Vad är detta livet?
Denna tillvaro som vi kallar för liv, är i verkligheten och i Biblisk bemärkelse död, det är den första döden. Det är därför som predikaren säger; "..... och bättre är dödens dag än födelsedagen." Pred. 7:2 och det är därför som Paulus säger;
"Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning." Fil. 1:21.
Herren sade ju till Adam; "..... ty när du äter därav, skall du döden dö." 1Mos.2:17. Herrens ord till Adam syftade inte på Adams kroppsliga död vid 930 års ålder, Adam gick in i döden exakt den stund som Herren hade förutsagt, "..... när du äter därav, skall du döden dö."
Vad är den första döden? Ordet, ”den första döden”, står inte omnämnt i Bibeln, men eftersom, ”den andra döden”, står omnämnt, (bl.a. i Upp. kap. 2, 20 och 21) så måste det betyda att det även finns en första död. Herren förutsade den första döden redan i Edens lustgård, med de ord som vi har citerat ovan;
”….. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö”.
Lägg märke till att Herren sade inte; ”….. om du äter därav, skall du döden dö.” Nej, Herren sade; ”….. när du äter därav, skall du döden dö”. Herren visste att Eva och Adam skulle äta därav, ty det ingick i Guds plan att människan måste först falla, dö, för att därefter, genom Kristus, den siste Adam, bli upprättad, levandegjord, igen, för att därefter, aldrig i evighet, falla igen, ty vi skola då bliva honom, Jesus Kristus, lika. 1 Kor. 15:22.
Paulus förklarar den första döden med dessa ord;
”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” Rom. 5:12.
När vi föds in i denna världen, då föds vi in i den första döden. Det är därför som David säger;
”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, …..” Ps. 23:4, och det är därför som Jesaja profeterar;
”….. ja, över dem som bo i dödsskuggans land, skall ett ljus skina klart.” Jes. 9:2, och det är därför som Jesus sade; "..... och låt de döda begrava sina döda." Matt.8:22.
Det är "tunga frågor" att tala om döden, men det kan vara en hjälp för oss att förstå och uthärda,
"....... denna tidens lidanden" Rom 8:18, om vi kan se att döden, som, ”….. har kommit över alla människor”, Rom. 5:12, inte har kommit in i skapelsen av en olyckshändelse, utan som en del i Guds ofattbart stora plan, …. att skapa människor i sin avbild. 1Mos.1:26.
Detta är frågor som berör främst dej som i dina tankar funderar/grubblar över livets och dödens mysterium och jag vill på intet vis mena att jag ser och förstår dessa mysterier, utan instämma med Paulus ord; "Ty vi förstå delvis och profetera delvis." Dessa rader vänder sej först och främst till dej som likt duvan icke finner någon plats i denna världen att, "vila sin fot", 1Mos. 8:9, och till dej som;
” Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud." Ps. 42:2.
Innan Gud sade sitt; "Varde ljus", över jorden, så fanns det inget liv, det var döden som rådde över jorden. Såsom det var för jorden, så är det för människan, Såsom mörker och död regerade över jorden innan Gud sade sitt "varde ljus", så råder mörker och död över människan, innan Gud sänder sitt, "…. ljus och sin sanning", Ps. 43:3.
Tänk vilken dag, när Gud sade sitt; "Varde ljus; och det vart ljus," och ut ur döden kom liv, jorden blev levande och frambringade grönska och frukt, till att glädja och föda dess kommande invånare. Tänk vilket under och vilken gåva, när Gud gav ljus åt en mörk och livlös värld. Gud kunde ju ha nöjt sig med att skapa ett enda stort månlandskap av hela jorden och så placera människan där. Men när vi ser på skapelsen, från den lilla Förgätmigej, till de jättelika Redwood träden, från den lilla vackra droppen i Daggkåpan, till det väldiga havet, då förstår vi att Gud älskar att skapa och att Gud är en mästare i att skapa och att Gud älskar sin skapelse. Skapandet av människan är Guds "masterpiece", så;
"Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan, som han hade danat:" 1Mos. 2:8.
