården, ”… ty den är prisgiven åt hedningarna, …”. För att vi inte skall falla tillbaka i de djupa hjulspår som traditionens läror är, så upprepar vi att Ordet är andligt och KAN INTE förstås bokstavligt. Såsom när Jesus talade till folket i liknelser, inte för att folket skulle förstå, utan för att det inte var givet för mängden att förstå, endast för de utvalda var det givet. Så är det ej heller nu givet för mängden att förstå, utan det är givet åt de utvalda och andligt hungrande att förstå den andliga betydelsen som är gömt under Bibelns bokstav.
   Den yttre förgården förebildar den yttre, själiska kristendomen, det är en andlig återupprepning av;

”När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär av eder då det, att mina förgårdar trampas ned?” Jes.1:12.
  Den yttre förgården är prisgiven åt hedningarna. Hedningarna här är alltså inte några hednafolk, utan syftar på den yttre förgårdens själiska  kristendom. När det här står, i vers 2, att hedningarna skola under fyrtiotvå månader, (3,5 år), förtrampa den heliga staden, då förstår vi betydelsen av det genom att se och lära av det som skedde under de 3,5 år som Jesus gav det som var heligt, Guds Ord, åt sitt eget folk.
När Jesus vid ett tillfälle sade;

”Given icke åt hundarna, vad heligt är och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.”, … då syftade han på hedningarna, ty de trampar under fötterna vad heligt är. Nu var det inte till hedningarna som Jesus kom och gav det som var heligt, han kom till sitt eget folk och gav dem det som var heligt, gav sig själv, ”Ordet blev kött”, och tog sin boning ibland Guds folk.
  Guds folk hade en nedvärderande inställning gentemot hedningarna, de ansåg sej stå andligt högre än dem. ”Högmod går före fall”, (Ords.16:18), och Guds eget folks fall blev stort, ty de gjorde detsamma som hedningarna, de förtrampade det som var/är heligt, Guds Ord, under sina fötter de 3,5 åren som Jesus verkade ibland dem. Detta är förebilden till Ordet i Upp.11:2. Den sista tidens yttre/ytliga kristenhet, (förgården), är symboliskt kallade hedningar, därför att i andlig bemärkelse förtrampar den  själiska/köttsliga kristendomen, det heliga i den inre, andliga, kristendomen, (templet).


”… och de skola under fyrtiotvå månader förtrampa den heliga staden.”
  Här repeterar vi åter, att såsom templet, förgården, hedningarna och den heliga staden här inte har någon bokstavlig betydelse, så har ej heller de fyrtiotvå månaderna, (3,5 år), en bokstavlig betydelse. De 3,5 åren som Jesus verkade Guds gärningar bland sitt folk, det var en av Gud förutbestämd tid. Det var inte de 3,5 åren som var det viktiga, det viktiga var det verk som Jesus gjorde under denna tid, att ut ur den tidens religiösa sammanhang, kalla ut den ”lilla hjord” som skulle bli grundstenarna i Guds nya, levande tempel, i det Nya Förbundet i Jesu blod.
  Så är det ej heller tidsrymden som är det viktiga i de symboliska fyrtiotvå månaderna, utan det viktiga är att förstå att Gud har en mening och en plan med att tillåta detta förtrampande av det heliga under en förutbestämd tid, en tid  som pågår här och nu. 

  Den yttre förgårdens förtrampande av det heliga har pågått länge, om inte tidigare, så började det i och med den s.k. karismatiska ”väckelsens” intåg i församlingarna på 1960-talet. Med denna trojanska häst kom; ….
”en annan Jesus, ett annat slags ande och ett annat slags evangelium” in i den kristna församlingen och församlingen har fördragit detta ”alltför väl.” 2Kor.11:4. Genom den kristna församlingens accepterande/mottagande och utövande av denna främmande/orena ande så förtrampar den, såsom hedningar; Guds Helige,  Jesus, Sanningens Ande och det Sanna Evangeliet.
 
  Detta förtrampande av det heliga har allt sedan dess för varje år tilltagit i styrka och skall så fortgå under de av Gud förutbestämda, symboliska fyrtiotvå månader, som återstår innan Jesus kommer åter.

Den yttre förgårdens kristendom fortsätter, på hedniskt mane´r, förtrampa/degradera den sanna kristendomen inför Gud och människor, därför skall den inte mätas nu, elden skall pröva den senare. 
  Den villfarelsens ande som kom i och med den karismatiska ”väckelsens” intåg och som har vuxit sig starkare för varje år och som utbreder sig mer och mer inom församlingar och samfund, det har Gud tillåtit att komma med ett speciellt syfte. Guds visdom är fördolt i detta, ty genom och i allt detta utför Gud ett fördolt verk, ett åtskiljande, "skördetiden", som är beskrivet i liknelseform i Matt.13:30.

  I den yttre förgårdens kristendom, mitt i detta förtrampande av det heliga, finns en skara, Gud allenast vet vilka och hur många de är, som likt Esra, (kap.9) sitter i djup sorg över Guds folks beblandande med det hedniska. Och finns en skara, som likt fångarna i Babel, (Ps.137), gråter i sin ande, när de tänker på Sion, (I det Nya Förbundet är Sion inte Jerusalem, utan den jungfruliga, rena Kristi församling). Dessa väntar Jesus på, ty de tillhör honom, dessa väntar Jesus på, att de skall gå ut ifrån dem och skilja sig ifrån dem och icke komma vid det orent är.

”Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” 2Kor.6:17-18.
  Dessa väntar Jesus på att de skall komma till honom, som är Guds sanna tempel, innanför förgårdens kristendom, ty Jesus vill se dem och mäta dem, där de hör hemma, i Guds nya tempelbygge.


"Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen." Ps. 139:23-24. 

"Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är utvald och dyrbar; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud." 1 Petr. 2:4-5.