Jesu två vittnen, del 3
”Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem.” Upp. 11:7
När vi nu kommer till Upp.11:7 så kommer vårt naturliga förstånd att vara det största hindret för oss att se den andliga innebörden och verkligheten. Därför påminner vi åter att budskapet är dolt under Ordets bokstav och om inte Hjälparen, den Helige Ande, öppnar våra sinnen, då kan vi inte förstå det djupa och allvarliga budskapet som är gömt i detta ord. Och vi påminner åter att ordet om Jesu två vittnen hade sin begynnelse i Jesu liv och gärning, som därför är nyckeln till att förstå Jesu budskap om sina två vittnen, Anden och Ordet, genom dem som är ledda av Anden och som är trogna Ordet. Så låt oss därför be om nåd att få förstå betydelsen av Upp.11:7 i ljuset av Jesu liv, ord och gärning.
För att kunna komma vidare måste vi vara villiga att själva, ”rannsaka skrifterna”, Apg.17:11, för att se om det förhåller sig så som vi har blivit lärda inom samfunds-kristendomens väggar och vara villiga att överge alla gamla vinläglar innehållande mänskliga läror om Jesu två vittnen och vilddjuret.
Vilddjuret är ett vilddjur, men är ändå många, många. Jesus sade ju;
”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar.” Matt.10:16,
det är, mitt in ibland vilddjur. När Paulus sade;
”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden." Apg.20:29,
och när Paulus i Efesus ”kämpade mot vilddjuren”, 1Kor.15:32, då talade han om samma vilddjur och det är detta vilddjur som Upp.11:7 handlar om.
Vilddjurets strid i Upp.11:7 är inte en engångs-händelse i tidens slutskede, utan är en strid som pågått allt sedan Kain dräpte Abel, en strid som pågått under hela församlingens tid, allt sedan vilddjuret, (vilddjuret i hans eget folk), dödade Jesus, allt sedan samma vilddjur dödade Stefanus, den förste martyren, och därefter alla oräkneliga martyrer genom kyrkohistorien.
Vilddjuret i Upp.11:7 handlar inte om denna grova, yttre, varglika manifestation av vilddjuret, utan om ett vilddjur som verkar så sofistikerat och förslaget, mitt i kristenheten, att deras strid mot Jesu två vittnen inte märks, förutom av just dem som har Jesu två vittnen, Anden och Ordet, inom sig. Det är alltså inget synligt monster som stiger upp ur jordens avgrund, utan är ett själiskt tillstånd som vilddjuret stiger upp ur.
Om vi ber Jesus om nåd att få öppnade ögon och sinnen, då kan vi få se den andliga sanningen i dess osminkade verklighet. När vi tänker på ordet om vilddjuret i Upp.11:7, då tror jag att de flesta tänker på något ont som angriper Guds barn utifrån. Vilddjuret i Upp.13:1, det som steg upp ur havet, (ur folkhavet), det är ett sådant vilddjur. Men vilddjuret i Upp.11:7 kommer inifrån och fienden som kommer inifrån är alltid långt farligare än fienden utifrån.
Vilket är detta vilddjur och var är det? Vilddjuret, i Guds perspektiv, är något mycket, mycket, mer djupt sittande, än vad det är i människors mening och tanke. Därför må vi be om nåd att få se det, åtminstone endels, såsom Gud ser det.
För att se vad vilddjuret är går vi tillbaka till syndafallet i 1Mos. kap. 3. Här, som i Uppenbarelseboken, är det ett starkt andligt bildspråk. Vad ormen är och vad kunskapens träd på gott och ont är, går vi inte in på i detta brev, men vi må förstå att de är symboler för något annat än en orm och ett träd. Innan människan föll för ”ormens”, (vilddjurets), list, var hon, förutom i ett avseende, skapad i Guds avbild, (hon hade ej ännu lärt sig att skilja mellan gott och ont och det är ett mycket farligt/svagt tillstånd och det var därför hon föll). Förstå dock att syndafallet ingick i Guds plan, (se Paulus ord i Rom.8:20), att skapa människan i sin avbild, ty människan blev inte färdigskapad där i Eden.
Vilddjurets mål har alltsedan dess och intill denna dag varit att strida emot, övervinna och döda det skapelseverk som Gud har begynt. Såsom vilddjuret stred emot, övervann och dödade det verk som Gud hade begynt i de första människorna i Edens lustgård, i den gamla skapelsen, så strider vilddjuret än idag med samma syfte, att övervinna och döda det ofattbart stora skapelseverk som Gud har begynt, … att i Kristus göra människor till nya skapelser, att bliva honom lika.
