Ditt folk Israels härlighet                                      

Vilket folk på jorden är det som stämmer in på Simeons profetia i Luk.2:32, om att Jesus skulle bli en härlighet för dem, Israels hus eller Juda hus?

”I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen, att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att så göra med honom, som sed var efter lagen, då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel.” Luk. 2:25-32.
Vi läser även v 32 från King James (KJ) övers. ”A light to lighten the Gentiles, and the glory of thy people Israel.” Fritt övers; “Ett ljus att lysa upp hedningarna, och ditt folk Israels härlighet.”  -----
 
Himmelske Fader, vi ber dig om nåd att få öppnade ögon och sinnen, så att vi kan se och förstå det stora och underbara som är fördolt i dessa ord, fördolt för ditt folk Israel, men som är en verklighet för dig, O Gud, på det att vi må tacka och lova dig för dina outgrundliga vägar med ditt folk Israel och för den härlighet som du har givit detta folk.
 
I detta brev så är det just de sista orden i v 32 som vi vill tala om; ”… en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel.” eller KJ:s övers. ”… ditt folk Israels härlighet.”
Rubriken kunde även ha varit; ”Det ofattbart stora och underbara i liknelsen om den förlorade sonen.”, ty detta stora och underbara hör ihop med, ”… ditt folk Israels härlighet.”
 
I tidigare brev har vi sett exempel på att Guds folk har under långa tider blivit ”matade” med läror som har gjort Guds Ord om intet för dem, så att de inte har kunnat se Guds härlighets plan med hela sin skapelse. I detta brev vill vi se ännu ett sådant exempel, som har gjort att Guds folk inte har kunnat se Guds härlighets plan med sitt folk Israel.
 
 Det är inte på något vis en glädje att avslöja läror som inte har kommit genom den Helige Ande, men det är en glädje att få se och förstå mer och mer av Guds outgrundliga vägar och det är även en glädje att få dela med sig av detta till de andligt hungrande; ”… för att de icke skola uppgivas på vägen.” Matt.15:32 , … på vägen genom den andliga öken som denna världen är. Vi har tidigare sagt att vi bör ta lärdom av det som aposteln Paulus säjer i 1Kor.10:11, lära oss av det som Guds folk i gången tid har gått igenom. Några av de ting Guds Ord lär oss om Guds folk är att; de hör, men förstår inte, att de ser, men förnimmer inte, Jes.6:9. I detta brev visar vi på en av de mest märkliga vilsefarande lärorna inom den organiserade kristenheten, lärorna angående Guds egendomsfolk. Till de Guds barn som har ett öppet och hungrande andligt sinne, vill Gud visa genom sitt Ord och genom sin Ande, vilket folk som är Guds Israel och hur stora Guds löften till detta folk är.
 
I tidigare brev har vi även dragit flera lärdomar ur liknelsen om den förlorade sonen, men vi har inte talat om den verkliga betydelsen i denna liknelse. Det vill vi göra i detta brev och förnimma något av Guds outgrundliga vägar med sitt folk Israel och även se att Guds löften till detta folk är verklighet och som har gått i uppfyllelse utan att vi har förstått det.  
     I Matt.10:6 talar Jesus om; ”… de förlorade fåren av Israels hus.”  Hur kan detta gå ihop med Simeons profetia; ”… ditt folk Israels härlighet”, om de är förlorade?  Detta underbara har Jesus förklarat för oss i liknelsen om den förlorade sonen, som vi vill se längre fram.
   
 Det är här två viktiga frågor vi vill ställa; Är de fortfarande, ”… de förlorade fåren av Israels hus”, och om inte, vilka eller vilket folk är Israels hus?? För att vi skall kunna se och förstå detta fördolda så måste vi först be Herren om nåd att få våra andliga ögon öppnade, sedan vara villiga att överge de människoläror som har dolt Herrens gärningar för oss, ty vi kan inte ta emot nytt vin, ny uppenbarelse, i våra gamla kyrko- o. samfundsläglar.
 
Pga. att Guds folk har blivit lärda att Israels stammar är förskingrade och förlorade, så har de satt all fokus på att det är judarna som representerar Guds egendomsfolk idag, vilket dom inte alls gör.  Käre läsare, bed att Herren öppnar ditt sinne till att se det underbara som han vill visa oss i Luk. 15:11-32. Läs och förstå att den yngre sonen, som var förlorad, i egna ögon förlorad, men var han verkligen förlorad i faderns ögon?

”Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad, men är återfunnen.”
Det är en underbar hemlighet i denna liknelse, nämligen att fadern visste det som ingen av sönerna visste; att sonen skulle få liv igen, att han skulle bli återfunnen.   
Så har ej heller aldrig Israels förlorade stammar varit förlorade i Guds ögon, hur förskingrade de än har varit, ty om du läser Ps. 139:1-12 så förstår du detta underbara.
 
Det var inte endast de två sönerna som inte visste, Guds folk i allmänhet har inte förstått detta underbara, nämligen att vår Fader har alltid vetat att de ”förlorade fåren av Israels hus, skulle ”få liv igen” och skulle bli ”återfunna.” Och när du i din ande får se och förstå, att detta har blivit en verklighet, då vill också du instämma i hjärtats lovsång till din himmelske Fader, såsom säkerligen den förlorade sonen gjorde och som, tänk på detta, även de förlorade fåren av Israels hus har gjort, ty Simeons profetia att Jesus skulle bli; ”… ditt folk Israels härlighet.”, har gått i bokstavlig uppfyllelse och vi har inte förstått det, utan trott dem tillhöra hedningarna. Men, …. det är framför allt bland detta folk på jorden, Israel, som lovsjunger och upphöjer det namn som är över alla namn;
 
”Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn som är över alla namn…”  
Fil. 2:9.  

