Vad är den andra döden?                                   

Frågan om den andra döden, i dagligt tal kallat "helvetet", är en fråga som många har kämpat med, andra åter är likgiltiga inför frågan, pga. dess orimlighet. Här vill vi se något av frågans verklighet, mao. den bibliska sunda läran om den andra döden.

Om det bland Guds folk råder oklarhet och dunkel om vad den första döden är, så råder det rena vanföreställningar och ett kompakt mörker om vad den andra döden, helvetet och evigheten är. Jag talar nu om den organiserade kristenhetens läror och då speciellt om de fundamentalistiska samfundens läror. Det finns många enskilda troende som förnimmer i sin ande att det är något här som inte stämmer med Gudsordets övriga budskap, även om de med ord inte kan förklara det. Det sorgliga är att det stora flertalet av Guds barn är likgiltiga inför dessa ”evighetsfrågor.” Det finns få frågor som har så vanärat Kristi evangelium bland världens barn, som människolärorna om dessa ting har gjort. De medför inte bara att Guds barn får en grotesk vrångbild av sin himmelske Fader, utan även att det föder likgiltighet, meningslöshet och hopplöshet hos världens barn och det är även en stor grogrund för ateismen. Och ut ur denna likgiltighet, meningslöshet och hopplöshet föds synden i världen, ty; ”Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.” 1Kor.15:32.
 
Om vi skall kunna förstå något av detta stora ämne så måste vi först förstå att Uppenbarelseboken är framställd med ett mycket starkt symbolspråk. Elden är en andlig eld som skall utföra ett andligt verk, som i tex. Malaki 3:2-3;
"Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa. Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och sedan skola de frambära åt Herren offergåvor i rättfärdighet."

Så när vi läser Guds Ord om den andra döden i Uppenbarelseboken, måste vi förstå det på ett andligt sätt och inte på ett bokstavligt sätt, ty i det Nya Förbundet talar Gud inte till oss genom bokstaven utan genom den helige Ande, se Joh. 14:26 och 2Kor.3:6.
”Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra
döden. Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön.” Upp.20:14-15.
I ett tidigare brev, ”Vad är detta livet”, talade vi något om vad den första döden är, här vill vi tala något om vad den andra döden är, och framför allt, … vad den inte är.
Är den ”andra döden” en så total motsägelse mot Kristi sinne och Kristi evangelium, så som C.H. Spurgeon förkunnade i sin predikan om himmel och helvete, eller är den ”andra döden”, så som hans delvis samtida, Campbell Morgan, förkunnade, en straffdom med upprättelse som slutmål?
(C.H. Spurgeon, 1834–1892, kallas ännu i dag i den engelsktalande världen för, ”The prince of preachers”, (predikanternas furste), alltså en högt ansedd förkunnare. Campbell Morgan, 1863-1945, kallades för, “Man of the Word”, Ordets man)

Den första döden omnämns först i 1Mos 2:17; 
"…men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav skall du döden dö." och den "andra döden" talar Jesus om i bl.a.  Matt.18:8-9, men den nämns vid namn först i Uppenbarelseboken;
"Men de fega och de otrogna och de som hava gjort vad styggeligt är, och dråpare och otuktiga människor och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden."  Upp.21:8.

Det råder här inget tvivel om att det handlar om dom och straff. Jag vill på intet vis förringa allvaret i Guds straffdomar, ty Ordet säger;
”Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.” Hebr.10:31, men samtidigt och allvarligt understryka att det här handlar om något helt annat än ett slutgiltigt, oändligt straff och förvar av de ogudaktiga, som är den allmänna läran, en lära som inte har kommit genom den Helige Ande utan är en lära som har sina rötter så långt tillbaka som till Nebukadnessar, Dan. 3:6, en lära som har fortlevt in i vår tid genom den kyrka som har samma ande som Nebukadnessar hade, den romersk Katolska kyrkan, en lära som har genomlevt Reformationen och än idag förkunnas, speciellt av den fundamentalistiska församlingen, en lära som är otro till sitt väsen, en lära som vanärar Guds namn bland de otroende såsom i Rom.2:24,  och som; … varken förstår skrifterna, ej heller Guds kraft, såsom i Mark. 12:24. 

