Uppenbarelseboken 13, del 1 - 2                           

”Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet.” v. 1-2.

  Vilket är detta vilddjur och vad betyder det att det steg upp ur havet och har det redan skett eller skall det ske i en obestämd framtid? Detta kapitel, såsom i stort sett hela Uppenbarelseboken, framställs med ett starkt symboliskt språk, därför är det mycket här som är dunkelt för vårt naturliga sinne.
”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt såsom i en spegel, ….”, därför vill jag på intet vis mena att du i de följande raderna kommer att få se hela bilden/betydelsen av Ordet i Upp. kap. 13.
  När Johannes fick ta emot detta budskap från Jesus Kristus, så var han i ”andehänryckning”. Om vi skall kunna ta emot det Guds Ord som Johannes här förmedlar till oss, så måste vi be om nåd att få ta emot det i anden, ty vårt eget förstånd hjälper oss intet. Vi måste förstå att det är som Paulus säger i 1Kor.2:14; ”Men en själisk människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.”
Detta gäller speciellt när vi kommer till del 2 om det andra vilddjuret. Det första vilddjuret var ett uppenbart och omaskerat vilddjur och dess framfart är nu till största delen historia och behöver därför inte ”utgrundas på ett andligt sätt”, medan det andra vilddjuret, som är verksamt nu, är fördolt, maskerat likt ett lamm.
  Det finns en mycket utbredd lära, speciellt inom de s.k. evangelikala samfunden, att de två vilddjuren i Upp. 13 skall verka under 3,5 år i den allra sista tiden, alltså ännu i framtiden. Detta är en av de största och allvarligaste villfarelserna i vår tid, en villfarelse som har förvillat många, många, inom den protestantiska kristenheten. Det är en villfarelse som kommer ifrån det andra vilddjuret i vers 11, därför benämnes det även, ”den falske profeten” i Upp.16:13.
”Den som har öra, han höre.”, står det i vers 9. Här gäller det att vi av hjärtat ber om nåd att vi får andliga öron som hör vad Anden säger och lär, ty kristenheten har kommit långt, långt bort från ”Sanningens Ord” och det har skett genom det andra vilddjurets makt att förföra/vilseleda, som vi vill se längre fram i del 2. Det är med församlingen i vår tid såsom Hosea profeterade över Guds folk då;
”Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap.” Hos.4:6

  Bakgrunden och förebilden till det som omtalas i Upp. 13 finner vi i Daniels bok. Bildstoden som konung Nebukadnessar såg i sin dröm; .......
”Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig, och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den var förskräcklig att skåda.” Dan. 2:31, ....... symboliserar denna världens makter, alltifrån Nebukadnessars Babylon till det fjärde och sista världsliga riket som representeras av bildstodens ben och fötter.
  Bildstoden är fyra världsriken och vi är nu i det sista av dessa fyra. De tre första rikena (det babyloniska, det medo-persiska och det grekiska) symboliseras av var sitt vilddjur, lejon, björn och panter, Dan. 7:4-7. Men det fjärde världsriket, det romerska, symboliseras inte av något enskilt vilddjur, utan av alla de tre tidigare rikenas vilddjur tillsammans. Därför är det sista riket det mest bestialiska av de fyra världsrikena. Det framgår tydligt av Nebukadnessars dröm;
”Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör allt annat, så skall och detta krossa och förstöra.” Dan.2:40.
Och Daniels dröm i 7:7 förtydligar detta;
"Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de förra djuren och hade tio horn.”

  För att vi inte skall falla ner i missmod vid tanken på de två vilddjuren i Upp. 13, utan i stället i tro se framför oss ”vårt saliga hopps fullbordan”, låt oss redan här förstå att de Guds ”fingrar” som skrev domens ord på den vitmenade väggen i konung Belsassars palats, Dan.5:5, samma Guds fingrar har genom den Helige Ande i Guds Ord  skrivit/kungjort domen över alla riken i världen som är märkta med vilddjurets sinne och vars dagar nu är räknade.

”Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen,” Dan.2:44.
Må därför vår dagliga bön vara den som Jesus har lärt oss; ............
”…. tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden;”
”Så trösten nu varandra med dessa ord.”
 
Det första vilddjuret är ett världsligt omaskerat, bestialiskt vilddjur. Det övervann de heliga genom att föra krig mot dem. Det vilddjurslika romarrikets förföljande och mördande av de kristna, en förföljelse som pågick under 1260 år, (symboliskt framställt med 42 månader i Upp.13:5) där 50 – 60 miljoner kristna föll offer för detta bestialiska vilddjur. Det första vilddjurets verksamhet under de 1260 åren har upphört i och med att påvedömet förlorade all sin politiska makt under slutet av 1700-talet.
När Daniel uttydde Nebukadnessars dröm om bildstoden, sade han; ”…. och den var förskräcklig att skåda.” 2:31. Kan vi nu se ”vilddjuret” som Johannes såg stiga upp ur havet? Romarrikets förskräckliga historia, först det kejserliga, därefter det påvliga, ”järnrikets” uppslukande och krossande Guds heliga folk på jorden.

  De två vilddjuren är nära förbundna med varandra, det är förebildat i Nebukadnessars bildstod. Bildstodens två ben i Dan.2:31-33 symboliserar denna världens två grundpelare, två makter genom vilka världen underlägger sig folken. Babylon, denna världens kropp är en antikropp till Kristus och dess mål är detsamma, att lägga allt under sina fötter. Det manifesterades redan av Nebukadnessar, kroppens huvud, när han krävde total underkastelse där på Duraslätten i Babels hövdingdöme, Dan.3:1. Men, ….. det är Herren Gud som har sista ordet, lovat vare hans Namn;

”Han som bor i himmelen ler, Herren bespottar dem. Då talar han till dem i sin vrede och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg. Jag vill förtälja om vad beslutet är; Herren sade till mig: Du är min son, jag har idag fött dig. Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem. Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder,
 I domare på jorden." Ps.2:4-10.

Därför, låt oss ta till oss Guds Ord i 2Petr.3:13;
”Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.”
Och Upp.21:1;
”Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer.”
(Se längre fram vad ”havet” betecknar)

   Av bildstodens ben symboliserar det ena benet en världslig, politisk makt, det andra benet en världslig, religiös makt. Av detta förstår vi att varken det första eller det andra vilddjuret är någon enskild person, det är två stora makter i världen. De två benen symboliserar även de två vilddjuren i Upp. 13, ett politiskt och ett religiöst vilddjur.
De två vilddjuren är m.a.o. lemmar i en och samma kropp, en kropp som Guds Ord benämner ”Babylon.” Därför, när Jesu kallelse till sitt folk i ändens tid lyder;
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” Upp.18:4, då är innebörden i Jesu kallelse att draga ut ifrån det ”andliga”, religiösa Babylon, att skilja sig ifrån all form av organisations kristendom, ty de är alla ”andliga” döttrar till hon som är moder till skökorna på jorden, Upp.17:5. De är allesammans mänskliga, jordiska institutioner som endast är en efterapning av den ursprungliga, jungfruliga församlingen.
(förstå betydelsen av att det andra vilddjuret ”steg upp ur jorden”) 