Guds handlande är med individer, men det är även med folk och nationer.
I detta brev vill vi tala om Guds handlande med folk och nationer. I brevet, ”Tillkomme ditt rike.”, talade vi även om just ett sådant Guds handlande med folk och nationer;

”Och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem ifrån varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.” Matt. 25:32.
Där handlade det om hur nationerna hade behandlat; ”… dessa mina minsta bröder…”  och vi sade även att dessa inte är judarna utan det är dem som Gud har tagit ut ur världen och givit åt Jesus, Joh. 17:6, det är dem som har lyssnat till hans röst, trott hans ord och tagit emot Jesus i sina hjärtan. Nu vill vi tala om folkens, nationernas, förhållande till; ”… det namn som är över alla namn…”, deras förhållande till Jesus.
 
Du kanske finner det svårt att förstå att hela nationer kan ha ett förhållande gentemot Jesus Kristus, antingen vara för eller emot honom. Men, … såsom hela nationer har behandlat ”… dessa mina minsta bröder”, så är även deras förhållande till Jesus, Matt. 25:40, 45. Rom.8:29.
 
Eftersom det nu är ett speciellt folk, Israel hus, som vi nu talar om, så måste vi först ha klart för oss att det är inte detsamma som judarna och inte detsamma som nationen Israel. Det är här som den stora förvirringen råder inom kyrkor och samfund. Ett annat grovt missförstånd är läran om att församlingen har ersatt den plats som de förlorade Israels stammar hade, vilket den inte alls har gjort. Guds egendomsfolk Israel är högst verkliga folk, verkliga nationer, folk som härstammar efter Abraham, Isak och Jakob enligt Guds löfte om att göra Abrahams säd talrik. Församlingen åter, skall inte förväxlas med Guds folk Israel. Församlingen är även den en uppfyllelse av Guds löfte till Abraham;

”… åt din säd, vilken är Kristus.” Gal.3:16.  
Israels stammar och talrika folk, är frukten av Abrahams utgivande av sin ende son Isak. 1Mos.22:15-17
Församlingen åter, är frukten av att Gud; ”… utgav sin enfödde son… ” Jesus, Joh.3:16, läs även Jes.53:10-12
 
Kan vi inte förstå att Israels folk är ett separat folk/stammar, och att Juda folk är ett annat folk/stam, så kan vi inte komma vidare och se och förstå det underbara i Simeons profetia; ”… ditt folk Israels härlighet.”
För att vi i stora drag skall förstå folkens, nationernas, förhållande till Jesus, så delar vi in dem i endast tre folk, även om hedningarna är många olika folk och nationer.
 1. Israels folk, det är de tio ”förlorade” stammarna, m.a.o. de ”förlorade” fåren av Israels hus.
2. Judarna, det är i första hand Juda stam, Juda hus.
3. Hedningarna, det är alla övriga folk som inte tillhör Guds egendomsfolk.
 
Simeon var en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; … och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen, att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. Simeon var en enkel Herrens tjänare, han var inte som de skriftlärde och fariséerna, om vilka Jesus sade att de gjorde alla sina gärningar för att bliva sedda av människorna och de ville gärna hava de främsta platserna och gärna kallade ”rabbi”, (det betyder mästare). Så var det ej heller dessa som fick framföra denna underbara profetia, ty dem som upphöjer sig själva, dem kan Herren inte använda som sina tjänare, läs Matt. 23.
Simeon var utav de ringa i folket, de ringa som skall bliva upphöjda, som Maria i sin lovsång fick frambära, Luk. 1:52. Så var det Simeon som fick frambära denna underbara profetia som börjar med orden; ”… vilken du har berett till att skådas av alla folk; ett ljus, som skall uppenbaras för hedningarna” och som slutar med; ”… och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel.”  Det är de sista orden i denna profetia som vi nu vill fästa vår uppmärksamhet på. Det är kanske inte alla som kallar dessa ord för en profetia, men jag tror att det är det och dessutom en mycket stor och underbar sådan. Om vi tror att förutsägelsen i dessa ord är uppenbar och att det här inte finns något mer att upptäcka för Guds folk, så bedrar vi oss själva och vi går miste om en stor och underbar sanning. Att det är Jesus som är; ”… den härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.”, är uppenbart, … men, vilket folk är det som Jesus skulle bliva en härlighet för? Detta är ingen betydelselös fråga, ty kan vi inte förstå detta, så kan vi inte heller se storheten i Guds handlande med sitt folk. De flesta av Guds barn anser nog att detta också är uppenbart, men det är det inte, ty de flesta Guds barn ser och förstår inte den stora sanning som är fördolt i detta ord; ”… ditt folk Israel.”  Varför förstår inte Guds folk vilka, ”ditt folk Israel”, är?  Detta är ett andligt mysterium, och ett andligt mysterium kan vi inte förstå genom vårt eget förstånd, det är när Herren öppnar våra sinnen, som vi kan se och förstå, jmf. Luk. 24:45.
 
Herren låter inte vem som helst se och förstå hans vägar och hans plan. Det är för dem som hungrar, för dem som söker och för dem som med samma iver som Bartimeus (Mark. 10:46-52), ropar till Jesus om att få sin syn, som Gud öppnar deras sinnen till att skåda undren i Guds vägar. Det är för dem; 
”Såsom hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.”, som Herren vill ge levande vatten.  Lydia var en sådan människa, och fick erfara detta underbara, Apg. 16:14.
Kan vi förstå ett annat sådant mysterium, nämligen det mysteriet att judarna, till vilka Jesus kom när han kom första gången till jorden, inte vet vem Jesus är? Visste de det, så skulle de ju trott och tagit emot Jesus som den utlovade Messias.  
”Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom. Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar? Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig.”
Joh. 12:37-40.
Så uppfylldes det ordet; ”Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.”  Säg, är inte detta ett andligt mysterium?  När vi inte tror Herrens ord när han uppenbarar något nytt för oss, då är det allvarligt, ty då drar vi en dom över oss själva och den domen är att Herren förblindar våra andliga ögon och förstockar våra andliga hjärtan så att vi icke kan se och förstå Herrens underbara plan, först och främst med sitt folk Israel, därefter med sitt folk Juda, men även med hela sin skapelse. Nu tror jag att du förstår att detta är ett mysterium angående judarna.
 