Om vi med den helige Andes hjälp kan se att vi (alla människor) är nu ”planterade” i den mörka jorden och att det är den första döden och att såsom den första döden har ett bestämt syfte i Guds stora plan att skapa människan i sin avbild, så är det även med den andra döden, den är ingen, ”slutgiltig lösning”, på problemet med dem som omnämns i Upp 21:8, utan den andra döden är Guds väg att förvandla dem som vi genom våra egna läror har räknat ut som evigt hopplösa och evigt förlorade.
 Den andra döden, förstår vi, är för dem som icke "skola få Guds rike till arvedel." 1Kor. 6:9-10.

"Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön." Upp. 20:15.
I vers 14 ser vi att den "brinnande sjön" är detsamma som den "andra döden" och i vers 10 står det; "...och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter."

Har dessa nu kommit till vägs ände? Är allting oåterkalleligt hopplöst för dem? Har de syndat så att det inte finns någon upprättelse för dem? Vi kan inte och får inte ”hänga” upp en lära på Bibelns bokstav, i detta fallet ordet ”evig”. För det första skall vi inte ”lyssna” till bokstaven utan till Anden, ”ty bokstaven dödar, men Anden gör levande”, för det andra så kan bokstaven vara fel ”bokstav”, ty det vi läser är inte Bibelns originalspråk, utan mänskliga översättningar. 
Hela denna människolära om evig förtappelse är ”upphängd” på ett enda ord, ordet evig, utan hänsyn till att man därigenom förnekar allt Guds ord som förkunnar något helt annat. Vi kan inte och får inte grunda en lära på ett enda ord om denna lära därigenom förnekar Guds ord i övrigt. Denna lära förnekar Guds ord i; 1Sam.2:6, Ps.52:3, Ps.68:19, Ps.77:7-11, Ps.102:16-23, Ps.103, Ps.139:7-8, Jes. 57:16, Klag. 3:21-32, Joh.12:32, Apg. 3:21, Rom. 11:15,36, 1Kor.15:22, 26, 28, Ef.2:7, Fil.2:9-11, Hebr.1:2, 1Joh.2:2, Upp.21:5, m.fl., m.fl.
Skall vi förkunna om Gud att han som begynte sitt verk;
"Låt oss göra människor i vår avbild..." icke förmår fullborda det? Då strider vi mot Guds Ord som säjer;
"Är då något så underbart, att Herren icke skulle förmå det?" 1Mos.18:14, och även;
"Ja, jag vet, att du förmår allt och att intet som du besluter är dig för svårt." Job. 42:2.

Hur har det kunnat bli så här? 
Vi har fastnat i vårt användande av ordet evig och vi har inte förstått betydelsen av Nådens tidsålder, vi har fått för oss att när Nådens tidsålder, m.a.o. den nuvarande tiden, är slut, då är nåden slut och evigheten börjar. Sanningen är precis tvärtom, Guds nåd är lika evig som Gud själv.

