Guds mening o plan för Nådens tid, del 3                           
 
”Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det. Petrus sade till honom: Aldrig någonsin skall du två mina fötter! Jesus svarade honom: Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.” Joh.13:7-8.
 
   Kära läsare, du kanske undrar vad denna händelse och dessa Jesu ord, har att göra med Guds hus och Guds plan i Nådens tid? Om vi ber Jesus om nåd att få våra andliga sinnen öppnade, så att vi kan skåda undren i Guds plan och Guds vägar, så vill vi vartefter se, att det har allt att göra med Guds hus, nu i slutet av Nådens tid, ty Guds hus är människor, Hebr.3:6.

 
”Om jag icke tvår dig så har du ingen del med mig.”

  När Jesus säger dessa allvarliga ord till Petrus, då förstår vi att Jesu handling och ord inte skall förstås bokstavligt, utan har en djup andlig betydelse. Det handlar ej heller om Petrus frälsning, Jesu fottvagning handlar om en mycket, mycket, högre kallelse för dem som redan är frälsta, ty det är, som Jesus säger;
”Den som är helt tvagen, han behöver sedan allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren.” Vad menar då Jesus med dessa ord?

”Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det” 
   I det Gamla Testamentets tid var det vanligt att man satte fram ett ämbar med vatten till sina gäster, för att de skulle kunna två dammet från sina fötter, efter en kortare eller längre vandring, det var ett tecken på gästfrihet. Ett av det mest kända exemplet på det i GT var när Abraham fick besök av Herren. Abraham sade;
”Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.” 1Mos.18:3-4.

  Och en av de mest underbara händelserna i detta ämne, läser vi i Luk.7:36-38

”Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords. Nu fanns där i staden en synderska; och när hon fick veta, att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.”
   Såsom denna kvinna, genom sin enkla gärning, gav sitt yttersta bevis på sin kärlek till Jesus, så, när Jesus hade bjudit in sina lärjungar till aftonmåltid, ”… så gav han dem ett yttersta bevis på sin kärlek”, när han tvådde deras fötter.
 
   Så frågan kvarstår; varför förstod inte Petrus vad Jesus gjorde? Sedvänjan var ju att sätta fram vatten för sina gäster, så att de själva kunde två dammet från sina fötter. Men varför gjorde inte Jesus efter seden och satte fram ett ämbar med vatten, utan gick ett steg längre och tvådde lärjungarnas fötter? Häri ligger en mycket djup andlig sanning.

Det Jesus gjorde utöver seden, förstod inte Petrus, ty Jesu fottvagning handlade om något långt, mycket långt, mer än att bevisa dem sin kärlek, det var en profetisk handling, ett tecken till lärdom för oss som har tidernas ände inpå oss, ty det är NU som Jesu fottvagning pågår i det tysta och fördolda, det är NU, såsom det var då, en kärlekshandling till dem som han har utvalt och det är NU som det är givet för de heliga att förstå innebörden av Jesu ord till sina utvalda;

”Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.”
 
  Jesus sade ju till Petrus; ”…. framdeles skall du fatta det.” För att förstå detta märkliga svar, måste vi först förstå att det Jesus sade och gjorde med Petrus fötter, handlade ytterst inte om Petrus, utan om Kristi 
kropp och alldeles speciellt om Kristi kropps fötter. Petrus, som tillhör Kristi kropp, var endast ett åskådningsobjekt, på vilken Jesus undervisade dem som ”framdeles” skulle få nåden att förstå den djupa andliga betydelsen av Jesu fottvagning. ”Framdeles” är nu inne, låt oss därför i ödmjukhet be Jesus att den Helige Ande öppnar våra sinnen till att förstå.
 
   Det är minst tre betydelser/lärdomar i denna Jesu handling med dem som tillhör honom, men det är den tredje och viktigaste, som vi vill tala om i detta brev, ty det är den som  skulle förstås "framdeles."
De två första gäller de kristna i alla tider, den tredje gäller alldeles speciellt de kristna i vår tid.