  Vilddjuret i Upp.13:1, som Johannes såg i sin syn, att det steg ”upp ur havet”, till skillnad från det andra vilddjuret i vers 11, som steg ”upp ur jorden.” I Upp.12:12 ser vi tre olika ”nivåer”: himmelen, jorden och havet.
”Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.”
”Himlar” betecknar det folk som Gud har tagit ut ur världen och givit åt sin älskade Son, Jesus Kristus. Om dem säger Paulus;
”Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, ….” Fil.3:20. De lever på jorden, men är himmelska medborgare.
”Jorden” betecknar det folk på jorden som ännu är ”döda” i Adam, de är, ”… av jorden och jordiska, …” 1Kor.15:47. De är inte himmelskt sinnade, men de står på en högre nivå, mer civiliserat, än det folk som betecknas som ”havet.” Upp ur denna ”jord” steg det andra, (det religiösa) vilddjuret fram och genom dess verksamhet har kristenheten degraderats till religionernas nivå.
”Havet” betecknar den lägsta nivån av mänskligheten.
”Men de ogudaktiga äro såsom ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, ett hav, vars vågor röra upp dy och orenlighet.” Jes.57:20.
Såsom havet är det lägsta elementet på jorden, så betecknar det vilddjurets låga, primitiva, ociviliserade, bestialiska väsen, ett väsen som mer än tydligt framträder i det fjärde riket i Nebukadnessars dröm och det fjärde djuret i Daniels dröm. Så såg Johannes vilddjuret stiga upp ur det ogudaktiga människohavet.

”Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret.” v.3.
Här talas det om Guds ord som är; ”….. levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd …….” Hebr.4:12. Det är det svärdet, Guds Ord genom de heligas mun, som har sårat vilddjuret likasom till döds. Guds tveeggade svärd sårar till döds allt som uppreser sig (såsom vilddjuret) mot det namn som är över alla namn, Jesus Kristus, …. men, lovat vare hans Namn, det sårar till liv alla dem som ödmjukar sig under Guds mäktiga hand, såsom på pingstdagen;
”Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus, som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. När de hörde detta, kände de ett styng (Guds svärd) i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: Bröder, vad skola vi göra?” Apg.2:36-37.

Det är när Guds levande ord, genom de heligas mun, förkunnas rent och klart, som vilddjuret blir sårat till döds. Det tydligaste exemplet på det är Reformationen, då Sanningens Ord genom reformatorernas mun åsamkade vilddjuret ett dödssår. Till följd av att Kristi församling mer och mer förvärldsligas, så är Gudsordets skarpa svärd inte längre verksamt och följden har blivit att vilddjurets dödssår har kunnat läka. Den djupt sorgliga sanningen är nu att en mycket stor del av den kristna församlingen, som för 500 år sedan genom Andens svärd blev befriade från detta vilddjursmonster, nu åter kastar sina blickar tillbaka och tror att vilddjuret har blivit tamt och är en del av Guds församling.
”Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer!” Det är samfundens ”andliga” ledare som inför Herren är ansvariga för detta vilseledande av Guds folk. Det är nu åter som det var i det Gamla Förbundet;
”En vilsekommen hjord var mitt folk. Deras herdar hade fört dem vilse och läto dem irra omkring på bergen. Så strövade de från berg till höjd och glömde sin rätta lägerplats.” Jer.50:6.
 
”Och det fick en mun sig given, som talade stora ord och vad hädiskt var, och det fick makt att så göra under fyrtiotvå månader. Och det öppnade sin mun till att föra hädiskt tal mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel och dem som bo i himmelen. Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; och det fick makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag." v. 5 – 7.
Vi ser här kännetecknen på det första vilddjuret och vi ser att dess tid är begränsad till fyrtiotvå månader. Här kommer vi in på den mycket stora  villfarelsen, som är så utbredd inom den fundamentalistiska kristenheten, nämligen att dessa fyrtiotvå månader, (3,5 år) skall inträffa inom en framtida uppfyllelse av Daniels 70:e årsvecka. Som vi har sagt i ett tidigare brev, så uppfylldes Daniels 70:e och sista årsvecka i  tidsföljd, efter vecka 69. När Johannes vittnade och sade:
”Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.” Joh.1:32, då, och inte någon gång i framtiden, begynte den 70:e och sista årsveckan av Daniels 70 veckor.
3,5 år efter Jesu död på korset, troligen vid Stefanus martyrdöd, var Daniels 70:e årsvecka fullbordad och har inte någon framtida uppfyllelse, så som villfarelsens makt har bedragit kristenheten med.