Om vi tror och förstår att allting, även döden, ingår i Guds stora plan att skapa människan i sin avbild, för att hon i första steget skall råda i det naturliga över det som rör sej i havet, det som rör sej under himmelen och det som rör sej på jorden, 1Mos.1:26, och för att, när hon en dag är färdigskapad skall råda på ett så mycket högre plan, som det himmelska är högre än det jordiska, (1Kor. 15:47-49), då förstår vi även att döden inte har kommit in i Guds skapelse av en olyckshändelse eller genom djävulens list att bedraga, utan är en del i Guds plan att nå sitt mål, ett mål som är så högt, så att det går långt, långt, utöver vår fattningsförmåga, "...... det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå." Job. 42:3. Lika lite som vi kan förstå Guds storhet, lika lite kan vi förstå Guds stora mål med sin skapelse.
Även om vi inte nu kan förstå att döden är en del i Guds plan att skapa människan i sin avbild, så har vi löfte om att en dag få förstå dessa ting, 1Kor. 13:12. Gud gör ingenting som är meningslöst, därav förstår vi att både den första och den andra döden har en mening, även om vi i det mest nattsvarta mörker inte kan se eller förstå det. Herre Jesus, vi beder dig därför, att du må ge oss den förvissningen, som du har givit din tjänare David, att; "….. du är med mig," i denna "dödsskuggans dal", Ps.23:4, och att;
"Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig allt för underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den........" Ps.139:5-18.
Döden och lidandet synes oss nu meningslöst. I djupet av sitt lidande sade Job;
"Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse." "Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig. Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!" Job.10:1,8-9.
Såsom Job, så får även vi utgjuta vår suckan och vånda till vår himmelske Fader.
"Vi veta ju, att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning." Rom. 8:22-23.
Den första döden är en lidandets och prövningens tid; David visste det;
"... hans blickar prövar människors barn." Ps.11:4. "Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna..."
Ps. 40:13, och Israel erfor det; "... jag har prövat dig i lidandets ugn." Jes. 48:10. Paulus visste det;
"Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt dödliga kött." 2Kor. 4:11.
Den första döden är en lärotid, och summan av allt är att människan är under pågående skapande i Guds hand. Leret är under bearbetning "på krukmakarskivan." Jer. 18:2-4. Gud begynte med den yttre människan, "... du formade mig såsom lera..." Job. 10:9, efter, "den jordiskas gestalt.", efter Adams gestalt. Nästa steg är att bli formad efter, "den himmelskas gestalt" , efter Jesus, 1Kor. 15:47-49, och det sker inte utan smärta. Det gör ont när Gud krossar lerkärlet, vår yttre natur, för att skatten, Jesus, skall komma fram och sprida sitt sken, 2Kor.4: 6-7.
Gud arbetar nu först och främst med "de utvalda", 1Petr. 2:9, de är Guds lilla "förtrupp". Det är de "ödmjuka på jorden", Jes.11:4, dem är det som Gud först "smyckar" med frälsning, Ps.149:4. Läs vilket glädjebudskap profeten förmedlar till de ödmjuka på jorden; "Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan." Jes. 57:15.
När Paulus i 1Kor. 15:54 talar om; "... detta förgängliga och detta dödliga...", då är det den första döden han talar om. Adam och Eva visste det, ty de hade upplevt liv och oförgänglighet i Eden och fick sedan i verklighet uppleva död och förgänglighet, i sanning en för oss ofattbart svår prövning.
Paulus utbrister;
"Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!" Rom. 7:24-25 Paulus skrev även detta märkliga ord;
"Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet." 2 Kor. 4:12. Visst låter det motsägelsefullt? Kan vi förstå det genom det som Paulus säjer i 1Kor. 3:1; att Korintierna "... ännu äro barn i Kristus." Både ett naturligt och ett andligt litet barn gläds över det nya livet, så i dem "verkar livet." När vi blir vuxna, både i det naturliga och i det andliga, då inser vi mer än ett barn, att, "döden utför sitt verk." Paulus var i andligt avseende vuxen och därför säjer han; "Så utför nu döden sitt verk i oss..."