Om du kan tro det eller inte, när Eva lyssnade till ormens ord, då öppnade hon sitt hjärtas dörr och när hon, i trots mot Herrens varning, gjorde efter dem, då kom ormens, (vilddjurets), natur in i henne. Efter syndafallet bor vilddjuret i den gamla Adams-naturen, det köttsliga sinnet i syndakroppen, ett sinne som måste, måste, måste, vara korsfäst med Jesus, (Rom.6:6-7), för att inte vilddjuret skall stiga upp ur den, ty avgrunden som det stiger upp ur är hjärtat.
Ty, ”… människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen, …” 1Mos.8:21.
”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; … ” Jer.17:9.
”Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.” Matt.15:19.
När Johannes sade; ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd.” 1:29, då sade han den mest underbara och välsignade profetian någonsin, då sade han Kristi Evangelium i dess outgrundliga och obegränsade fullhet, då profeterade han att Gud i sin kärlek till världen har sänt ett lamm för att strida emot, övervinna och döda vilddjuret.
När människor skall bekämpa vilddjur, då rustar de sig med dödliga vapen för att döda dem. När Gud bekämpar jordens värsta vilddjur, ormen i Adamsson, då sänder han ett lamm, sitt enda lamm, Jesus.
”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” Joh.3:16.
I sin kärlek till världen, tog Jesus vilddjuret, ormen i dig och i mig och i alla Adamsson på sig och den dog med honom på korset.
”O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar! Ty vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen? Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.” Rom.11:33-36.
Vilddjuren, som det talas om I Guds Ord, är ett vilddjur, men det är ändå, som vi sade ovan, många, många och de uppträder i olika skepnader, i huvudsak ett yttre och ett inre, ett politiskt och ett religiöst vilddjur, förebildat i bildstodens två fötter i Dan.2:33.
Vi behöver endast lyssna på radions nyheter, så blir vi dagligen påminda om att det finns inget värre vilddjur på jorden än det som bor i den fallna människonaturen.
Det är det religiösa vilddjuret vi talar om nu, ty det är det som Upp.11:7 handlar om.
I Matt.23:13-33 uttalade Jesus de välkända ve-ropen över Guds folks andliga ledarskap och han avslutade med dessa skarpa ord;
”I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?” Matt.23:33.
Var detta endast anklagande skällsord över dem som andligen stred emot Jesus eller har de en djupare betydelse? Ja, de har en djupare betydelse, ty Jesus sade aldrig några tomma, meningslösa, ord utan andlig betydelse.
Det var Guds Ord, som är skarpare än något tveeggat svärd så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben, Hebr.4:12. Jesu ord skilde/avslöjade ormnaturen, (den själiska), ifrån den andliga, i dem, skilde liv, (märg), som dom inte hade, ifrån död, (ben) som dom hade.
”Det är dessa människor, som vålla söndringar, dessa som äro själiska och icke hava ande.” Judas v.19.
"En öppen grav är deras strupe, sina tungor bruka de till svek. Huggormsgift är inom deras läppar." Rom.3:13.
När Jesus talade om för dem att de var ormar, huggormars avföda, var förvissad om att de förstod vad han menade. De kände Skrifterna så väl att de visste att i syndafallet kom ormnaturen in i människan, men … de ville inte erkänna att den fanns i dem, de hade ingen syndaånger, de gjorde inte som publikanen i helgedomen som slog sig för bröstet och sade; ”Gud, misskunda dig över mig syndare.” Luk.18:13.
Jesus uppenbarade sanningen om den gamla Adams-naturen, Jesus syftade på ormnaturen, som kom in i människan, där i begynnelsen. Om något djur har en vilddjursnatur, så är det ormen. I 4Mos.21:4-9 läser vi att Herren sände giftiga ormar bland folket p.g.a. att folket talade emot Gud och emot Mose. Då ångrade folket sig och bad att Mose skulle be till Herren att han skulle taga bort ormarna ifrån dem, men, … så skedde icke. Bed om nåd att få förstå den allvarliga betydelsen av att Herren inte tog bort ormarna. Herren sade i stället till Mose;
”Gör dig en orm och sätt upp den på en stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den, så skall han bliva vid liv. Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång; när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på kopparormen och blev så vid liv.”
”Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, (varning), och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss.” 1Kor.10:11.