Fyrtiotvå månader i vers 5 är här ett symboliskt tal. Fyrtiotvå månader utgör 1260 dagar som i sin tur symboliserar 1260 år. Dessa 1260 år är nu historia, de uppfylldes under den tid som allmänt benämnes de mörka århundradena. Under denna nattsvarta tidsperiod var det som Guds namn och hans tabernakel (Kristi församling) hädades och de heliga i mångmiljontal fick lida martyrdöden under det första vilddjurets tänder och fötter, (den romerska järnmakten).
Det första vilddjurets brutalitet var tydligt beskrivet i Nebukadnessars och Daniels drömmar och i Upp.13:7 beskriver Johannes uppfyllelsen av denna brutalitet;
”Och det fick makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; …..”.
Vilddjuret fick ”makt” att föra krig mot de heliga. Jag vet inte om du har tänkt på innebörden av ordet makt här. Men jag tror att du känner till Pilatus ord till Jesus och Jesu svar till Pilatus;
”Då sade Pilatus till honom: ”Svarar du mig icke? Vet du då icke, att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?” Jesus svarade honom: ”Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. …..”. Joh.19:10-11.

Ser du sammanhanget här? Såsom Pilatus var vilddjurets (romarrikets) representant och hade fått ”makt ovanifrån” att låta korsfästa Jesus, så hade vilddjuret även fått, ”… makt att föra krig mot de heliga och att övervinna dem; …” 13:7. Jag inser att detta är mycket svårt att förstå, men kommer du ihåg vad det står om Jobs lidanden? Kommer du ihåg att det var Herren som tillät (gav makt åt) Åklagaren (djävulen) att ödelägga Jobs liv? Job kap. 1 o 2. Så hade även Pilatus fått makt att låta korsfästa Jesus. Så fullkomnades vår frälsnings hövding, Jesus, genom lidanden, Hebr.2:10. Vilket under av kärlek och nåd, att Jesus utgav sig själv till denna vilddjursmakt och lät sig korsfästas och dö för dina, mina och hela världens synder.

Så fullkomnas och förhärligas även dem som hör honom till genom lidanden, Rom.8:17.    
”Och de ropade med hög röst och sade: Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?” Upp.6:10.
Den kristna kyrkan tycks ha glömt, ty den är nu på den ekumeniska villfarelsens väg tillbaka till Rom, tillbaka till det vilddjur som har utfört detta obeskrivliga illdåd, ett vilddjur som i vår tid uppträder som ett lamm och därigenom vilseför Guds folk. Men, …. Gud har inte glömt. Det kommer en dag då Herren skall utkräva blodet för dessa oräkneliga martyrer, ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.”
”Ty han måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt; ty allt har han lagt under hans fötter.” 1Kor.15:25-27.
                                                           "Amen. Kom, Herre Jesus!"                                                         

                                       Uppenbarelseboken 13, del 2                                    
 
”Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake.” vers 11.
 
Guds folk har i alla tider varit ett folk som är lätt att bedraga, alltifrån ormen  i Eden, som genom sitt tal och sin illfundighet bedrog den oskyldiga Eva och ända intill nu, i den allra sista tiden, då det andra vilddjuret som genom samma tal och illfundighet har bedragit det som från början var en ren, jungfrulig Kristi församling. Så har Kristi församling, liksom Eva, lyssnat till en främmande röst och ätit av en annan frukt och konsekvensen därav kan inte det naturliga ögat se, men det andliga ögat (sinnet) ser det.