Den första lärdomen är uppenbar, det är tjänandet;

”…. den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, …….. likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” Matt.20:26-28.
Den andra lärdomen är också uppenbar, att Jesus genom sin handling vill lära alla utvalda levande stenar, att såsom han har älskat dem, så skall ock de älska varandra;

”Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder.”, Joh.15:12, ….. ty kärleken,
”…. är fullkomlighetens sammanhållande band.” Kol.3:14.   
Dessa två betydelser förstod säkert Petrus, men varför sade Jesus ändå;

”Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det.”
Det Jesus gjorde var inte endast att lära detta uppenbara, det var något långt, mycket långt mer än så. Vi kommer nu åter till det som Simeon i templet profeterade om Jesus;
”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som skall bli motsagt.” Luk.2:34.
  Det Jesus gjorde var ett tecken, ett tecken som inte gällde Petrus och de andra lärjungarna, ett tecken som inte gällde den tiden, utan ett tecken som gäller vår tid, som gäller den sista tidens kristna, ty det är den sista tidens kristna som Jesu fottvagning handlar om, är ett tecken på. (Ett tecken som även nu blir motsagt, av Guds eget folk.)
Det är den tredje och mycket djupa andliga betydelsen av Jesu fottvagning.
 
  Petrus kunde inte förstå det, ty det var inte givet honom att förstå då. Johannes Döparen sade dessa mycket viktiga ord;

”En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.” Joh.3:27.
Så kan vi, som nu lever i tiden för detta teckens uppfyllelse, ej heller förstå djupet i det Jesus gjorde och sade, om det inte blir oss givet från himmelen.

”Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.”
Som vi sade i början, så har dessa Jesu ord inget att göra med frälsningen. Frälsningen är, som vi sagt tidigare, inte målet, utan begynnelsen, födelsen in i Guds hus. Jesu ord handlar om en högre, en mycket högre, kallelse än frälsningen.  
 
   Om vi ser på det Gamla Förbundets tempel och dess olika rum: förgården, det heliga och det allraheligaste, det förebildar olika andliga stadier i församlingen, i Guds hus nu, i det Nya Förbundet. Det förebildar avstånd till det allraheligaste, det är de kristnas avstånd till Jesu hjärta. Vi ser exempel på det i lärjungaskaran. Av de tolv, var det tre, Petrus, Jakob och Johannes, som stod närmare Jesu hjärta än de övriga och av de tre, var det en, Johannes, som stod ännu närmare Jesu hjärta än de övriga.


   Det är inte endast nu, i det Nya Förbundet, som det är så. I det Gamla Förbundet var det också olika avstånd till Herrens hjärta. Abraham stod närmare Herrens hjärta än sin brorson Lot, som också hade dragit ut från deras fädernesland. David var en man efter Guds hjärta, till skillnad från sina bröder.   
  Av Israels barns tolv stammar, så var det en stam, Benjamin, som stod närmare Herrens hjärta än de övriga. Därför är min övertygelse att det var ur Benjamins stam som Jesus valde ut lärjungarna. Paulus säger själv att han är av Benjamins stam, men det är två ord i GT som vittnar om att även de övriga lärjungarna, utom Judas Iskariot, var av Benjamins stam.  
  

   ”Och i det främre tabernakelrummet  gå prästerna ständigt in och förrätta, vad som hör till gudstjänsten,….”. Hebr.9:6.
”det heliga” kännetecknas av gudstjänstfirande, … som nu i den yttersta tiden har förfallit till samma låga, om inte ännu lägre, nivå, som det gjorde i det Gamla Förbundet; ……

”Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den. Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod.” Jes.1:14-15. (blod ifrån slaktoffer som Herren inte hade behag till, vers 11)
….. och trots att detta blev,
”… upptecknat till lärdom för oss som har tidernas ände inpå oss”, … så har Guds folk inte lärt av det, utan gudstjänsten, som i begynnelsen var ledd av Anden, 1Kor.12:7-11, och där, ”var och en hade något särskilt att meddela”, 1Kor.14:26, har nu, i vår Laodiceatid blivit ett estradskådespel och ett självändamål som styrs av organisation och tradition och inte av den Helige Ande, och därför, ... ……. är Jesus utanför alltsammans och klappar på enskilda troendes hjärtedörrar, Upp.3:20
 
   Men i ”det allraheligaste” är inget gudstjänstfirande, där är ett stilla varande. Gudstjänst betyder tjänst för Gud, men genom Marta och Maria vill Jesus lära oss en hemlighet, att för den som, likt Maria, älskar Jesus mycket, finns det en högre kallelse än den gudstjänstfirande församlingen i det främre tabernakelrummet.