Nu vill vi se på det förstnämnda mysteriet, vilka är; ”… ditt folk Israel.”
De flesta av Guds barn menar nog att detta är inget att tala om, det är ju för dem en självklarhet vilka de är, nämligen judarna i Israels land och även dem i förskingringen. Är det verkligen så? För dig som har en andlig hunger och längtan att se bortom det som traditionen har lärt oss, en kyrkbänkstradition där vi har suttit och likt fågelungar gapat och svalt allt som där serverats oss, vill vi här se att det är inte så! Andra åter av Guds barn menar nog att, ”… vad har det för betydelse vilka de är?” Andlig likgiltighet inför Guds vägar med sitt folk är inget som ärar Gud och Gud kommer ej heller att ge den ”mätta själen” ord som är Ande och Liv.
    Det har den betydelsen, att ju mer vi får se och förstå av Guds vägar och planer, ju mer förstår vi att Gud är outrannsaklig i makt och härlighet och det föder tacksägelse och lovprisning till Gud för hans under med sitt folk Israel.
    Så ser vi här två andliga mysterier; 1. Judarna vet vilka de själva äro, nämligen Juda stam, men, de vet inte vem Jesus är, nämligen den utlovade Messias.  2. Omvänt; Israel vet inte vilka de själva äro, nämligen Israels stammar, men, de vet vem Jesus är, nämligen den utlovade Messias, Herren, Frälsaren. De har sett och trott att Jesus har kommit såsom; ”Frälsare åt Israel” Apg. 13:23 och därför; Bland dem, är Jesus en härlighet.
Det är helt underbart när vi upptäcker att Herrens enkla tjänare Simeons profetia för tvåtusen år sedan, har gått i bokstavlig uppfyllelse och är verklighet, den verkligheten att Jesus är en härlighet för just det folk som Simeon förutsade.
   Jag tror att du som läser dessa rader är väl medveten om att den allmänna tron och läran bland Guds folk idag är att det är judarna och Israels land som är Guds egendomsfolk. Men, Juda stam är endast Juda stam. De har aldrig och kommer aldrig att kunna vara Israels stammar. Det är en både naturlig och andlig omöjlighet. Jakob hade tolv söner varav Juda var en son, hans avkomlingar blev Juda stam och alla de övriga sönerna blev varsin stam. Dessa övriga söner blev tillsammans; ”… ditt folk Israel.”
 Juda stam är endast en tolftedel av Israels tolv stammar, eller en trettondedel, ty Josefs söner, Efraim och Manasse blev varsin stam. 1 Mos. 48:5. Detta är egentligen en uppenbar självklarhet, men likväl kan inte Guds folk se detta. Såsom Juda stam är förstockade i sina hjärtan över vem Jesus är, så är Israels stammar förstockade i sina hjärtan över sin egen identitet.
 
Vi vet alla att Guds egendomsfolk först bestod av tolv stammar. Den avgörande frågan är nu,  vilka är de övriga stammarna, dem som Jesus benämner; ”… de förlorade fåren av Israels hus.”  Matt. 10:6, … och var är de? Att världen inte vet något om detta, är inte märkligt, men att Guds folk inte vet, det är märkligt, det är ett andligt mysterium. Ibland genom åren har någon etnologisk forskare menat sig gjort en upptäckt; I någon avlägsen del av världen menar de sig ha funnit en spillra av Israels stammar, en liten rest av de tio förlorade stammarna, och genast har den kristna världen lystrat och menat att detta var någonting fantastiskt, … vilket det inte alls var, ty det stämmer inte alls överens med vad Gud i sitt ord har förutsagt om sitt folk Israel.
Det var inte Jakobs egna önskningar när han välsignade sina söner och då speciellt Efraim och Manasse, 1Mos.48:5, det var Guds ord genom Jakobs mun; Manasse skulle bli ett stort folk och Efraim bliva ännu större. 1Mos. 48:19. Judarna, som den kristna världen kallar för Guds Israel, är inget stort folk och de är långt ifrån en huvudnation i denna värld, ty det var även Guds ord genom Moses mun som sade: ”Herren skall göra dig till huvud och icke till svans, … ” 5Mos. 28:13. Och det var Guds ord genom profeten Natans mun som sade; ”Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det, såsom fordom skedde, …”  2Sam. 7:10.
Den plats som Herren skulle bereda åt sitt folk Israel och som skulle bli en plats av frihet och trygghet och där Herren skulle låta sitt folk ”… få ro från alla sina fiender”, v. 11, det är först och främst Amerikas Förenta Stater. Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att hävda att Juda stam i den lilla nationen Israel (fd. Palestina) har fått ”… ro från alla sina fiender.” Helt enkelt därför att löftet inte var givet till dem, ty de är inte Israels hus och det är inte denna lilla nation, inklämd av fiender på alla sidor, som Guds ord genom profeten Natan syftar på. Och besinna noga, att judarna bär icke det främsta och förnämsta kännetecknet på vilka ”… mitt folk Israel” är, nämligen att Jesus aldrig har varit och är ännu idag, inte en härlighet för dem. Bli inte förvirrad av namnet på nationen Israel, f.d. Palestina, det skall ej förväxlas med Guds folk Israel.
 
Därför att Guds folk inte ser och förstår vad och vilka, ”… ditt folk Israel,” är, så har de koncentrerat all sin lära och tro på judarna och upphöjt dem till en nivå som Gud ännu inte har givit dem. Detta är ett allvarligt misstag, ty det är inte i enlighet med Guds Ord. Saker och ting gällande judarna och deras ställning idag, förhåller sig inte som Guds folk tror, och när jag säjer detta så är jag väl medveten om att många sinnen blir upprörda, ty vi har i den protestantiskt kristna världen, jag understryker åter, upphöjt judarna till en position som de ännu inte har i Guds handlande med sitt egendomsfolk. Frågan vi var och en måste ställa oss är; Är de kristna traditionsbundna lärorna viktigare för oss än vad Guds ord säger?
Låt oss ta lärdom av aposteln Paulus och vara villiga att lämna bakom oss sådant stoff som traditionen har lärt oss och som inte är i överensstämmelse med Guds Ord, jmf. Fil.3:8.
 När vi har gjort det, kan vi gå vidare med ett öppet sinne, ett sinne som inte säger; nej och ”reser ragg” så fort det får höra eller läsa något som det inte har förstått tidigare.
 