Jesus sade; "Saliga ären I som nu gråten ty I skolen le." Luk. 6:21. Vad menade Jesus med dessa ord? Tror du inte att det är; Saliga ären I som nu gråten, ty ni förstår att denna tillvaro är inte liv, utan död, och därför; ….. såsom ett frö i den mörka jorden, gror och sträcker sig upp mot solen och växer upp till en underbart vacker växt, som bär blommor eller frukt, …. så, sträcker ni;
"... eder mot rättfärdighetens sol, som går upp med läkedom under sina vingar..." Mal. 4:2
Jesus sade även dess motsats; "Ve eder som nu len, ty I skolen sörja och gråta!" v. 25. Menar inte Jesus här; …. Ve eder som nu len, ty ni; såsom ett frö i den mörka jorden, gror och växer upp därur, men sträcker sej inte mot rättfärdighetens sol, utan; "... älskar mörkret mer än ljuset..." Joh. 3:19, och finner behag i detta jordelivet, (världen), och böjer sej åter ned mot jorden?
Vad är kännetecknande för den första döden? Det är; "Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken..." Jes. 60:2.
"Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda." Joh. 3:19,
Därför, dem som Gud genom Jesus har "... tagit ut ur världen..." Joh. 15:19, och rättfärdiggjort, de, såsom Lot ".... plågas i sin rättfärdiga själ" 2 Petr 2:8, över att se världen sjunka allt djupare i syndens och dödens mörker. Den rättfärdige idag, må utropa med profeten;
"Huru länge, Herre, skall jag ropa, utan att du hör, klaga inför dig över våld, utan att du frälsar. Varför låter du mig se sådan ondska? Huru kan du själv skåda på sådan orättfärdighet, på det fördärv och det våld jag har inför mina ögon?" Hab. 1:2-3.
Må därför vår dagliga bön vara;
"..... tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden..." Matt 6:10, och, kom snart Herre Jesus, och regera i rättfärdighet enligt ditt löfte;
"En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa. Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land." Jes. 32:1-2.
En konung ...... och härskare. Hur skall vi förstå det? Det är; "Se, här äro jag och barnen, som Gud har givit mig." Hebr.2:13, det är Kristi kropp fullbordad; " ..... någon som liknade en människoson, ....", Upp.1:13,
det är alla dem som skall få regera med Kristus, Upp.5:10, 20:4 .
Vad har Gud för plan och arbete under denna den första döden?
"... dessa Herrens ögon, som överfara hela jorden." Sak 4:10, för att se till sina utvalda. Guds metod är att välja ut, ut bland jordens alla miljoner, utväljer Gud ett folk, Apg. 15:14. Människan väljer inte att komma till Gud, Joh. 15:16, ty hon ser inte och vet inte vart hon går, ty mörker är över djupet av hennes hjärta. Så utvalde Gud Abraham, Mose, David och; "... Denne är min Son, den utvalde; hören honom." Luk. 9:35. Men Jesus är inte den ende, han är den förste av Guds utvalda. "... han är begynnelsen, den förstfödde ifrån de döda..." Kol. 1:18.
Därefter har Gud; "... utvalt oss i honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig." Ef. 1:4.
Guds arbete nu, är inte att frälsa så många som möjligt, innan det för evigt är för sent. Hyser vi en sådan tro om vår himmelske Fader, då har vi en väldigt, väldigt liten Gud. Då har vi gjort Gud såsom en av oss.
"Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver." Jes. 40:26.