”När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. Men Marta var upptagen med mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne, att hon hjälper mig. Då svarade Herren och sade till henne: Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne." Luk.10:38-42.

   Maria hade ”utvalt den goda delen” i Guds hus, varandet vid Jesu fötter, ”i det allraheligaste”, medan Marta ännu var kvar i det som inte var nödvändigt, den gudstjänstfirande församlingens mångahanda bestyr, i det främre rummet.
  Det är, mer eller mindre, en Marta i allt Guds folk, därför är det välsignat att veta att;

”Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.” Joh.11:5.
   Kära läsare, kan du i dessa, för Jesus så kära syskon, se bilden av den levande Gudens församling, se att Jesus har sin församling kär, inklusive dem som befinner sig i det främte rummet och se, att Jesus inte dömer Martasjälarna, utan kärleksfullt talar om för oss, genom Marias exempel, att det finns en högre kallelse, att vandra vidare och lämna bakom oss verksamheten, som är ett styckverk som skall försvinna och utvälja den goda delen som aldrig skall tas ifrån oss. 1Kor.13:8-10.
 
   Såsom Mose drog skorna av sina fötter, 2Mos.3:5, så må vi nu dra skorna av våra andliga fötter, ty det vi nu talar om är helig mark, är en helig kallelse till den frälsta skaran, är en helig kallelse att, ”…. lämna bakom oss, de första grunderna”, och gå framåt mot det som hör till fullkomningen”, i ”det allraheligaste”.


 
 Vad är ”det allraheligaste”?  
   I Daniels profetia läser vi;

”Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.” 9:24. (grundtextens ord är; ”.... och till att smörja det allraheligaste”) 
   
   Denna profetia är nog en av de allra största i Gamla Testamentet och det vet Jesu fiender och därför har villfarelsens ande bedragit en mycket stor del av kristenheten till att tro att Daniels profetia handlar om ett nytt tempel, byggt med händer, i Jerusalem, när det i ande och sanning handlar om Jesus, Guds levande tempel, det allraheligaste.

”Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom. Och från himmelen kom en röst, som sade: Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Matt.3:16-17.
Här blev Johannes Döparen vittne till uppfyllelsen av Daniels profetia, ty här blev det allraheligaste smort, ty Jesus är det allraheligaste i Guds hus i det Nya Förbundet.
 
   Den höga och heliga kallelsen, till de levande stenarna i ”det heliga,” ….. är att bli en levande sten i, ”det allraheligaste”, i templets tempel, ….. är att bli,
”del med mig”, ….. är att bli del i den kropp som Johannes såg; ”När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död.” Upp.1:17.
 
   Såsom Johannes Döparen blev vittne till den ringa begynnelsen av det allraheligaste;

”Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur förtorkad jord.”, i slutet av Lagens tid, …. så fick aposteln Johannes i sin syn se den obeskrivligt mäktiga fullbordan av det allraheligaste, så himmelskt strålande; ........
”När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död.” …. i slutet av Nådens tid. Det var något mycket, mycket, långt mer än det allraheligaste som Johannes Döparen blev vittne till, ty det var Jesus tillsammans med alla dem som blivit del med honom i det allraheligaste, och det var speciellt dem som i den sista tiden fått sina fötter tvagna av Jesus och därigenom blivit del med honom, blivit Kristi kropps fötter.
 