Det var inte bara då som Guds folk var i fångenskap. Då var det kroppslig/bokstavlig fångenskap i Babylon, 2Kon. 24, Ps. 137.  Idag är Guds folk i andlig fångenskap i det religiösa Babylon, det är all, av människor organiserad kristendom, det inkluderar alla sekter, kyrkor och samfund. Det är inte bara i det religiösa Babylon som Guds folk är fångna, det är även av dess läror som de är fångna, påförda ”andliga” skygglappar, så att de inte kan se Guds härlighets plan med sitt folk Israel.
 Herrens kallelse idag lyder; ” Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” Upp. 18:4. Detta är ett mycket allvarligt budskap till Guds folk, som vi även har talat om i andra brev, men eftersom det är ett så allvarligt budskap i den sista tiden innan Jesus kommer åter, så är det viktigt att säja det om och om igen, ty Herren varnar inte sitt folk utan anledning.
 
Om vi skall förstå brevets ämne, så är det lättare för oss om vi först förstår detta; Till vilka och om vilka talade Jesus när han var på jorden? Han talade i första hand inte till och om hedningarna. Han talade i första hand till och om sitt egendomsfolk, 5Mos. 7:6, som när Jesus var på jorden, var två folk, de två folken; Israels hus och Juda hus. Jesus talade till Juda hus och han talade om Israels hus, ty Israels hus hade flera hundra år tidigare dels emigrerat och dels blivit bortförda av konungen i Assyrien.
Det är mycket viktigt att vi förstår detta, ty annars kommer vi in i en hel del missförstånd över det Jesus talade. Jesus säger själv; ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” Matt. 15:24. Det betyder inte att Jesu offerdöd endast gällde Israels hus, ty Jesu offerdöd gällde hela världens synd, Joh. 1:29. Vad menade då Jesus med dessa ord; ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus”?
De förlorade fåren av Israels hus, var Jesu första och viktigaste ”målgrupp”, om vi får använda ett så vardagligt uttryck. Och det var inte bara Jesus som var utsänd till dem;
”Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade: Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.”  Matt. 10:5-6.
 
Vi sade tidigare att Israels stammar har aldrig varit förlorade i Guds ögon, men för Guds folk i dag, som inte kan se detta, så räknas de som förskingrade och förlorade. När Jesus här säger till sina lärjungar;
 ”…gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus,” då uppenbarar han för oss att Gud har full kontroll över sitt folk. Trots att de har varit avfälliga, som den förlorade sonen, så är Gud med dem som vi har läst i Ps. 139, och han vet precis var de är, och därför säger Jesus; ”… gå till dem.”  Dem som hade blivit bortförda till fångenskap i Assyrien, de var då inte längre kvar där utan hade begynt en folkvandring i nordvästlig riktning. Och när Jesus sade till sina lärjungar att gå till dem, var förvissad om att det var ingen hemlighet var de befann sig, ty aposteln Jakobs brev var sänt till dem, Jak. 1:1. Det var ej heller någon hemlighet för judarna att Israels hus hade lämnat Assyrien, ty de sade;
”Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna?” Joh.7:35. De syftade här på samma folk som Jakob sände sitt brev till, Israels stammar. Men de skulle inte bli kvar i dessa länder, Grekland och kringliggande länder. Genom de kommande århundradena skulle de komma att vandra vidare i nordvästlig riktning.
 
I Jakobs brev 1:1 är mottagarna uppenbart. Om vi ber att Herren må öppna vårt sinne, så skall vi även förstå att Petrus brev är ställt till Israels hus. ”Petrus, Jesu Kristi apostel, hälsar de utvalda främlingar, som bo kringspridda i …” Petr.1:1. De var inga främlingar för Petrus, ty han visste att det var till Israels hus hans brev vände sig. Allt enligt Herrens uppdrag. De var främlingar ibland de folk där de för tillfället bodde. Ty de tillhörde inte dem, de var främlingar under folkvandring till de länder som Gud hade förutbestämt för dem.
 
De var än mindre främlingar i Guds ögon, ty de var ett utvalt folk, de var; Abrahams säd. Ps.105:6, de var; ”… de förlorade fåren av Israels hus.”, som nu lyssnade till Jesu röst. I 1Petr.1:12 ser vi att andra apostlar eller medarbetare redan hade begynt att förkunna det glada budskapet ibland dem. I kap. 2 o. vers 25 ser vi ett tydligt tecken på att de är Israels hus; ”Ty I gingen vilse såsom får, men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.” Detta ord kan inte syfta på hedningarna, ty de hade aldrig varit får i Herrens hjord, vilket däremot Israels hus hade varit, men gått vilse, vilket skedde efter konung Salomos död. Dessa får är det som Jesus talar om; ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig…” Joh.10:16.
 