Det är mycket svårt att tala om dessa allvarliga ting, ty traditionens människoläror (som har tillkommit genom det andra vilddjurets verk) har under mycket lång tid förblindat en mycket stor del av kristenheten till att tro att de två vilddjuren i Upp. 13 skall framträda i en obestämd framtid. Det är en mycket bekväm lära, men så mycket mer farlig, ty, ….. sanningen är den rakt motsatta.  
”Men jag fruktar, att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.” 2Kor.11:3-4.

Det som Paulus här ”fruktar”, att detta skulle ske med församlingen i Korint, det är nu en verklighet i näst intill hela kristenheten, ty den sista tidens församling(ar) är inte rena och jungfruliga, såsom den första var, utan alla bär, mer eller mindre öppet, en ”fläckad klädnad”, befläckade av den ande som kommer från, ”… hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” Upp.17:5.
Hur har Kristi församling kunnat falla så djupt? Därför att församlingen har, såsom Eva i Eden, lyssnat till en främmande röst, därför att församlingen inte är vaken och därmed inte varse om att Jesus har fiender som är verksamma här och nu, mitt i församlingen, och den är helt ovetande om att det är det andra vilddjurets verksamhet som har åstadkommit detta avfall.

Om inte den Helige Ande öppnar våra andliga sinnen, så kan vi varken förstå eller ta emot detta. Som vi sade i del 1, att vårt förstånd hjälper oss intet utan det måste förstås/utgrundas på ett andligt vis. Så om detta gällde det omaskerade/uppenbara vilddjuret i vers 1, så gäller det i långt, långt mycket högre grad vilddjuret i vers 11. Det kan vi aldrig se betydelsen av om det inte blir oss givet från himmelen, (Joh.3:27), att förstå det mysterium som är fördolt i detta vilddjur, ty det är ett maskerat/dolt vilddjur, en fiende som verkar bakom ”frontlinjen”, som verkar innanför ”portarna”, mitt ibland den kristna församlingen och sorgligast/värst av allt, Guds folk vet inte om det, utan sover en törnrosasömn medan fienden (det andra vilddjuret) är i full verksamhet.
Jag tror dock inte att det blir någon givet att förstå detta mysterium eller denna hemlighet om vi inte först lyder Jesu kallelse i Upp.18:4 och skiljer oss ifrån detta ”andliga” skökosystem som Guds Ord benämner Babylon.
”Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” Upp.17:5,

Jesu kallelse till sitt folk att, ”dra ut ifrån henne”, står inte endast skrivet i Guds Ord, Bibeln, Jesu kallelse till dem som älskar honom har han lagt ner i deras ande, ty dem som älskar Jesus, är en ande med honom. Om du i Anden lyssnar inåt till din ande, så skall du uppleva att den Helige Ande verkar i din ande detsamma som den verkade i Guds folk när de var i bokstavlig fångenskap i Babylon;
”Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion. ……. ….. Huru skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land” Ps.137:1-6.  

Guds folk är nu i andlig fångenskap, inte i främmande land, utan i ”främmande” församlingar, församlingar som inte är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval och där hörnstenen inte är Kristus Jesus, utan församlingar som är ”uppbyggda” på jorden efter dens ”ritning” som har stigit upp ur jorden, det andra vilddjuret. Var förvissad om att denna ”byggnads” fall blir stort. Ty när Jesus i Matt.24:2 förutsade att templet, som var gjord med händer, skulle bliva nedbrutet, så skall även vår tids församlingsstrukturer bliva nedbrutet, ty det är alltsammans ett verk av människor.

Jesu ord till kvinnan vid Jakobs brunn gäller mer än någonsin;
”Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem, som I skolen tillbedja Fadern.” Joh.4:21.
Det är varken i din nuvarande församling eller i någon annan församling som du skall tillbedja Fadern, ty de är, i Guds ögon, ”främmande” församlingar som är byggda, ”… med trä, hö och strå.”, på en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus.
”… men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava.” Joh.4:23.