   Det är Kristi kropps fötter som föds sist av Kristi kropps lemmar, de är de yngsta av Jesu bröder. Fadern sätter alltid de yngsta före de äldsta, såsom Efraim före Manasse, David före sina äldre bröder, den yngre,  förlorade sonen, (Israels hus) före den äldre, hemmavarande sonen, (Juda hus). Det har en djup andlig betydelse, därför är det, efter huvudet, Jesus, bara Kristi kropps fötter som Johannes beskriver i sin mäktiga syn, ty Kristi kropps fötter är de yngsta lemmarna i Kristi Kropp.

 

   ”Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.”
Om Jesus inte får två våra andliga fötter, …. då har vi ingen del i det allraheligaste.
Vi säjer nu åter, att det handlar inte om frälsningen. Maria var inte mer frälst än Marta, men hon var salig, Luk.6:21, ty hon hade en andlig hunger som blev mättad, medan Marta var upptagen av det som hon trodde var hennes plikt i ”det heliga”. Maria hade utvalt den goda delen, ett varande vid Jesu fötter, nära Jesu hjärta, i ”det allraheligaste.” Martas del var fördenskull inte ond, men den var längre ifrån Jesu hjärta, upptagen av ett mångahanda görande för Jesus, i ”det Heliga”, som inte var nödvändigt.

 
   Vad är det som orenar våra andliga fötter och som Jesus, av nåd, vill två oss                     rena ifrån?  
När Jesus tvådde lärjungarnas fötter, så var det ett tecken som skulle förstås i framtiden. Den tiden är nu kommen, då det är givet för dem som hör Jesu röst, att förstå betydelsen av Jesu handling, och framför allt, att låta Jesus två våra andliga fötter för att vi skall ha del i honom. Jesus talar inte om våra kroppars fötter, han talar om sin kropps fötter, ty vi äro lemmar, (fötter) i Kristi kropp.
För att se detta stora måste vi tro och förstå, att Kristus inte är Jesus allena, utan Kristus är Jesus tillsammans med alla dem som Gud har utvalt i honom. Jesus, huvudet för Kristi kropp, föddes för två tusen år sedan, men Kristi kropp föds under hela Nådens tid.
Vid naturlig födsel föds huvudet först, sedan kroppen, varav fötterna föds allra sist. Jesus är den förstfödde bland många bröder, Rom.8:29, det är, av många lemmar i Kristi kropp. Vi har all anledning att tro att lärjungarna och de som på pingstdagen var församlade och blev uppfyllda av den Helige Ande och den första obefläckade församlingen, utgör Kristi kropps skuldror, ty efter huvudet föds skuldrorna. Det är på Kristi kropps skuldror som herradömet (regerandet) i Guds rike skall vila. Vilken betydelsefull, stor, underbar och djup profetia är inte detta;

”…. och på hans skuldror skall herradömet vila.” Jes.9:6.

   Sist av kroppens lemmar föds fötterna. Kristi kropps fötter föddes inte på Jesu och apostlarnas tid, utan föds nu, i den sista tiden av Nådens tid. Den sista tiden av Nådens tid har nu pågått länge, så det är inte en tid som ligger framför oss, utan Kristi kropps fötter har nu fötts under lång tid. När Jesus tvådde lärjungarnas fötter, så uppenbarade han samtidigt vilken tid det handlar om, som de kristna måste få sina andliga fötter tvagna av Jesus för att ha del i honom.
 Vi sade ovan att Jesu fottvagning inte handlade om Petrus och ej heller om den tiden, ty under den apostoliska församlingens tid fanns inte det, som nu finns, och som nu orenar de kristnas andliga fötter. Därför var Jesu fottvagning ett profetiskt tecken och kallelse till de kristna i vår tid.
 
   Det var med början under 1800-talet, som den stora skökans många ”andliga” döttrar, i form av, rörelser, sekter, samfund och kyrkor, började utbreda sig inom den protestantiska kristenheten, för att, genom dem, i den allra sista tiden, (nu pågående), genom andlig list och förförelse, (ekumeniken, karismatiken, den "kristna" sionismen, m.fl.) åter fånga in det som förlorades genom den av Gud sända befrielsen, (Reformationen) under 1500-talet. Det är när Guds folk förblir kvar som med-lemmar hos någon av skökans många döttrar som de orenar sina andliga fötter och kan därför inte bli del i Kristus, inte bli Kristi kropps fötter.