Vad var det som fick den förlorade sonen att börja tänka på att ”stå upp och gå till sin fader”? Jo, han ”begynte lida nöd” och han visste att där hemma fanns det ”bröd i överflöd” och han visste att hans fader älskade honom så högt, att han därav fick mod och kraft att gå den långa vägen hem. När Jesus så sände sina lärjungar till de förlorade fåren av Israels hus, då visste han att de hade kommit till ett stadium då de skulle ”lyssna till hans röst”, ty de hade som den förlorade sonen, ”… begynt att lida nöd.” Vilken kärlek Fadern hade och har till sitt förlorade Israel! Medan de ännu vandrar i avfällighet, långt bort från fadershemmet, så sänder Jesus bud till dem genom sina bröder, lärjungarna. Och under av under; Israel har allt sedan dess lyssnat till Jesu röst, trott och tagit emot honom som är vägen hem till Fadern. Kan du nu se vilka folk på jorden det är som har det förnämsta kännetecknet på att de är Israel, att Jesus är en härlighet ibland dem?
     Hur kunde Jesus säga; ”Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.”? Var inte hedningarna lika värdefulla i Guds ögon som Israel var? Var det inte lika viktigt att hedningarna blev frälsta innan det för evigt blir försent? Nej, kära läsare, detta är ett mänskligt sätt att tänka. Gud har en fastlagd plan efter vilken hans verk utbreder sig. Från den ringa begynnelsen, då Gud kallade en man, Abram, 1Mos. 12:1-3, till att Jesus en dag skall, ”…härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.” Ps. 72:8,
Den planen är, först sitt egendomsfolk och först bland dem, den yngste, den förlorade sonen i liknelsen, ”… de förlorade fåren av Israels hus”. (Guds handlande är omvänt emot världens, världen sätter den äldste först, men Gud sätter den yngste först. Abel före Kain, Jakob före Esau.  Den yngre sonen, Israels hus, före den äldre sonen, Juda hus. Tror du inte att detta har en djupare andliga betydelser?) 
Och därefter den äldste, hemmavarande sonen, Juda hus, och därefter går Guds löfte till Abraham i uppfyllelse; ”… och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” 1Mos.12:3. Detta sker i kommande tidsåldrar. Om du läser brevet; ”Vidden av Kristi försoningsverk,” så får du mer ljus över detta.
     
Nu kommer vi åter till den svåra frågan som Guds folk idag inte kan se och förstå, frågan om judarnas ställning i Guds handlande med sitt folk. Den frågan är svår, därför att det råder en så stor förvirring i detta ämne. Alla kommer inte att kunna förstå det vi här säjer och en del kommer gå emot det. Men för dem som icke menar sig se, så vill Herren öppna deras andliga ögon till att se, Joh. 9:39-41. Vi repeterar; För att vi skall kunna komma vidare här, så måste vi först förstå att judarna idag är endast en del av Guds egendomsfolk, endast en stam av de tolv. Detta kan synas som en självklarhet, men Guds folk i allmänhet ser inte detta, ty deras skygglappar gör att de endast har judarna för ögonen, de kan endast se och tro att det är  judarna som idag representerar Guds egendomsfolk, vilket dom inte gör, och som vi har sagt tidigare, så har judarna blivit upphöjda till en position som de ännu inte har i Guds verkliga plan. Judarna kommer över huvud taget inte in i bilden under Nådens tidsålder, ty de har inte tagit vara på sin besökelsetid; ”… I haven icke velat.” Följden; ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.”  Och även; ”Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.”  Matt. 23:37-38, o. 21:43. 
Vilket folk på jorden, är det som har fått mottaga Guds rike och som har burit dess frukt???  En lära är att det är de hedningar som har kommit till tro, m.a.o. den hednakristna församlingen, vilket det inte är. ”Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.” Matt. 10:5-6. Dessa är det som har blivit givna Guds rike och dessa är det som har kommit att bära dess frukt.
P.g.a. att Guds folk endast kan se två folk för sina ögon, så har de helt gått miste om att se och förstå den underbara uppfyllelsen av Simeons profetia. De folk de kan se är; hedningarna och judarna. Simeons profetia syftar inte på hedningarna och allra minst på judarna.
 
Nu vill vi se vad som verkligen är stort och underbart angående de förlorade fåren av Israels hus, Israels tio stammar.
Bland Guds folk i dag, så är Israels tio stammar inte alls medräknade, medan det i Guds handlande är precis tvärtom. Det är just de som är Herrens speciella arbete och omsorg i denna tid som vi kallar nådens och församlingens tidsålder. 
Jesus sade; ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst….” Joh.10:16. Här säger Jesus något mycket viktigt och underbart. Viktigt för vår förståelse av vilka dessa ”andra får” är, och underbart, därför att när vi får förstå det, så förstår vi även att Guds storhet är outrannsaklig. Ps.145:3.
Just dessa ord; ”… de skola lyssna till min röst.”, är en underbar förutsägelse, som har gått i bokstavlig uppfyllelse genom århundradena efter Jesu död på korset, och intill i dag.
  
 För att vi skall se bakgrunden till detta så läser vi från, 1Kon.11:26-43. Under konung David var Israel ett folk och en nation, nämligen Israels tolv stammar. Konung Salomo vandrade inte på Guds vägar såsom hans fader David gjorde, utan han avföll från Herrens vägar, och efter Salomos död delades riket. Av Davids hus blev endast Juda och Benjamins stam kvar. Dessa är de som i Guds Ord benämnes; Juda hus. De övriga tio stammarna benämnes Israels hus och benämnes även Efraim, eftersom Efraim var den som fick de största välsignelserna, som fick förstfödslorätten och därmed den främsta stammen i Israel.
     Det var Jerobeam som blev konung över Israels hus, 1Kon.12:20, och även han avföll från Herrens vägar och förledde folket till avgudadyrkan, och så gjorde även de konungar i Israel som kom efter honom. Och pga. deras otrohet mot Herren, så ”… försköt han dem från sitt ansikte.” Här ser vi tydligt att av det ursprungliga Israel, som var en hjord, tolv stammar, under Herren sin herde, så blev det två ”hjordar”, två ”hus”, två folk.
 
Nu vänder vi åter till den tid då Jesus talade till folket. Det var till judarna, till Juda hus, han talade, ty Israels hus var, (som vi sagt tidigare), icke kvar i landet, de hade dels emigrerat och de övriga var bortfört av konungen i Assyrien. Men märk väl, detta är viktigt; Jesus talade mycket om Israels hus.
Ty det var de fåren han skulle draga till sig, Joh. 10:16 och det var dem som skulle komma att tro på honom. Jesus sade sanningen till judarna, vilket dom inte tålde att höra; ”Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.” Joh. 10:26.
 