Om du blir stilla och lyssnar efter Jesu röst inom dig, så tror jag att du skall höra; ........
”Vad gör du här mitt barn, jag har kallat dig att komma till mig ”utanför lägret.” Jag har burit all din synd och naglat den fast på korsets trä, nu kallar jag dig mitt älskade barn att komma och vandra med mig utanför lägret och bära min smälek.” Hebr.13:13, …. utanför det läger som människor kallar församlingen, men som i verkligheten är, hemlighet Babylon, modern med alla sin skökodöttrar.  

Den allmänna läran inom den evangeliska församlingen är att det andra vilddjuret är antikrist och skall framträda någon gång i slutet av denna tidsålder. Antikrist är inte någon enskild person, utan är en andemakt som är emot Kristus. Vi ser det i Johannes ord;
”Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande, som bekänner, att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande, som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är antikrists ande, om vilken I haven hört, att den skulle komma, och som redan nu är i världen.” 1Joh.4:2-3.

Antikrists ande personifieras/verkar  genom människor, ”….som icke så bekänner Jesus". 
Om vi förstår hur antikrists ande verkar, då förstår vi att både det första och det andra vilddjuret ”drivs” av antikrists ande. Antikrists ande verkar genom människor som,
”… vandrar såsom fiender till Kristi kors,” Fil.3:18, genom människor som har,
”… funnit behag i orättfärdigheten.” 2Tess.2:12.  Här handlar det inte om  människor i världen, det handlar om människor i den kristna församlingen.

Det första vilddjuret verkade brutalt, omaskerat och uppenbart, det dolde inte sitt vilddjurssinne och sitt mål, att krossa Kristi församling.
Det andra vilddjuret är det rakt motsatta, det uppträder som ett ödmjukt lamm, men de som har andliga öron att höra, flyr ifrån det, ty de känner inte igen dess tal, (röst). Om vi förstår att detta vilddjur har samma mål som det första, att föröda Kristi församling, men inte förstår hur det verkar, låt oss därför ödmjukt bedja Jesus att han öppnar våra ögon till att se och förstå, på det att vi må fly ifrån detta gigantiska konglomerát av pseudoförsamlingar som det andra vilddjuret, genom människor, har åstadkommit. (pseudoförsamlingar = skenförsamlingar)

Det första vilddjuret manifesterade sig som;  
”…. vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.” 2Tess.2:4.
På samma vis som denne ”vedersakaren” sitter i Guds tempel, (vedersakaren, antikrists högsta potentat, satte sig i den avfallna församlingen på 300-talet i och med att kristendomen avföll till att bli statsreligion i romarriket), på samma vis ”föregiver sig” det andra vilddjuret att vara, inte Gud, utan föregiver sig vara och verka som om det vore den Helige Ande. Den Helige Andes verk på jorden är att, i och genom de heliga, utföra ett tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp. Ef.4:12. Detta verk har det andra vilddjuret plagierat och är nu i full verksamhet med att göra en anti Kristi kropp, ... en bild åt det första vilddjuret.

De två vilddjuren i kap. 13 är två hemligheter. Den första är ”laglöshetens hemlighet”, 2Tess.2:7, manifesterat i det första vilddjuret, (påvedömet) och den andra är,
”… ett namn med hemlig betydelse: ”Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.” Upp.17:5. Det är det andra vilddjurets manifestation.

Här vill vi åter upprepa den mycket allvarliga varningen, att läran om att dessa vilddjur skall framträda i slutet av den nuvarande tidsåldern, är en falsk och mycket farlig lära som har bedragit många, många inom den protestantiska kristenheten, som därmed inte ser och förstår att det andra vilddjuret, som är det mest förslagna av de två, är här och nu i full verksamhet och har så varit mycket länge. Av Paulus ord i 1Kor.15:32 och 2Tim.4:17 förstår vi att vilddjuret har varit i verksamhet under hela den nuvarande, församlingens tidsålder. 