Vi ser på dessa ting som ett litet barn, som tror sig förstå sin faders arbete, men i verkligheten inte förstår någonting. Evigheten börjar inte efter denna tidsålder och inte efter nästa och inte efter nästa, ty evigheten har ingen början och inget slut. På samma vis som universums oändlighet totalt övergår vår fattningsförmåga, så övergår även evigheten vår fattningsförmåga. På samma vis som vi befinner oss i universum, så befinner vi oss nu i evigheten. Detta är ting som vi överhuvud taget inte kan förstå och därför talar inte Gud till oss i sådana termer. Om vi läser bl.a. Matt. 12:32, Luk. 20:34-35, Ef.1:21 och 1Tim.6:17, så förstår vi med vilka tidstermer Gud talar till oss. Han talar till oss om ”tidsåldrar”. Den första tidsåldern var den som Adam och Eva levde i innan syndafallet, därefter har det varit tre tidsåldrar fram till Lagens tidsålder, som var den femte tidsåldern, och vi lever nu i Nådens tidsålder, som är den sjätte tidsådern/dagen i Guds stora vecka och den kommande är Guds rike; ”… tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden…” Matt. 6:10, som är den sjunde och sista tidsåldern/dagen, vilodagen, 1Mos. 2:2, i den nuvarande tidshushållningen. Därefter begynner en helt ny tid, en tid som Paulus benämner "tidernas fullbordan", en tidsordning under vilken Gud skall i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden, Ef.1:10, en tid under vilken Guds ofattbart stora löfte skall gå i fullbordan; "Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Upp.21:5.  
Gud talar till oss inom de tidsramar som vi kan förstå. Enligt en av världens främsta kännare av Bibelns grundtexter, Robert Young, betyder ordet "olam" i grundtextens ord i Gamla testamentet och ordet ”aion” i grundtextens ord i Nya testamentet, tid, tidevarv, era, eller tidsålders varande. De betyder inte ”evigt”, som det felaktigt är översatt med.  

När vi använder ordet evig så menar vi; "tid utan slut". När Johannes skriver;
"Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.",
då framgår det klart att evigt liv, i Gudsordets mening, inte handlar om tid utan slut, här handlar det överhuvud taget inte om tid. Det handlar istället om förhållande, vårt förhållande till Gud,
"...att känna dig, den ende sanne Guden...".
I "Young´s Literal Translation of the Holy Bible", (bokstavliga översättning) läser vi;
"And those shall go away to punishment age-during, but the righteous to life age-during." Matt 25:46. Fritt översatt; "Och dessa skall gå iväg till tidsåldrigt straff, men de rättfärdiga till tidsåldrigt liv." Robert Young är inte den ende översättaren som har insett felet i att översätta grundtextens "olam" och "aion" med ordet evig. Det finns andra översättningar med samma insikt som Young´s, tex., Helge Åkeson´s översättning från år 1889, vi läser där;
"Och dessa skola gå bort till tidsåldrig tuktan, men de rättfärdiga till tidsåldrigt liv." Matt 25:46.  

Ordet evig har emellertid inte kommit in i vår Bibel p.g.a. mänskliga misstag, det har med avsikt blivit fel översatt när Bibeln översattes från grekiska till latin under Augustinus tid.     
I den lilla skriften, "The Cross and the Ages to Come", (Korset och de kommande tidsåldrarna) skriver Campbell Morgan, fritt översatt;

"Låt mig säja till Bibelläsaren att vi måste vara mycket försiktiga med hur vi använder ordet "evig." Vi har fallit in i stor villfarelse genom vårt ständiga användande av detta ord. Det finns inget ord i hela Guds Bok, motsvarande vårt ord "evig", som, när det används bland oss betyder; … absolut utan ände...  Vi kan inte tänka oss en Skapare som vet slutet från början, en som är Kärlek, som har omätlig visdom, och oändlig makt, ge liv till någon varelse, liv som aldrig kommer att sluta, men fortgå i lidande i all evighet. Bibeln lär inte så någonstans i dess originalspråk. Guds straffdomar är upprättande och pågår inom tidsåldrarnas ram under vilka Gud fullbordar sitt skapande av människan i sin avbild och likhet. Straffdom kommer inte att pågå längre än vad som är nödvändigt för att få människan att hata sin synd och bli försonad med sin Frälsare.” (slut citat)
(Campbell Morgan, var bl.a. lärare på D.L. Moodys Bibelinstitut och pastor i Westminster Chapell, London)
(Jag avstår att citera utdrag ur C.H. Spurgeons förkunnelse om helvetet. Den är så grotesk så att man bör varna känsliga personer för innehållet. Den är obiblisk och så långt ifrån den "sunda läran", (2Tim.4:3) man kan komma. Den målar upp en babylonisk gudsbild, den förmörkar och motsäger kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, 2Kor. 4:6)