Varför sade då Jesus; ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.”? Det var ju till judarna han talade! Detta är en viktig fråga. När Jesus sade dessa märkliga ord; ”Jag har ock andra får…..och de skola lyssna till min röst…”, då ger han samtidigt tillkänna att de får han talade till, Juda hus, inte lyssnade till hans röst. Här är det igen, detta andliga mysterium, det var inte endast att de inte lyssnade, de tålde inte höra sanningens ord från Jesus, … såsom; ”När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg, som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför. Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.” Luk.4:28-30. Kan du för dina inre ögon se denna syn? De drev, i vrede, Guds Son, den utlovade Messias, sitt eget folks och hela världens Frälsare, framför sig, mot branten, för att störta honom ned. I sanning ett andligt mysterium och ett exempel på hur andligt blinda Guds folk kan bli, Jes. 1:3, och hur djupt människan har fallit. De hade förväntat sig att få se Jesus göra ”stora ting”, sådana som de hade hört vara gjorda i Kapernaum. Men Jesus begynte med att säga dem sanningens ord, v. 24-27. Dem som inte kan lyssna till hans ord, kan heller inte få se hans gärningar. De var alla uppfyllda av vrede, varför gick inte Jesus direkt ut och bort ifrån dem utan lät dem driva honom mot branten? Jag tror inte att Jesus var vred, såsom dem, han ”… var full av nåd och sanning”. Jag kan ha fel, men jag tror att i sin nåd lät Jesus dem ändå uppleva att han gjorde en gärning ibland dem, om än den inte var till deras välsignelse utan till en läxa/lärdom. De hade ingen makt att driva honom mot branten, Jesus lät dem göra det, och sedan vände han sig om och stod öga mot öga med dem, och de förmådde icke, kunde icke lyfta sin hand emot honom, ty innan hade de endast sett honom som Josefs son, v.22, tror du inte att Herren här lät dem se vem de stod öga mot öga med, Gud Son, och efter den synen hade de ingen kraft mer, var de maktlösa, att lyfta sin hand emot honom, på samma vis som när de kom till örtagården för att gripa Jesus. ”När Jesus nu sade till dem: Det är jag, veko de tillbaka och föllo till marken.” Joh. 18:6.
   
 När Jesus begynte sitt verk, Luk.3:23, så var det till Juda hus hans budskap gick i första hand, för att de icke skulle ha någon ursäkt till sitt kommande handlande; ”Och livets furste dräpten I…”  Apg. 3:15, det var den tid då de fick höra Jesu röst, det var deras besökelsetid. ”Så säger den helige Ande: I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan…” Hebr. 3:7.
Men de, Juda hus, ville icke; ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.”  Matt.23:37.
Så har Jesus själv sagt det om Juda hus; ”Men I haven icke velat”. Men även sagt; ”Jag har ock andra får……”, Israels hus. Jesus visste i förväg att Juda hus icke skulle lyssna till hans röst, det är därför han sade; ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.”, och det är därför han sade de välsignade orden; ”… och de skola lyssna till min röst”.
 
   När Jesus var på jorden, så var det inte hedningarna som hans verk var inriktat på, om än det var några få hedningar som blev välsignade pga. sin tro, Matt.15:22-28,  Luk.7:1-10. Så när Jesus i liknelsen om vingården talade bestraffande ord, Matt.21:33-46, så var det, det ”andliga” ledarskiktet hos judarna, han syftade på. ”Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” v. 43. Vilket folk är detta? Det är dem som Jesus syftar på när han säger; ”… och de skola lyssna till min röst.”  Det är det folk som Simeon i templet profeterade om; ”… och en härlighet, som skall givas åt ditt folk Israel.” Det är inte hedningar som har blivit kristna, som Jesus talar om här, det är ej heller församlingen som har blivit det ”andliga Israel”, det är, de ”andra fåren”, Israel, de är inte hedningar, de är lika mycket Guds egendomsfolk som någonsin judarna är, och kom ihåg, att de är ett lika verkligt folk på jorden idag som judarna är eller vilket annat folk som helst. Och det är för Israel, märk väl, inte för judarna, som Jesus skulle bli; ”… en härlighet.” Genom våra egna läror rörande Guds egendomsfolk så har vi gjort detta till något diffust, något som ingen förstår, något som inte är verkligt, något som inte upphöjer Gud för hans gärningar med sitt utvalda folk Israel. Vi har med dessa människoläror gjort Guds Ord om intet.
   Vi vill nu se på ett sådant exempel; I liknelsen om den förlorade sonen, så är den allmänna förkunnelsen att det här handlar om en syndares väg till frälsning.  I Luk. 15 framställer Jesus tre liknelser, de två första handlar om syndare som gör bättring, men liknelsen om den förlorade sonen har en betydligt djupare innebörd. Om vi begränsar denna liknelse till att endast handla om en syndare som gör bättring, då går vi helt miste om den verkliga innebörden.  Det är sant att ur denna liknelse går det att dra många lärdomar, men när Jesus uttalade denna liknelse, så var det en bestämd mening, en lärdom, en uppenbarelse han gav oss, och den uppenbarelsen är något långt mycket mer än det vi genom våra traditioner har lagt in i denna liknelse.
 
 Här uppenbarar Jesus, alltifrån den tid han sade detta och intill idag, de två sönernas förhållande till sin Fader.  Den äldre hemmavarande sonen, det är Juda stam, Juda hus, den yngre, förlorade sonen, det är Israels stammar, Israels hus. Här uppenbarar Jesus deras förhållande till sin Fader, det är detsamma som deras förhållande till Jesus, ty Jesus sade; ”…Den som har sett mig, han har sett Fadern.” Joh 14:9. Detta är en mycket stor och underbar uppenbarelse och den visar något som Guds folk i allmänhet inte har sett och förstått.
       I Luk.15:25-30 avslöjar Jesus sinnelaget hos den äldre sonen. Han hade det inte rätt ställt med sin fader, han hade inte en sons sinnelag gentemot en kärleksfull fader. Han talade mästrande till sin fader och han talade nedlåtande om sin yngre bror, han hade aldrig överträtt sin faders bud, självrättfärdig, och faderns kärleksfulla ord tog han inte emot, högmodig. Jesus sade om/ till judarna; ”… I åter skymfen mig.” Joh. 8:49. Sådant var den äldre sonens sinnelag. Den hemmavarande sonen, Juda hus, ägde sin egen rättfärdighet, Matt. 5:20, Luk.18:11-12.
I Luk.15:18-19 uppenbarar Jesus sinnelaget hos den yngre sonen och även i Luk.18:13. ….. Kan du nu skönja vilka folk på jorden som är; ”… ditt folk Israel.”? Kan du nu se bland vilka folk den yngre sonens sinnelag har uppenbarats? Det är bland de folk som har lyssnat till Jesu röst, trott och tagit emot hans ord till omvändelse och förvandling. Det är de folk där de genuina väckelserna drog fram på 1700, 1800 och början av 1900-talet och det är bland dessa folk som Jesus har blivit en härlighet, det är bland dessa folk som Jesu namn har blivit upphöjt över alla namn, som Jesus har blivit ärad och lovprisad genom förkunnelse, bön och lovsång. Det är bland dessa folk som Guds rike har tagit sin ringa men betydelsefulla begynnelse.
 