Så skall det även komma en dag då icke någon av alla de miljarder människor som genom Adam har dött, fötts in i den första döden, …. att icke en enda utebliver, ty Gud säger i sitt Ord;
”…. såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande.” 1Kor. 15:22, ty han, Jesus, har Gud, ".... insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen." Hebr. 1:2
Vem har intresse av att förstå dessa ting som handlar om död? Ett litet barn som sitter i sandlådan och leker, är fullt upptagen med sitt eget verk och har inget intresse av och kan ej heller förstå sin fars arbete och planer. Så är det även i det andliga. Därför säjer Aposteln;
"Men om någon är sådan, att han ännu måste leva av mjölk, då är han oskicklig att förstå en undervisning om rättfärdighet, han är ju ännu ett barn." Hebr. 5:13.
Men en vuxen son är säkert intresserad av att förstå sin fars arbete och planer. Därför säjer Aposteln vidare; "Låtom oss lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen..." Hebr. 6:1, och även;
"Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom som icke tillhör denna tidsålder..."
1 Kor. 2:6.
Du kanske undrar vad detta ämne (den första döden) har med en "undervisning om rättfärdighet" att göra? När vi talar om rättfärdighet så tänker nog de flesta av oss på att; "… vi har blivit rättfärdiggjorda genom tron på Jesus Kristus", Rom. 5:1. Denna "rättfärdighet" hör till "... de första grunderna...". När Aposteln talar om "... att förstå en undervisning om rättfärdighet...", då syftar han på något mer. Han syftar på, ..... att förstå att Gud är rättfärdig i sina domar, i sitt handlande och i sin väg att nå sitt mål; människan i Guds avbild. Här är vi verkligen inne på djupa frågor. Här kommer vi in på sådana frågor som både Guds barn och världens barn kämpar med. Hur kan en god Gud, en allsmäktig Gud, tillåta så mycket oskyldigt lidande i världen? Säkert är det många som brottas med dessa frågor. Frågan och tvivlet berör Gud, hans handlande och ansvar för sin skapelse, människan. Lidandet och nöden i världen kan inte vara en enskild fråga utan måste vara en del av eller vägen till något mycket stort.
Denna fråga ingår i, .... den första döden, och den ingår i frågan om Guds rättfärdighet i sitt handlande med sin skapelse. För att vi ska förstå något av vad denna "undervisning om rättfärdighet" innebär, så låt oss läsa om Abrahams rättframma ord till Herren i 1 Mos. 18:23-25;
"Och Abraham trädde närmare och sade: Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige? Kanhända finnes femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där? Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rätt är?"
Abraham kunde lika väl ha frågat; "Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rättfärdigt är?", det har samma betydelse. Abrahams frågor var väl grundade. Märk att Herren hade inte sagt att den rättfärdige Lot och hans hus skulle fördärvas tillika med Sodom, men Abraham ville förvissa sej om att så ej skulle ske. Se hur nådefullt Herren svarar på Abrahams dristiga frågor. v. 23-33. Så, genom Abrahams frågor till Herren förstår vi vad David menar när han säjer;
"... och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa."
Ps 9:9, och Paulus understryker detta i sitt tal till Atenarna;
"Ty han har fastställt en dag, då han skall döma världen med rättfärdighet…….." Apg. 17:31.
Det handlar om att förstå Guds handlande med sin skapelse och tro att detta Guds handlande är rättfärdigt, även om vi inte nu kan förstå allt som sker. Döden är ett lidande och i detta vårt lidandes mörker, får vi blicka upp till vår himmelske Fader och förtrösta på att han har ett slutmål för människan, som är så högt och härligt, att då skall även vi till slut också kunna säja; "….. och se, det är mycket gott.” 1Mos 1:31. Paulus visste detta när han skrev;
”Ty jag håller före, att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras på oss.” Rom. 8:18.
Frågan är så djup och stor, så att jag tror att vi jordebundna varelser endast kan förstå en liten del därav. Det viktigaste för oss nu är nog inte att kunna förstå alltings varför, men istället kunna förtrösta på att vår himmelske Fader har en god och kärleksfull mening med allt som sker mellan det förlorade Eden i 1Mos. 3:22-24 och; ".... nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, ...." 2Petr. 3:13.