Det första vilddjuret hade tio horn och på dessa horn tio kronor. Hornen symboliserar makt och kronorna betecknar att det är en världslig makt. Det andra vilddjuret hade två horn, lika ett lamms, men där fanns inga kronor på dem. Det står inte att det såg ut som ett lamm, det står endast att det hade två horn, lika ett lamms. De två hornen symboliserar inte politisk makt, utan betecknar religiös makt. En makt som inte gör så mycket väsen av sig, som det första vilddjuret, utan verkar i det tysta, bakom ”kulisserna”, om vi får använda ett så banalt uttryck. Vi sade tidigare att båda vilddjuren är nära förbundna med varandra, att de tillhör samma kropp, den babyloniska kroppen i Dan.2:31. Betydelsen är att det första, politiska, vilddjuret bär det andra, religiösa, (kvinnan) vilddjuret, medan kvinnan (skökan) genom sin makt att förföra verkar på det första vilddjurets uppdrag.  

Jesu fiende, som tillika är Kristi församlings fiende, har många tentakler varmed hon fångar/vilseleder Guds folk, men Guds folk lever i en sorglig okunskap om det andra vilddjurets list och tillvägagångssätt.
Dem som hon inte fångar i det stora nätet, ekumenismens fångstnät, dem fångar hon i de många mindre, "oskyldiga", näten; de karismatiska församlingarnas nät, den "kristna" sionismens nät, den messianska rörelsens nät. Ytterligare, dem som inte fångas där fångas i de många små, till synes bibliska näten, de ”fria församlingarnas” nät, församlingar som tror sig vara fria, men som är försåtligt fångade av samma moder. De är, fastän de inte själva ser det, döttrar, om än trotsiga tonårsdöttrar, till hon som är moder till skökorna på jorden. Det är det andra vilddjurets ”tal”, ( lära ) som avslöjar dem.
 
Detta vilddjur syns inte och kommer aldrig att synas, men den som är andligt sinnad ser resultatet av dess verksamhet, ett resultat så förskräckligt att när vi i Anden ser det, då förstår vi allvaret i Jesu sista kallelse till sitt folk att draga ut ifrån det innan Guds dom ödelägger det.
Den Helige Ande kan öppna våra andliga sinnen till att förstå betydelsen av det som Johannes fick se i sin syn;
”Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, ….” Upp.17:3.
Här ser Johannes det andra vilddjuret, som satt på det första.
”Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg henne.” 17:6. 

Genom det andra vilddjurets lammlika, harmlösa, religiösa horn, så har det, obemärkt för många, kommit in i den kristna församlingen som en trojansk häst, inte för att föra krig mot den, utan genom att inifrån degenerera den till att bli en bild åt det första vilddjuret. En degenererad bild av den ursprungliga, jungfruliga församlingen, som nu har blivit skökoförsamlingar och döttrar till modern i Upp.17:5, ... en bild som behagar det första vilddjuret, men, ….... en bild av stor sorg för dem som älskar Jesus, ty de heligas blod som kvinnan/skökan är drucken utav, är deras andliga liv, ty livet är i blodet.

Konsekvensen av det första syndafallet vet vi alla, Adam och Eva fördrevs ut ur Edens lustgård.
Konsekvensen av församlingens syndafall, (ett verk av det andra vilddjuret) är att Jesus har lämnat det som kallas ”församlingen”. Och dem som ”lyssnar till hans röst” i Upp.18:4, och ”följer Lammet varthelst det går”, lämnar även de, ”församlingen”, när den Helige Ande har öppnat deras öron till att höra, Upp.13:9, och går ut till honom utanför lägret och bär hans smälek, Hebr.13:13. 

Så har Guds folk inte lärt sig av det som vi skulle ha lärt oss av, 1Kor.10:11, Guds folks historia.
Så har det som skedde i det Gamla Förbundets församling, upprepats i det Nya Förbundets församling.
”Huru har hon icke blivit en sköka, den trogna staden!” Jes.1:21.