Kära läsare, ser du här den andliga betydelsen/profetian av att Herren inte tog bort ormarna ifrån dem?
Varningen och lärdomen är att ormnaturen är kvar, inte endast i världens barn, utan även i Guds barn, är kvar i syndakroppen så länge vi bor i denna dödens kropp. Därför säger Paulus;
”Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden för syndens skull, men Anden är liv för rättfärdighetens skull.” Rom.8:10.
Det är inte förrän vi blivit delaktiga av uppståndelsen, Luk.20:36, som är vår kropps förlossning, som vi blir helt fria från ormnaturen, som är vilddjuret i Upp.11:7.
”Vi veta ju, att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden som förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp, som man ser fullbordat, är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser?” Rom.8:22-23.
Om du kan tro det eller inte, ormnaturen är kvar, även sedan vi fått Anden som förstlingsgåva och blivit födda av Anden. Det är därför som Paulus säger;
”… också vi själva, som hava fått Anden som förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.”
Hur mycket lidande har inte denna ormnatur åsamkat i många, många, troendes sinne och ande. Hur många av Guds barn är det inte som har, gång efter annan, tvivlat på att de är äkta Guds barn, pga. ormnaturens giftiga bett, vilddjuret som har stridit, övervunnit och dödat hoppet om frälsning inom dig.
”Ty köttet (vilddjuret) har begärelse mot Anden och Anden mot köttet; de två ligga ju i strid med varandra för att hindra eder att göra, vad I viljen.” Gal.5:17.
”Ty jag kan icke fatta, att jag handlar, såsom jag gör; jag gör ju icke, vad jag vill, men vad jag hatar, det gör jag.”
”Så är det nu icke mer jag, som gör sådant, utan synden, (ormen/vilddjuret), som bor i mig.”
”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens, (ormnaturens), kropp? Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” Rom.7:15, 17, 24, 25.
Såsom Herren beredde Israel frälsning från ormarna, genom att de i tro på hans ord, såg upp på den upphängda ormen i öknen, så har Gud berett oss frälsning ifrån ormens giftiga bett inom oss, genom att vi i tro på hans Ord, får se upp på honom, Jesus, ty med honom, blev ormen i oss, den gamla syndanaturen, korsfäst.
”Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke mer tjäna synden. Ty den som är död, han är friad ifrån synden.” Rom.6:6-7.
”Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag.” Rom.8:1-2.
Därför finns det ingen makt i hela universum som kan (för-) döma dem som tror på Jesus som sin frälsare.
Vilddjuret är många, många, långt fler än Jesu två vittnen. Vilddjuret är överallt, det kan dyka upp där du minst anar det och hos dem du aldrig skulle tro det. Den som är dig mest förtrogen, kan vara en Ahitofel, 2Sam.15:12, 31, som vänder sig emot dig, när du som mest behöver stöd, när du såsom David, inte kan vara kvar i ”lägret”, när du måste draga ut därifrån, därför att det är vilddjur, (Absalom), som regerar där.
Om du är ett Guds barn och älskar Jesus, hur länge kan du vara kvar i lägret, Upp.18:1-8, som Jesus nu är utanför?
När vilddjuret dyker upp och du blir övergiven av den som du har räknat som nära och förtrogen, då är det ett hårt slag som du likt David, gråtande går med inför Herren, 2Sam.15:30, men när vilddjuret dyker upp ur avgrunden i ditt eget hjärta, och strider emot dig för att övervinna och döda Jesu liv i dig och om det har fått dig på fall och du tror att nu är allt förlorat, då blir det inte bara gråt inför Herren, då blir det förtvivlan och tvivel på om Jesus är kvar i dig.
Då skall du veta att ditt syndafall, orsakat av vilddjurets angrepp, aldrig, aldrig, aldrig, skiljer dig från Guds kärlek till dig i Kristus Jesus, Rom.8:39. Ty;
"... om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt." 1Joh.3:20, och;
”… han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det intill Kristi Jesu dag.” Fil.1:6.
”Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi dag.” 1Kor.1:8.
Därför låt oss utropa med Davids ord;
"Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig." Ps.63:4.
Så låt oss be om nåd att få öppnade ögon och sinnen, så att vi blir befriade från den farliga läran om att vilddjuret är något som inte berör oss nu, utan är endast något som skall framträda i en påstådd kommande 7-årsvecka.