Längtar vi över ljus över dessa svåra frågor så är det viktigt för oss att först förstå vissa grunder. Vi kallar denna tillvaro för "liv" och förväntar oss därför allt som hör till liv. När så sorg, lidande och död gör sig påmint blir vi fruktansvärt besvikna och nedtryckta. Kan vi däremot se och förstå att denna tillvaro är i verkligheten den första döden, "dödsskuggans dal", då får vi en helt annan syn på allt som sker i denna mörka värld. Har vi kommit till denna insikt, då blir förväntningarna på detta "liv" inte så höga och när motgångarna kommer blir besvikelsen och sorgen inte så djup, ty vi förväntar oss då inte ett Edens lustgård, när vi förstår att vi befinner oss i döden där utanför.
I Jes. 9:1 står det; "Dock natt skall icke förbliva, där nu ångest råder..."
Kommer du in i missmod, ångest och depression, så förvånas inte längre däröver och se det inte heller som onaturligt. Det vore istället mer onaturligt att vara tillfreds med denna tillvaro som Guds Ord kallar mörker och död. Kommer du ihåg Jesu ord; "Saliga ären I som nu gråten", (i den nuvarande tiden, den första döden). Men det skall komma en dag då Gud skall göra vår glädje stor, läs Jes. 9:1-7.
Paulus skriver om, "... detta dödliga..." 1Kor 15:53. Nu tror jag att du förstår att denna tillvaro vi nu är i, är den första döden. Om oss alla som har blivit födda in i denna död, står det;
"Vi veta ju, att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning." Rom 8:22-23.
Guds väg, skapelseväg, till liv, går genom död. Idag kan vi inte förstå varför det måste vara så, men när du ser den vackraste blomman då tänker du inte på att den först har gått genom döden i jorden;
"... Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött." 1 Kor. 15:36. Människan måste sänkas till den lägsta nivån, det skedde genom syndafallet, där "sådde" Gud "fröet", människan, i jorden, och hon dog där, för att till slut, en dag, komma till den högsta nivån;
"... vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet...". 1Kor. 15:43,
"Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, (Adams) så skola vi ock bära den himmelskas gestalt." (Kristus) 1Kor. 15:43,49.
Kära läsare, kan du i djupet av din ande förnimma något av hur ofattbart stort detta löfte är? Dem om vilka Jesus sade; "….. saliga ären I som nu gråten...", de förstår och upplever att denna tillvaro är,
"… i ringhet." Inte alla kan förstå detta, men det är därför som Paulus säger; "... vår förnedringskropp," Fil. 3:21, och, "Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Rom. 7:24.
Därför, "... sucka vi inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning." Rom. 8:23, det är löftet om att få, "... uppstå i härlighet."
"Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden för syndens skull, men Anden är liv för rättfärdighetens skull." Rom. 8:10
"Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: Varde ljus; och det vart ljus. Och Gud såg, att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret."
Såsom det var för jorden, så är det för människan. När vi blickar ut över denna sargade värld idag, så förstår vi att en överväldigande majoritet av människosläktet lever med, "… mörker över djupet", i
sina hjärtan. Det var när Gud sade sitt; "… varde ljus", som jorden fick liv. Det är när Gud säjer sitt;
"… varde ljus", ... in i en människas hjärta, i en människas ande, som hon får liv, oförgängligt liv, Jesu Kristi liv.
"Ty den Gud, som sade: Ljus skall lysa fram ur mörkret, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken."
2Kor. 4:6.
Är det inte därför som sångaren i det Gamla Förbundet beder;
"Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud. Varför är du så bedrövad min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud." Ps. 43:3-5.
"Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag. Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick
(i evighetsperspektiv sett) och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet - åt oss som icke hava till ögonmärke de ting, som synas, utan dem som icke synas; ty de ting, som synas, de vara allenast en tid, men de som icke synas, de vara i evighet." 2 Kor. 4:16-18.
"Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn." Ps. 17:15