Att älska Jesu tillkommelse
"Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på den dagen, och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse." 2 Tim. 4:8
Det hade endast gått tre dagar efter historiens största händelse, Jesu död på korset och hans uppståndelse. Då hände något mycket märkligt, det var inte någon stor händelse som drog många åskådare och stora rubriker, det var ej heller någon stor högtid i ett fullsatt Jerusalems tempel, ....... men, i ett avseende var det en mycket stor händelse, men den skedde i det mycket, mycket, lilla och obemärkta sammanhanget. Två vandrare gick på vägen som leder från Jerusalem till Emmaus.
”Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.” Luk. 24:14-16.
Jesus kom och gick med dem på deras bedrövelses väg, . …. och dom visste det icke. De fick uppleva samma under som Jakob fick uppleva många hundra år tidigare, när han var på flykt från Esau.
Jakob sade;
”Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!” 1Mos. 28:16. Hur ofta är det inte som Guds barn, efteråt, har fått nåden att förstå att Herren var med i bedrövelsen, …. men vi förstod det inte.
Varför fick de två vandrarna på Emmausvägen nåden att Jesus kom och gick med dem och undervisade dem om skrifterna? Paulus har givit oss svaret i 2Tim. 4:8, där skriver han om alla som har älskat Jesu tillkommelse. De två vandrarna på vägen, var bland dem som hade älskat Jesu första tillkommelse, därför uppenbarade sej Jesus för dem i deras bedrövelse, på samma vis som han uppenbarade sej för Maria, i sin bedrövelse, vid graven. "Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där; men hon visste icke, att det var Jesus." Joh. 20:11-16.
De två vandrarna hade hoppats att Jesus var den som skulle förlossa Israel, men nu hade deras dröm och hopp gått i spillror och de var bedrövade. Men de blev tröstade;
”Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?”
Så skall även vi, som upplever denna världen såsom David gjorde, få uppleva som David;
”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.” Ps. 23:4.
Är vi, på vår vandring i denna världen, tillfreds, nöjda och glada över denna världens ordning eller går vi bedrövade och sörjande? Sörjande därför att; ”…. nu råder mörkrets makt.” Luk. 22:53.
Jesu ord till de sörjande; ”Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.”
När Jesus kom till sitt eget folk första gången, då fanns det en liten skara som bidade/väntade efter honom, de väntade efter honom ty de visste att Gud, genom profeten Jesaja, hade många hundra år tidigare utlovat Messias tillkommelse;
”Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.” (Det är, Gud med oss) Jes. 7:14. ("den unga kvinnan", är en obiblisk översättning. King James och Åkesons övers. m.fl. är här bibliska; "a virgin" och "en jungfru")
Så när Jesus kom första gången så var det endast för dem som, av hjärtat väntade efter honom, som han uppenbarade sig.
Guds folks andliga ledare, borde ha varit dem att först förstå att Jesus hade kommit till sitt eget folk, ty genom profeten Daniel hade Gud förutsagt, inte endast att Messias skulle komma, utan även det exakta året för begynnelsen av Jesu verk bland sitt folk, Dan. 9:20-27. Men, …. vad hjälpte det med huvudets kunskap om tider och stunder för Jesu ankomst, när de av hjärtat inte väntade efter honom? Så när Jesus hade kommit till sitt folk, så var det endast för den lilla skara som bidade/väntade efter honom, som Gud uppenbarade den utlovade Frälsaren, Jesus för. Simeon var en av dessa välsignade;
”I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst;……… Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, …. ” Luk. 2:25-32.
Natanael var en av dessa få;
”När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: Se, denne är en rätt Israelit, i vilken icke finnes något svek. Natanael frågade honom: Huru kan du känna mig? Jesus svarade och sade till honom: Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet. Natanael svarade honom: Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” Joh. 1:45-50.
Tusen år tidigare hade konung David upplevt samma under som Natanael här upplevde.
”Säll är den människa, som Herren icke tillräknar missgärning och i vilkens ande icke är något svek.”
Ps. 32:2.
När Jesus sade dessa ord till Natanael, så var det i slutet av Lagens tidsålder och på tröskeln till Nådens tidsålder. Vi lever nu i slutet av Nådens tidsålder och på tröskeln till nästa tidsålder, den sjunde dagen i Guds stora vecka, vilodagen, uppfyllelsen av Jesu bön;
”…. tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden; …. ” Matt. 6:10.
Vi lever nu i den tid som Paulus beskriver med följande ord;
”Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver lik hans härlighetskropp – genom den kraft, varmed han ock kan underlägga sig allt.” Fil. 3:20-21, och;
”…. medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse – ” Tit. 2:13.
Så finns det även ett folk på jorden, nu som då, som älskar hans tillkommelse, som av hjärtat väntar efter honom. När Jesus kommer åter, då är det en liten skara på jorden som väntar efter honom, ty Jesus sade; ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?” Luk. 18:8.
Ja, Jesus skall finna tro här på jorden när han kommer åter, men, .... nu som då, bara hos en liten skara; "Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket." Luk.12:32.
När Jesus kommer åter, då finns det ett litet folk som bekänner sig som, ”… gäster och främlingar på jorden.”, Hebr. 11:13, och som därför väntar efter, ”… ett rike, som icke kan bäva,” 12:28, och som därför; ”…. hava älskat hans tillkommelse”, 2Tim. 4:8 och som då, när Jesus kommer, ”…upplyfter sina huvuden, ty då nalkas deras förlossning,” Luk. 21:28.
Och ett annat folk som inte bekänner sej som gäster och främlingar på jorden, utan som älskar denna världen, och därför inte älskar honom som skall komma, ty hans rike är icke av denna världen. När Jesus kommer i makt och härlighet skall de därför säga till bergen och klipporna;
”Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.” Upp. 6:16.
De två männen på vägen till Emmaus, förstod inte att det var Jesus som var med dem på vägen, men tror du inte att de förnam i sin ande att det var Jesus som talade till dem, ”…. ty ingen annan talar, som den mannen talar.”
Tiden var långt gången på dagen, så de bad honom;
”Bliv kvar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut. Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.” Luk. 24:29.
Tiden är nu långt gången på den sjätte dagen i Guds stora vecka, och andligt mörker övertäcker jorden, och Herrens dag står för dörren. Därför må även vår bön till honom, Jesus, som går med oss på vägen, vara; ”Bliv kvar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.”
Så skulle vi ha samma längtan/väntan som psalmisten;
”Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.”
Ps. 130:6
”…. så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida (väntar) efter honom, till frälsning.” Hebr. 9:28
"Ja, jag kommer snart. Amen. Kom, Herre Jesus!" Upp. 22:20