 Detta är verkliga ord och som bokstavligt har gått i uppfyllelse, att Jesus har blivit en härlighet för ett speciellt folk på denna jord. Det är inte bara verklighet, utan det är en underbar verklighet; nämligen att Simeons profetia, då han höll Jesusbarnet i sin famn för två tusen år sedan, har blivit uppfylld.
     Vilka eller vilket folk på jorden är det som Jesus har blivit en härlighet för? Det är inte för judarna, ty de har ännu idag som folk inte; ”… lyssnat till hans röst.” De har ännu ej hållit; ”… dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen…” Sak. 12:10, de är ännu idag utanför och vill ”icke gå in” till hemkomstfesten. Luk.15:28.
Det är för de förlorade stammarna av Israels hus som Jesus har blivit en härlighet. Vad vore Guds löften angående Israels stammars framtid värda, om vi inte kan se dem uppfyllda? Guds löften genom Jakob, genom Mose och genom Simeon. Om du ödmjukt ber Herren att öppna ditt andliga sinne och dina andliga ögon, så vill Herren visa dig detta underbara. Jak. 1:5
 
  Vilka folk är det?  När Jakob välsignade Josefs två söner, Efraim och Manasse så profeterade han även om deras framtid. Om Manasse sade han; ”… av honom skall ett folk komma, också han skall bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.”  Dessa två bröder skulle komma att bli de främsta bland Israels stammar. Det är de två brodersnationerna Storbritannien och Amerikas Förenta Stater. Vilken av de två som är Efraim och vilken som är Manasse är för mej inte helt klart, emedan idag Amerika är den mäktigaste av de två, men under tidigare tider när det Brittiska samväldet var på sin höjdpunkt, så var det troligen en ännu mäktigare sammanslutning av nationer. Åter, Storbritannien är den äldste av de två nationerna och det var dit evangeliet först kom för att senare komma till Amerika. Bl.a. för att Storbrittaniens är den äldsta nationen, såsom Manasse var den äldste av bröderna, så tror jag att Storbrittanien härstammar från Manasse och att Amerika härstammar från Efraim.
 
Israels stammar är dock mer än Eftaim och Manasse.  Israels tio stammar inkluderar de Anglo-Saxiska, Keltiska, Germanska och Skandinaviska folken.  Det är dessa folk som kom att bli andligt befriade genom Andens svärd, Guds ord, som utgick ur reformatorernas mun på 1300, 1400 och 1500 talen, befriade ut ur andlig fångenskap under den romerska påvekyrkans välde och som därefter kom att kallas protestantiska länder. De kallas även kristna länder, ty det är ibland dessa folk som Kristus har blivit en härlighet för dem som där har trott och tagit emot hans ord.
 
Det är dessa folk som har burit Guds rikes frukt, enl. Jesu förutsägelse i Matt. 21:43. Det är dessa folk som har spridit evangelium till jordens ändar, det är bland dessa folk som Jesus har blivit en härlighet.
Först och främst för Efraim och Manasse, ty de fick ärva sin fader Josefs välsignelser och blev var sin ny stam i Israel. Josef fick de största välsignelserna av sin fader Jakob, ty han var den som blev skild ifrån sin faders hus, utgiven och förrådd av sina bröder, 1Mos. 37:28, och han var den som sedan blev dem till frälsning/räddning, 1Mos. 45:7. Så var Josef en förebild till Jesus, som blev utgiven, förråd av sina egna, till frälsning/räddning, inte endast för sina bröder, utan för hela världen, Joh.1:29.
   
Efraim och Manasse fick speciella välsignelser av Jakob, 1Mos. 48:19-20, men även för de övriga stammarna i Israel har Jesus blivit ”en härlighet.”
Denna underbara härlighet har Jesus beskrivit och förutsagt, ty Israels stammar är, som vi har sagt tidigare, den yngre och förlorade sonen i liknelsen;
 
”Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter.”  Den yppersta klädnaden är Jesu rättfärdighet, en ring på hans hand, är förbunden med Kristus och skor på hans fötter är en värdig son, Matt.3:11. Detta är även de förlorade fåren av Israels stammars härlighet, som Fadern har givit sitt folk Israel, av idel nåd genom Jesus Kristus. Så gläd dig i din Herre och Gud, du Israel, som har lyssnat till hans röst, gläd dig över den gränslösa nåd som har vederfarits dig. Gläd dig att du har kommit hem och att Fadern har återupprättat dig. Gläd dig över att du är nu en värdig son och behöver icke be om att få bli, ”… såsom en av dina legodrängar”. Gläd dig över att du har fått nåden att se och tro, det som den äldre sonen (Juda hus) inte ser och tror; ”Min son, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.” Luk.15:31, och därför har Jesus blivit en härlighet för dig och för alla av Israels barn som har tagit emot honom.
Att Jesus skulle bli en härlighet för sitt folk Israel, det är endast ett av många kännetecken på vilka folk som är Guds Israel, men det är det förnämsta tecknet.
 
”Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som skall bliva motsagt.” Luk.2:33-34.
(Den rätta övers. av denna vers är; ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel…” När vi ser denna skillnad, då får vi även förnimma något av Guds outgrundliga plan med syndafallet, ty det var enligt Guds plan och ingen olycka.)
”Se, jag och barnen, som Herren har givit mig, vi äro tecken och förebilder i Israel från Herren Sebaot som bor på Sions berg.” Jes.8:18.
 