Vilddjuret finns överallt, i alla människor, allt sedan syndafallet. Hos de flesta är vilddjuret inlåst/tyglat, så att det inte skadar andra, men, …… hos många, många, många, stiger det upp och ut och strider, såväl i det världsliga Babylon som i det religiösa Babylon. Därför ser det ut som det gör i världen, vilddjuret åstadkommer ett obeskrivligt lidande och död. Och därför ser det ut som det gör i kristenheten, vilddjuret strider emot, övervinner och ”dödar”, (kör ut och tystar), Jesu två vittnen, Anden och Ordet, som därför inte längre är verksamt i församlingen.
Nu är det en ”annan ande”, (vilddjurets), som verkar och nu har den tiden kommit som Paulus förutsade;
”Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid, då de skola vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler.” 2Tim.4:3-4.
Följden är ett andligt mörker som är så tjockt att det går att ta på, likt det i Egypten;
”Därefter sade Herren till Mose: Räck ut din hand upp mot himmelen, så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan taga på det.” 2Mos.10:21.
Bed om nåd att få förstå betydelsen av det andliga bildspråket, ty Anden och Ordet kan icke övervinnas och dödas, men är du ledd av Anden och trogen Ordet, då går det för dig som för Jesus, Jesus blev bokstavligt utdriven av vilddjuret pga. att han genom Anden uppenbarade Ordet och det tål inte vilddjuret i församlingen.
Det förebildar dem som nu har Jesu två vittnen inom sig, de blir andligt utdrivna/utfrysta av vilddjuret, om de inte dess för innan har hört och lytt Jesu kallelse att draga ut.
”När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg, som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför.” Luk.4:28-29.
Det var vilddjuret som steg in i Eva´s hjärta när hon blev bedragen, det var vilddjuret som steg upp ur avgrunden i Kains hjärta och som dödade hans broder Abel, det var vilddjuret i Esau som ville döda Jakob och det var vilddjuret i Josefs bröder som ville döda honom. Herren sade om konung David;
”Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall i alla stycken göra min vilja.” Apg.13:22.
Trots att David var en man efter Herrens hjärta och hade Guds helige Ande, så blev han en mördare, ty vilddjuret steg upp ur avgrunden i konung David och han lät döda Uria för att få hans hustru Bat-Seba. När David kämpade mot det yttre vilddjuret, i form av Goljat, då övervann han vilddjuret, men när vilddjuret steg upp ur avgrunden, ur hans eget hjärta, för att strida emot David, då föll David. Förstå att den inre fienden, vilddjuret inom oss, är långt farligare än den yttre fienden.
Läs Ps. 51 och se att Herrens nåd mot David, efter hans missgärning, är densamma nåden emot var och en av hans barn, som vilddjuret har stridit emot och övervunnit.
Om du kan ta emot det eller inte, såsom det var på Jesu tid, vilddjuret steg upp ur avgrunden ur det andliga ledarskapet, mitt ibland Guds folk, mitt i Jerusalem och stred emot Jesus och hans lilla hjord. Dem som Jesus i Matt.23:16 benämnde, ”I blinde ledare,” det är samma ledare som han senare benämnde, ”I ormar, I huggormars avföda.”
Så är det även nu, vilddjuret har stigit upp, främst ur avgrunden ur det andliga ledarskapet och främst inom organisations kristendomen, mitt i kristenheten och strider emot den lilla hjord som nu, i den sista tiden, är ledda av Anden och som är trogna Ordet.
Det som vederfors Jesus och hans trogna från vilddjuret, det vederfors dem till varning och lärdom för oss som har tidernas ände inpå oss.
Vilddjurets historia är mycket lång och mycket sorglig och mycket smärtsam. Men, låt oss inte överge vårt hopp, ty, ”… hoppet låter oss icke komma på skam.” Såsom Job inte förstod allt lidande som Herren tillät komma över honom, så förstår även vi inte allt lidande som kommer emot oss, men det kom en dag då Job förstod, han sade till Herren;
”Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” Job 42:5-6.
När den dagen kommer till oss, då vi har, med Andens ögon, fått nåden att se Jesus, sådan han är, ... då skall vi förstå.
Så, kära Guds barn, var förvissad om och förtrösta på att det skall komma en dag, då
allt det obeskrivliga lidande som är i världen genom vilddjuret, skall en dag vändas i glädje för dem som älskar Gud, ty;
"... för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans rådslut. Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder." Rom.8:28-29.
”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara:
Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.” Jes.9:6.
”Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro i allahanda nöd. Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.” 2Kor.1:3-5.
”Så trösten nu varandra med dessa ord.”