 
   För dig som älskar Jesus och av hjärtat längtar efter att få dina andliga fötter tvagna rena av Honom, men inte förstår hur Jesus kan två dem rena, när han inte är här, är svaret; Jesus är här, i sitt Ord och sin Ande. Han säger;
”Älsken I mig, så hållen I mina bud.”(ord) Joh.14:15. Vilket är Jesus bud (ord) i denna yttersta tid? Det är det som vi har upprepat så många gånger i dessa brev och nu åter upprepar;
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.” Upp.18:4-5.

   Kallelsen gäller; ”I mitt folk”, att draga ut ifrån det ”andliga" Babylon, ty där går Guds folk, ”… i ok tillsammans med dem som icke tro”, där umgås rättfärdighet med orättfärdighet och vilken gemenskap har ljusets barn med mörkrets barn? ”Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt:

"Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” Babylons församlingar är inte den levande Gudens tempel, (församling), och Gud bor inte där och vandrar inte ibland dem, de är den stora skökans döttrar, en oren blandning av världens barn/världens ande och Guds barn och den ande som är i dem, Guds Ande, en oren blandning, förebildad genom Belsassars gästabud, (Dan. kap. 5) ......  därför orenar Guds barn där sina andliga fötter.
 
  
"Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig." Ef.5:27.
Det som idag, av både världens barn och Guds barn, kallas församling, är inte något som Jesus har ställt fram inför sig, ....... det är den stora skökan som har ställt fram alla sina andligt orena döttrar, inför sig, inför världen och inför Guds folk. Och Guds folk har blivit "förförda" av dem, förenat sig med dem och är nu inte längre, "utan fläck och skrynka och annat sådant, är nu inte längre en ren jungfru inför Kristus.
   
"Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig."

   "Ty jag nitälskar för eder, såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus och ingen annan för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru." 2Kor.11:2.


   ”Alltså: Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och  I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” 2Kor.6:17-18. 

    Det är när den kristne, som är delaktig i någon av den stora skökans många ”dotterförsamlingar”, lyder detta Jesu bud och skiljer sig ifrån ”henne”, och går ut till Jesus utanför dessa ”läger”, som undret sker; Jesus tvår våra andliga fötter rena, i kraft av sitt Ord och sin Ande.

  ”I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet.” Ef.5:25-26.

   Du som förut var del med någon av skökans många ”kroppar” (församlingar) har genom Jesu tvagning av dina orenade andliga fötter, blivit del med Honom. Detta är en obeskrivligt stor och helig kallelse, Jesus har, genom att två de heligas fötter, nu i denna andligt orenade tid, givit ett yttersta bevis på sin kärlek, till de yngsta i hans kropp, hans fötter, och så förberett dem för deras stora och höga kallelse i nästa tid;

”Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg, (fötter), när han kommer över bergen för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det han säger till Sion: Din Gud är nu konung!” Jes.52:7
 
   Såsom synderskan i fariséens hus, Luk.7:38, föll ned vid Jesu fötter och gråtande begynte väta hans fötter med sina tårar, så kommer var kristen*, …. som nu orenar sina andliga fötter ”med kvinnor”, Upp.14:4, (den stora skökans dotterförsamlingar), …. när hon* blir överbevisad av den Helige Ande därom, gråtande falla ned för Jesu fötter och be Honom om nåd att få sina andliga fötter tvagna rena, så rena, att de kan bli Kristi kropps fötter, del med Honom.

   Såsom Abrahams bön var .....;

”Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och vilen eder under trädet.”

   ..... så må vår bön vara; ”Käre Jesus, tack för att vi har funnit Nåd i Dig, så gå icke förbi oss, utan bliv kvar hos oss och två våra andliga fötter rena, så att vi finner vila i Dig, amen.”
ev. forts. del 4