Herre, öppna våra ögon, till att skåda undren i dina vägar med ditt folk Israel. Amen.
 
Efterskrift;
Guds folk Israels historia, är en historia om uppgång och fall, om tro och otro, om lydnad och olydnad, om frihet och fångenskap och om att tjäna Herren sin Gud av allt sitt hjärta, såsom konung David, konung Hiskia och konung Josia, och om att ”löpa bort i trolös avfällighet”, såsom alla de andra konungarna mer eller mindre gjorde.
Det är med sorg vi måste inse, att i nuvarande tid Guds Israel är på den nedåtgående skalan, i trolös avfällighet, såsom det är så många exempel på i Israels historia. Gud har tagit sin välsignelse ifrån sitt folk. De välsignelser som blev utlovade till Josef, 1Mos.49:22-26, har vi nu glömt. Det var både himmelska och jordiska välsignelser. De hade sin begynnelse med de från Gud sända väckelserna som gick fram bland de Israelitiska nationerna, såsom; England, Amerika, Kanada, Danmark, Norge, Sverige, Holland m.fl., under 1700-talet, 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Det var andliga väckelser ifrån himmelen, som medförde att tusenden och åter tusenden blev nya skapelser i Jesus Kristus. Det medförde även jordiska välsignelser över dessa nationer. Så uppfylldes Guds löften till sitt folk Israel. Under dessa århundraden uppfylldes bl.a. dessa löften; ”Om du hör Herrens, din Guds, röst, så att du håller alla hans bud, som jag idag giver dig, och gör efter dem, så skall Herren, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden.” 5Mos.28:1. ”Och Herren skall göra dig till huvud och icke till svans…” 5Mos.28:13.
Det är tydligt att under denna tidsepok, så var det de Israelitiska nationerna, och då främst Storbritannien och Amerika, Manasse och Efraim, som var upphöjda över alla folk på jorden. De var huvudnationer och inte svansnationer.
 
Allt sedan dess har det andliga avfallet bland de Israelitiska folken fortgått och tilltagit och med det har även förfallet, både andligt, moraliskt, socialt, ekonomiskt och politiskt, inom dessa nationer tilltagit. Ty när Guds folk inte längre är världens ljus, Matt.5:14 då tilltar mörkret i världen.  När Guds folk inte längre är jordens salt, Matt.5:13, då tilltar förruttnelsen i världen.   
När Guds folk accepterar världens synder och tar in världens ande i sina hem och sina församlingar, då finns det inte längre någon rättfärdighet som ”lyfter upp” folket i den nationen.
”Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är folkens vanära.” Ords.14:34.
Tillståndet i församlingen i Laodicea, Upp.3:14-22, förebildar tillståndet bland Guds folk idag.
 
De andliga väckelserna under de gångna århundradena, det var dessa Guds gärningar som lyfte upp, inte endast dem som blev frälsta, utan lyfte upp hela nationer till ett högre plan, både andligt och moraliskt. Och hela nationer blev välsignade, även välsignelser från jorden, ty Josefs fruktträd skulle sträcka sig,
”… upp över muren” och frukten skulle komma även dem som är utanför, till del. Välsignelser från himmelen därovan, (andliga välsignelser) och välsignelser från djupet, (jordiska välsignelser). 1Mos.49:22-25.
 
Alltsedan apostlarna följde Jesu uppdrag, att gå till de förlorade fåren av Israels hus, Matt.10:6 och intill idag, så är det i första hand bland dessa får som Herren har dragit till sig dem som lyssnat till hans röst. Joh.10:16,
så är det i detta folk, Guds Israel, som Simeons profetsia, Luk.2:32, har blivit en verklighet, medan Juda hus ännu icke har kommit till ånger över sin förkastelse av Jesus, den utlovade Messias. Men en dag skall Herrens ord fullbordas och då skall Juda hus; ”… se honom som de hava stungit,” Upp.1:7, och då skall de; ”… bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde.” Sak.12:10. Därefter, när Juda hus har vänt om ifrån sin otrosväg, då, först då, skall de åter bli Herrens får.
 
Först då, efter Jesu återkomst, skall även Juda hus, den äldre sonen i liknelsen, Luk.15:25-32, lyssna och komma in till hemkomstfesten. Först då skall även Juda hus få; ”… den yppersta klädnaden, en ring på sin hand och skor på sina fötter.”
 
 Och så en dag, när även Juda hus har vänt om till Herren, först då, kommer Guds egendomsfolk att vara ett folk, först då, kommer Jesu ord att gå i uppfyllelse;
 ”… Så skall det bliva en hjord och en herde.” Joh.10:16.
 
Nu har vi talat om Guds egendomsfolk och vi har talat speciellt om; ”… ditt folk Israel.”, som är de tio stammarna av Israels hus. Och för att vi inte skall fortsätta med vår missriktade uppmärksamhet och upptagenhet av judarna, så har vi även nämnt om Juda hus och att de är inte med i bilden under denna tidsålder. När vi så har kommit till att förstå skillnaden mellan Israels hus och Juda hus, så är det viktigt att vi inte blandar in hedningarna i detta. De hedningar som har blivit frälsta under nådens tidsålder, det är genom att Israels hus har burit  Guds rikes frukt, såsom Jesus förutsade att de skulle göra i Matt.21:43.  
Bland hedningarna så är det många som har kommit till tro, men det är en ringa skara i förhållande till deras antal. Den stora skörden bland hedningarna har ännu inte begynt. Den begynner troligen ej heller under nästa tidsålder, som är Guds rike på jorden, utan i den därefter följande tidsåldern, den tid som Paulus benämner, ”tidernas fullbordan”. Det är den tid då allt som finnes i himmelen och på jorden skall sammanfattas i Kristus.Ef.1:10.
Gud hade ju lovat Abraham; 
”Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i honom skola alla folk på jorden varda välsignade.” 1Mos.18:18.
                 TACK GODE GUD! Amen